1811

Kerberaner

• Miles “Smiles” O’Brien = Andreas Skyman
• Mary Frances Courtenay (Lady Courtenay) = Hannah Wigner
• Jeremiah Barker = Niklas Tollbäck

Det gångna året

I de tyska rikena publiceras Undine, av Friedrich Heinrich Karl, Baron de la Motte Fouqué. Denna berättelse om en vattenande är delvis inspirerad av Hamilton David Havallans offentliga påståenden 1798. I England publiceras Jane Austens Sense and Sensibility.

I Frankrike trycks en vetenskaplig skrift av Georges Cuvier och Alexandre Brongniart: Descriptions géologiques des environs de Paris. Detta verk, liksom Parkinsons 1804 och många fler, flyttar den lilla forskarvärldens fokus bort från himlakropparna, som kyrkan studerat i århundraden, till jorden, genom en kombination av geologi och studiet av fossiler.

En stor kontrovers kring jordens ålder pågår sedan länge. Kyrkan tänker sig omkring 6000 år, med samtliga arter bevarade sedan skapelsen. Greven de Buffon, i en skrift från 1774, föreslog häpnadsväckande 74832 år. En i högsta grad relevant och matematiskt avancerad teori om överföringen av värme, skriven 1807 av Joseph Fourier, har inte fått tryckas. Cuviers och Brongniarts nya arbete är ett inlägg i denna debatt. De tydliga lagren i kalkbrotten vid Paris visar ett förflutet hemsökt av väldiga katastrofer; apokalypser skrivna i sten. Man frågar sig om det rentav finns utdöda folkslag, något som varit helt otänkbart.

Från Complans piskmakeri i New Orleans, som är Deogratias postadress till Hiram Priestley, rör sig kerberanerna till det hak där Priestley oftast anträffas. Där och på gatorna runt omkring går fria svarta, tydligen från Haiti. Mindre än tre veckor tidigare slog myndigheterna ner ett slavuppror vid staden och spetsade 66 huvuden på pålar.

Hiram Priestley är på plats och avslöjar sig medan Barker besöker herrarnas uthus. Mannen är lik sin fars porträtt, den brittiska prästen och forskaren Joseph, men Hiram är amerikan. När han berättar att vägen till Aarons Burrs bomullsplantage går uppför Mississippi och genom Baton Rouge till Ouachita-floden kommenterar britterna att Louisiana fortfarande låter som ett franskt territorium. Priestley försäkrar dem att om hundra år kommer alla säga “Batton Ruush”.

Priestley har tillbringat större delen av de senaste två åren på resande fot och med alla möjliga tillfälliga arbeten, för att förbereda ett anfall mot Burr. Informationen om Burrs flykt kom till Deogratia genom Priestley, hävdar han själv, och precis som han skrev till Deogratia har han aldrig träffat Thomas Badcock eller någon annan medlem av den expedition som skickades 1809.

Kerberanerna hyr en båt i New Orleans och tar sig uppför floden, ut i de subtropiska pionjärtrakterna. Priestley är bekant med terrängen. Han har studerat plantagen genom att passera förbi den, och i egenskap av lastare eller roddare lägga till vid dess brygga medan pengar och slavar eller andra varor växlat händer. Han har också förhört alla han kommit åt som jobbat eller bott i trakten.

Genom detta arbete har Priestley blivit övertygad om att Aaron Burr och hans närmaste män offrat människor till Djävulen. Plantagen har aldrig återhämtat sig efter stormen 1808, utan snarare fortsatt att förfalla. Priestley har också tappat mycket av sin egen hämnande glöd under åren och skulle nöja sig med att återta vad som stals ifrån hans hem; den vilda västern är alltför främmande. Flödet av slavar och frivillig arbetskraft till plantagen har hur som helst sinat. Burr sägs vara skuldsatt, och har ett vedervärdigt rykte.

Aaron Burrs plantage vid Ouachita, 4 februari: Strax innan gryningen döljer kerberanerna sin hyrda båt bakom en dunge vid floden och börjar spana ut över Burrs ägor på båda sidor om vattnet. De ser vad som kan vara Silver Mist vid den centralt belägna bryggan, men de ser också hennes segel, upphängda på ställningar utan tak, som om daggen skulle göra dem torra och hela. Bomullsodlingarna är övervuxna av ogräs.

