1801

Det första steget på en lång väg mot hämnden

Kerberaner

Det gångna året

1 januari: Giuseppe Piazzi tror sig ha upptäckt den åttonde planeten. Det visar sig vara den första asteroiden.

Den svarta upprorsmannen Toussaint L'Ouverture erövrar hela Hispaniola och kallar sig kejsare. Österrikes del i Andra koalitionskriget slutar med freden vid Lunéville, efter militära förluster mot Frankrike under det föregående året. Precis som 1798 står Storbritannien ensamt i kampen mot folkets revolution, som förbytts i terror och diktatur. Med osmanernas hjälp vinner britterna ändå stora segrar i Egypten. Den ryska tsaren störtas och mördas, bland andra av sin son och ersättare Alexander, som gillar britterna.

Köpenhamn, 2 april: Amiral Nelson leder våghalsigt det huvudsakliga anfallet mot en neutral dansk-norsk flotta i stadens hamn, och vinner. Syftet med slaget vid Köpenhamn var att bryta upp det väpnade neutralitetsförbund som i praktiken begränsade britternas tillgång till skandinaviskt timmer och andra sjöfartsmateriel (tampar, harts, tjära, terpentin etc.), innan Rysslands baltiska flotta frigjordes av våren. Anfallet lönar sig; neutralitetsförbundet upphör.

Detalj från “The Battle of Copenhagen” av Nicholas Pocock.

Jeremiah Barker söker upp familjen Harris på landet och luskar ut att gamle Winslow Harris i London var missnöjd med pensionen, men än att han ändå inte levt fattigt sedan massakern på Courtenays 1792. Hans fru, Eliza, är död.

Enligt de uppgifter Barker samlat sedan ankomsten till London 1798 ska Harris ha köpt flera relativt nya familjeporträtt på auktionen efter massakern, och några mindre föremål. Den gamla butlern ska ha en av de små trälådor med gamla ben som myndigheterna upptäckte i ett illa dolt utrymme bakom lanthusets källarväggar. Dessa bensamlingar väckte en skandal när de upptäcktes, då de förefaller komma ifrån missbildade barn eller apor. De mer intakta har skänkts till vetenskapen.

17 oktober: Genom Augereau-kuppen visar fransmännen musklerna i Bataviska republiken (Nederländerna). Dörrar till nationalförsamlingen stängs, och 350.000 icke avlagda röster räknas som stöd för en ny konstitution. Resultatet är reaktionärt: Slagorden “Vrijheid, Gelijkheid, Broederschap” tags nu bort från officiella publikationer, och frihetsträden försvinner från torgen. Äldre tiders svågerpolitik och mäktiga skrån är tillbaka.

Samma dag, i London: Courtenay och Barker inviger Havallan och O’Brien i ett förtroende: Mary Frances Courtenay, som använt det falska namnet “Julia Elisabeth Branderham”, är i själva verket Lady Courtenay, den sista av sin släkt. Barker, hitintills “Christian Heathcliff Lockwood”, är hennes före detta privatlärare och en trogen tjänare. Courtenay och Barker utelämnar dock svartkonsten som lät dem undkomma 1792.

Tiden är kommen för det första steget på en lång väg mot hämnden och återupprättandet av Courtenays. Havallan blir Courtenays första verktyg. Han knackar på hos Harris och låtsas intressera sig för tavlor av Jeremy Farnsworth och Florence Tutence, två av de obskyra konstnärer som målade av Courtenays. Harris, 73 och skraltig, vägrar sälja sina tavlor då han hävdar sig se ett sentimentalt värde i dem. En av tavlorna föreställer Mary som barn. Harris tipsar om en innehavare av fler porträtt, inklusive några av Tutence: en överste Turner.

Barker känner igen namnet från sina ockulta studier, och efter ytterligare två månader av efterforskningar vet han att Turner är medlem i det lilla och till synes oskyldiga “Hellenistiska brödraskapet”, som misstänks syssla med vilda fester under en täckmantel av respekt för den västerländska civilisationens vagga och dess mytologiska arv. Brödraskapet håller till i Turners familjegård.

Laleham Reach, 10 december: Turners gård, ett stenkast från Themsen, är låst och tyst. Över Havallans bestämda protester bryter sig Courtenay och O’Brien in i huset genom ett fönster på baksidan, medan dyras hyrda vagn står parkerad på gården. De ser en massiv arbetsbänk av ek och en mängd stenhuggarverktyg framlagda i det första rummet, men inga flisor.

I skymningen utanför huset anländer en sexhjulig täckt vagn, dragen av sex arbetshästar. Översten själv kliver ner från kuskbocken och kommenderar tre kraftiga män i arméns röda rockar ut ur fordonet. Männen bär block, talja, rep och pistoler. De verkar alla förvånade att se två andra, fyrhjuliga vagnar komma från samma håll (London i öster) och stanna på var sin sida om den första. Från varje vagn kommer fyra figurer i svart mot soldaterna.

En av de svartklädda, en akrobatisk liten figur, har på ett ögonblick tagit sig upp på den större vagnens tak, och drar en vågig dolk. Dess silverblanka klinga fångar den rosa himmelen. “Ner därifrån, flicka!” befaller Turner medan figuren snabbt sätter dolken i säckväven runt lasten på den stora vagnens mycket kraftiga trätak.

Barker och Havallan ser detta i skydd av ett av byggnadens hörn. Figuren på vagnstaket ropar ett par ord på holländska och de svartklädda går till anfall, trots att Havallan befaller dem att höra upp. Figurerna på gården utkämpar nu en brutal kamp på bara några ögonblick. Pistolkulor och dolkar finner sina mål, och dödar; Barker drabbas av panik och försöker fly från denna återupprepning av massakern 1792, men får inte med sig Courtenay, som lämnat huset och nu fryser fast av fasa vid hörnet.

Havallan öppnar sin ådra vid vristen och beger sig in i striden. Den viga lilla figuren hoppar ner bakom den sexhjuliga vagnen innan undinens forsande vatten slår resten av de svartklädda till marken. Tre av dem hämtar sig och skyndar mot de tre närmaste vagnarnas kuskbockar. En ny salva träffar motståndaren i mitten, som försöker stjäla den sexhjuliga vagnen och dess last. Sexspannet börjar skena och den svartklädde kämpar för att hålla sig kvar på fordonet, medan hans två kamrater på de lättare vagnarna kommer iväg och styr åt väster så fort de kan.

Den viga springer vinkelrätt mot undinens forsar men träffas ändå när Havallan byter sikte. O’Brien, beväpnad endast med en kniv, förföljer den lilla figuren till fots, ut förbi den höga buxbomshäcken till det kala fältet på andra sidan. Den sexhjuliga vagnen slinter ner i ett dike och kraschar. Dess sårade kusk faller först, och får höften krossad av den väldiga stentavla som kanar ner från vagnens tak och sliter upp säckväven som dolt den.

När två ytterligare medlemmar av Turners brödraskap äntligen anländer har Havallan ställt sig bland de åtta döda eller döende kropparna på gården för att se om han kan rädda liv. Han känner igen sin gamla vän Thomas Badcock som den ena av de nyanlända ordensbröderna till Turner. O’Brien haltar tillbaka till gården med skärsår från den viga unga kvinnans dolk på arm och bål; hon kom undan. Courtenay och Barker är i full färd med att stjäla familjeporträtten som Harris berättade om. Barker tar också Codex Peregrini Nefandae, som han känner är något annat än Francis Barretts vulgära publikation The Magus från några månader tillbaka.

Courtenay och Barker struntar i ett träskrin som kan innehålla ben, eftersom det ligger i en monter av glas de inte vågar krossa. De lyckas dölja tavlorna i vagnen de hyrt, utan att ertappas. Havallan hjälper samtidigt till att förbinda en av soldaternas sår och räddar hans liv, men mannen förlorar medvetandet. O’Brien och den andra av de nyanlända, en tunn och åldrad herre vid namn Franklin Deogratia, möts vid stentavlan. På en av dess ytor finns fem textfält. Uppifrån och ner är de egyptiska hieroglyfer, mer snirkliga små tecken, något Havallan känner igen som en variant av grekiska, och kurviga tecken som bara Courtenay har ett vagt barndomsminne av att ha sett tidigare:

Kurviga skrivtecken.