Kerberanerna och Priestley smyger försiktigt närmare huvudbyggnaden, som har två våningar. Väl framme har de hunnit se en gestalt hämta ägg i hönshuset och två andra, ordentligt berusade män urinera i en rabatt på väg in i en av gavelbyggnaderna. Barkers övernaturliga syn förtäljer att huvudbyggnaden innehåller både fasta föremål av svag ockult makt och ett system av koncentriskt flimrande, roterande och pulserande auror av kaotisk men större makt, vars like Barker aldrig sett.

Sällskapet tar sig först ner i den råttbemängda källaren, men vågar sig inte på den gistna trappan upp till köket, där äggen steks. De ser heller inget genom fönstren, utöver tomglas, en sovande, orakad karl, och månaders nedskräpning.

I denna situation tar kerberanerna beslutet att gå in genom köksdörren och låtsas som om de jobbade på plantagen. O’Brien envisas med att rädda äggen från Luther, mannen som steker dem åt två andra, med för hög värme och för lite smör. Luther låter äggen räddas, men tar irländarens gevär och tillkallar Marcellus och Dave, som nyss gick till gavelbyggnaden. Dessa män, totalt fem stycken, är bakfulla, rödögda och fullständigt odisciplinerade—"förmåner i jobbet"—men skrupelfria. Från ovanvåningen hörs ett läte som av ett gnyende barn i bas. “Den unge herrn”, förklarar Luther med ett snett skratt.

Äventyrarna säger sig vilja arbeta på plantagen och eskorteras till sin sovsal i en av gavelbyggnaderna. Salens sängar och golv har blodfläckar, och i sängramarna sitter bultar med kedjor till hand- och fotbojor. “Lägg er ner!” ryter Luther till kerberanerna, som drar slutsatsen att ingen är lurad, och tar den sista chansen att rädda sina liv.

En minut senare är Luther dödssjuk och katatonisk, Dave har fått en kniv i sidan av O’Brien, Marcellus har tagit flera smällar av Courtenay, och en fjärde av Burrs underhuggare är sjuk och mörbultad, men det är värre ställt med äventyrarna. O’Brien har kedjats vid en säng av tre män, Barker är skjuten i båda armarna och sedan sparkad medvetslös, och både Priestley och Courtenay har däckat efter slag mot huvudet.

Innan de förlorar striden hör kerberanerna att Luther, i sin onaturliga sjukdoms plågor, ropar ett bekant namn, men det är alltså bara O’Brien som är vid medvetande när Thomas Badcock kliver in i rummet. Badcock, den enda kända kerberanen i Deogratias brödraskap, hävdar sig dock inte ha bytt sida. Burr “har inte långt kvar”, säger han, och som en gammal flottans man ser Badcock chansen att hålla käppen i hjulet för USA, en tid till.

"Vänj dig", är Badcocks råd när irländaren klagar på bojorna, men han förbjuder de överlevande hantlangarna att våldta Courtenay. De lyder, trots ett uppenbart ogillande av engelsmannen, som snabbt lämnar rummet igen med anledning av “förberedelserna”.

Det blir dag och Hiram Priestley släpas bort. Hemska skrik hörs. Det blir natt, och plötsligt går dörren till fängelset upp utan minsta ljud. En hopkrupen varelse kliver in bakom äventyrarnas två vakter och reser sig till sin fulla längd. Den är oerhört ful, täckt av sår, och slår vakternas huvuden mot varandra med ett äckligt knäckande ljud. Sedan bugar den sig djupt och trippar ut i en plötsligt stark lukt av sprit.

Ett par minuter senare, medan kerberanerna frigör sig, står en ung kvinna vid den öppna dörren. Hon kallar sig Marie och hjälper dem alla att fly. Marie, som talar mycket dålig engelska, är besviken över att de tre fritagna fångarna inte sett “David” och inte är skickade av hans Occultus Orchestra, men de sluter följe till skogsbrynet utanför plantagen.

Marie tänder eld på plantagens byggnader med hjälp av Sousson-Pannan, varelsen som knockade de två vakterna. Hon måste göra detta från en magisk cirkel ritad med salt på jorden i skogsbrynet, så kerberanerna vaktar henne med eldvapen de tagit från gården. De resterande, redan sårade “arbetarna” på plantagen irrar omkring och skjuter mot skuggor långt borta, medan lågorna tar fart.

Barker ser med Atramors öga att de pulserande aurorna, som flimrat mycket lite under kvällen, nu blossar upp igen. En del av huvudbyggnadens tak brister och flyger åt alla håll. En naken, lönnfet medelålders man leviterar ut över gårdsplanen i eldens sken, och sätter snart kurs mot kerberanerna. Detta är Aaron Burr. Aurorna kretsar kring hans exploderade själ.

Kerberanerna skjuter mot Burr så snabbt de kan och får in idel goda träffar, men det är Barkers förmåga att framkalla sjukdom som räddar dem. Burrs kropp vänds emot sig själv och börjar svälla upp. Hud försvinner och återkommer genast. Ådror och märkliga organ växer ut i luften och får kött. Under kerberanernas bombardemang blir mannen så svullen att han, med ett spädbarns proportioner, faller till marken, där anemoner av hud och nerver blommar upp omkring honom. Aurorna är vansinniga och pulserar allt snabbare; eftermiddagens lugn är borta. Två hantlangare springer mot bryggan och lossar förtöjningarna i vild panik.

Medan Burr försöker välta sig framåt för att kravla mot kerberanerna på alla fyra dyker Sousson-Pannan upp bakom honom, bestiger berget av halvjordiska vävnader och kryper in genom munnen, öppet rund som på en nerblodad nyfödd. Detta och kerberanernas skott höjer aurornas puls till en kritisk punkt, där Burr för några ögonblick sammanfaller i rum med aurorna. De trycks utåt som av ett ton svartkrut.

Kerberanerna, som inte försökt ta skydd, kastas mot trädstammarna bakom sig. När de kvicknar till är flera av eldarna utblåsta av chockvågen. Skeppet från bryggan glider herrelöst nerför Ouachita. Barker är illa däran. Även Marie är kall och plågad tills Courtenay släpar henne tillbaka till cirkeln, där hon kommer upp ur sin trans, medan O’Brien egenhändigt bordar och strandar Courtenays Silver Mist.

På småtimmarna börjar ett lätt vinterregn falla. Av Aaron Burrs kropp finns inga spår, och inte heller av Thomas Badcock.

Epilog

Regnet tilltar och släcker de sista lågorna på morgonen den 5 februari. När kerberanerna letar igenom vad som då återstår av byggnaderna finner de Priestleys stentavlor och brandskadade men kanske användbara anteckningar. I ruinen av herrgården hittar de också Hiram Priestleys lik i ett laboratorium på ovanvåningen. Det har tre hål i nacken.

Upptäckten av Priestley leder sällskapet vidare till massgraven, och en kista i den mer intakta gavelbyggnaden där hantlangarna förvarade svårsålda ägodelar från offren. Kerberanernas genomgång av bevisen antyder att Ernest Zulin (43 år om han hade levt) och George Roberts (34) från Hellenistiska brödraskapet är två av kropparna i massgraven. Det betyder att Viktor Schafler (36), den sista av de fyra i expeditionen från 1809, antagligen också ligger där; hans kläder finns i kistan.

En liknande situation råder vad gäller den besättning Silver Mist hade när Badcock köpte Ollies tjänster. Ollie Pumfrey (48) själv kan inte identifieras med säkerhet, men ett skelett med tre hål vid skallbasen har hans tjocka panna och stora, knotiga händer. Willie Berry (26) och Irving Cowell (31) ligger där, veteraner från tiden innan Courtenay försvann 1803. Ralph Ferman (20) ligger där också, och antagligen resten av nykomlingarna med: Joe Percy (19), Ed Smelt (15), James Neagle (15) och Eli Gislingham (13). Om någon av dem kom undan var det utan spår.

Arbetet med att gräva upp kropparna leds av den unga Marie, som inte blandar in myndigheterna. Haitiska vänner till henne insisterar på att de döda måste begravas ordentligt för att inte gå igen, och gör mycket av grovjobbet. Allt som allt ligger 79 personer i massgraven. De allra flesta var nog slavar, men det är svårt att se när huden förmultnat och bojorna lossats. 15 av dem saknar de tre hålen i skallen.

Förstörelsen av Burrs plantage förklaras som en förbisedd produkt av det stora slavupproret några veckor tidigare. Kerberanerna återvänder till sina liv. Barker gör det på långa och mörka omvägar. Han har fula ärr på armarna av Luthers gevärskula och Atramors kraft. En ny besättning samlas till skonaren, och snart seglar hon igen. På nätterna, under färden över Atlanten, skiner en förebådande komet på himlavalvet.

O’Brien besöker sitt Irland och får då höra att två nära och fyra mer avlägsna släktingar har dött; ännu ett kapitel i “Smiles” dystra saga. På engelsk mark hör kerberanerna att protesterna i de norra industriområdena vuxit till branten av ett inbördeskrig. De så kallade ludditerna, som inte kommer till tals i tryck, ryktas ägna sig åt militära övningar på hedarna utanför sina industristäder. Sammanstötningar med armén blir vanliga mot årets slut.