Den femte och sista delen av denna stentavla, som Turner beslagtagit från franska vetenskapsmän i Egypten, är mindre än de första fyra och allvarligt skadad. Ändå syns den klarare, trots mörkret. Dess tecken är skärrande att skåda. En ytterst liten förändring av betraktarens synvinkel ändrar dem som om de vore tredimensionella snitt igenom mycket mer komplicerade former, från en kultur bortom mänsklig erfarenhet. Inför Barkers inre syn, hjälpt av Atramors, blöder tecknen en orubblig och fullständigt främmande makt.

Badcock och Deogratia förklarar nu det egentliga syftet med det så kallade Hellenistiska brödraskapet: Att förhindra allmän kännedom om vissa “historiska detaljer”, för Englands bästa. Med kerberanernas och deras hästars hjälp drar de stenen till arbetsbordet i Turners gård och knäcker av de lägre två femtedelarna. Det tar en stor del av natten. Det mindre stycket, som i sig väger dryga 200 kg, döljs i potatiskällaren. När myndigheterna anländer är Havallan, den bandagerade O’Brien, Courtenay och Barker långt borta.

Epilog

Enligt det nya Storbritanniens och världens första stora folkräkning bor 860,045 personer i London; en promille av alla på jorden. Från och med våren 1802 kan de komma till British Museum och beskåda “stenen från Rosette”, döpt efter den befästa hamnstaden Rashid (eng. Rosetta) i närheten av Alexandria, där en fransk löjtnant vid namn Pierre-François Bouchard fann den ingå i fortets grund 1799. Den 167 savanter starka “Commission des Sciences et des Arts” försökte behålla stenen efter den brittiska segern 1801.

En av de franska forskarna, Étienne Geoffroy Saint-Hilaire, sade till engelsmännen att han hellre skulle bränna alla upptäckter än överlämna dem! Det blir allmänt känt att mordet på överste Turner var ett fegt bakhåll av franska agenter, för att återta stenen. Tack vare Turners hjältemodiga kamp var de överlevande agenterna för få för att komma undan med den 750 kg tunga artefakten. Denna ytterligare knorr på historien om en kombinerad vetenskaplig och militär triumf bidrar till legenden, som är något suddig i konturerna. Allmänheten flockas i muséet och vidrör hänfört de antika skrifterna, lyckligt ovetande om att två femtedelar saknas.

Miles O’Briens barndomskärlek, Rebecca Fitzpatrick, föder hans dotter Molly utanför äktenskapet. Det sker på randen av det nya året, i en fiskarby utanför Clontarf. O’Brien funderar på att avsluta sin karriär på sjön för att äkta Rebecca och ta hand om henne och Molly. Lyckan vänder dock igen, innan han nått ett beslut, och även detta barn dör. Rebecca och Miles talar sedan inte med varandra, och hennes bröder har gjort klart för Miles att han inte är välkommen. Dessutom börjar han bli skallig.

Joseph-Marie Jacquard utvecklar en vävstol vars mönster kontrolleras av hålkort. Den ultravioletta strålningen upptäcks. Étienne-Louis Malus, som medverkade i expeditionen till Egypten, finner att ljus är polariserat, och Thomas Youngs experiment med interferens visar också att ljusstrålar beter sig som vågor. Carl Friedrich Gauss ger ut sitt matematiska storverk Disquisitiones Arithmeticae.

Den orubblige anglikanen Henry Addington ersätter den alltför katolikvänlige William Pitt d.y. som premiärminister i Storbritannien, där en ny lag säger att fattighusen måste sluta hyra ut barn yngre än 10 år till mer än 12 timmars arbetsdagar i bomullsfabrikerna.

Det talas mycket om en andra utgåva av Lyrical Ballads, men ingen sådan utkommer 1801. Samuel Taylor Coleridge är utomlands och ryktas ha problem med opium. Han är fortfarande produktiv. William Wordsworth har svårt att publicera sig på egen hand. Den uteblivna nyutgåvan är en besvikelse i de fina salongerna, där Coleridges intrikata verk är mycket uppskattade bland alla med lång klassisk bildning och mer fritid än vett.