Mycket få offentliga röster uttrycker sympati eller förståelse för ludditerna. Politikerna beundrar Edmund Burke och spekulerar i vad han skulle ha gjort. Lord Byron, en ung man i parlamentet som representarer ett av de orosdrabbade områdena, och som till skillnad från Burke är levande, nämner i ett tal att upprorsmännens oacceptabla handlingar inte borde vara så förvånande, men han får inget bifall.

En annan obestämt sympatisk röst tillhör konstnären William Blake, som detta år publicerar Milton: a Poem. Verket anses helt obegripligt, förutom två strofer ur inledningen:

And did those feet in ancient time.
Walk upon England's mountains green:
And was the holy Lamb of God,
On Englands pleasant pastures seen!

And did the Countenance Divine,
Shine forth upon our clouded hills?
And was Jerusalem builded here,
Among these dark Satanic Mills?

Bilden av det nuvarande England som en ogudaktig plats med en mörk och djävulsk industri leder till att Blake häktas för uppvigling och förräderi. Det hände även 1803. Nu, liksom då, släpps han fri i brist på bevis. Han betraktas som galen. Ingen läser hans “profetiska” böcker. I slutet av Milton förenas levande med döda och inre med yttre verkligheter.

Venezuela utropar sin självständighet. Muhammad Ali, vicekung och pascha, massakrerar mamlukerna i Kairo. Han har nu herraväldet i Egypten och en ambition om att bli självständig från det osmanska riket. I Essen bildas familjeföretaget “Fried. Krupp AG”, som tillverkar degelstål för den tyska järnvägen. Medan Storbritannien hotas av inre fiender befinner sig Napoléon på en ny platå av framgång och makt, trots reträtten från Portugal.

SL:s kommentar

Marie Laveau stod i reserv som deus ex machina ifall att rollpersonerna skulle göra som de gjorde. Levelbossen Burr tar oss till den mindre episka punkt där alternativhistorien blir kännbar. Tragedin hos familjen O’Brien gavs, liksom alla tidigare, helt av tärningarna i det frivilliga årliga slaget för livshändelser. Det är mycket osannolikt att det går så illa, och roligare för varje gång.

Addendum 2011-09-19

Stentavlorna från Aaron Burrs plantage innehåller flera språk, inklusive tre från stenen kerberanerna såg 1811: Det andra, fjärde och femte från toppen. Det mesta är fragment. Kölen på Silver Mist är avsiktligt skadad för att möjliggöra navigation på floden vid lågt vattenstånd, och repareras med hjälp av Laveaus fria haitier. Desamma utgör sedan majoriteten av skeppets besättning på väg till London. En av dem är nu Barkers kvinna, Manousheka Marie Marseille. Liksom den unga Laveau är Marseille insatt i andarnas mysterier, som kallas vodou. Hälften av besättningen mönstrar av i London, och Courtenay är länge upptagen med att hitta nya kapabla smugglare och återetablera sig i yrket. Till sin hjälp har hon O’Brien, som sedan äventyret i USA är Silver Mists styrman.

Franklin Deogratia beklagar förlusterna av liv, men kallar kerberanerna för hjältar och det inträffade för en triumf. Vad han vet finns det ingen annan som riskerar att sprida den kunskap som förvandlade Burr, och därmed behövs för närvarande inte det brödraskap som Burr utrotat, sånär som på Badcock och Deogratia själv. Deogratia, liksom kerberanerna, är osäkra på Badcocks egentliga inställning, men den gamle mannen känner sig inte direkt hotad av Badcock, som var den enda kerberanen i brödraskapet.

Kerberanerna föreslår, apropå detta, att deras klubb kan tänkas ta vid där det Hellenistiska brödraskapet inte längre förmår efter pyrrhussegern i Louisiana. Deogratia är positiv till detta och förklarar att han redan tänkt testamentera brödraskapets ockulta bibliotek till Barker, O’Brien och Courtenay. Han ger en försmak i form utav Insula Atlantis, som på 1600-talsengelska sammanställer ett antal källor om Atlantis, med utgångspunkt i Platon och Hellanikos av Lesbos. Deogratia är bekant med de böjelser som trolldom medför och vill därför inte genast lämna över några böcker av mer praktisk natur, men är beredd att understödja klubben om smittande kunskaper åter skulle hota allmänhetens okunniga lycka. O’Brien tar tillfället i akt att lära sig läsa lite bättre.