Kerberaner

Det gångna året

London, 21 februari: Statsobligationerna ökar tillfälligt i värde när ett rykte sprider sig att Napoléon är död. Regeringen dementerar snart ryktet och händelsen utreds som ett bedrägeri. I centrum för anklagelserna hamnar Lord Cochrane, parlamentsledamot i den grupp som kallas Radikalerna. Han och två påstådda medhjälpare döms till tolv månaders fängelse, böter och en timme vid skampålen.

Gravyr i färg av skampåle (pillory) vid Charing Cross 1808, av Augustus Pugin och Thomas Rowlandson för Ackermanns 'Microcosm of London' (1808-11).

Den sjätte koalitionens styrkor intar Paris i slutet av mars. Två månader efter detta krymper Frankrike till 1792 års gränser, och den abdikerade kejsar Napoléon I skickas i exil till Elba. Brittiska trupper omdirigeras från de egna industriområdena och kontintenten till USA, där det mer marginella kriget från 1812 fortfarande pågår. Ludditerna där hemma återgår till arbetet; deras sista ledare får utstå värre saker än Lord Cochrane.

Courtenay föder en dotter, Catherine. Hon tar ledigt från smugglandet ett litet tag, men utrustar snart Silver Mist för en resa inåt landet istället, med spädbarnet i händerna på två haitiskor, Mergena och Oulie, som är fru respektive dotter till två av hennes besättningsmän.

Resan går först uppför Themsen till Wallingford i Berkshire, med byte till en grundare båt vid Staines då vädret blivit torrt och Silver Mist är nära att gå på grund. Courtenays hade sina ägor vid Wallingford från slutet av Rosornas krig på 1480-talet och fram till massakern. Den gamla köpstaden är sig lik, men godset är uppiffat enligt sekelskiftets trender. Ashdowns är inte färdiga med det. När Courtenay närmar sig ser hon på långt håll hur några karlar bär ut famnar fulla med gammal träpanel. Det är renovering på gång under sommaren, inför herr Ashdowns återvändo till sensommarens skjutande av moripor bland ljungen.

Courtenay har ingen plan. Hennes förklädnad är bara så bra som den lätta packningen medger. Det verkar inte vara läge att storma stället, så hon skickar tillbaka sina beväpnade jungmän till båten och inväntar mörkret. Billy spanar. Framåt natten tänder Courtenay en liten eld vid en dunge utanför godset, och låter pojken gå och varna den ogifta kusinen Iris Ashdown och köksan Dell, som tar hand om godset. Iris får panik. Hon skickar Dell till den gamle trädgårdsmästaren August och Billy till byn. Billy springer lydigt iväg, men tar snart en bred kurva tillbaka till Courtenay. Hon instruerar honom att smyga in i huset och kika om där finns någon mer. Om någon frågar ska han svara att han redan varit i byn.

Billy ser inget i det mörka huset, förutom en bit bröd, som han snor. När han går ut igen håller August på att släcka elden efter att ha fäst en ny hink vid repet i brunnen som Iris råkat lossa. Ingen ser Billy, men han kliver bestämt fram till Iris och berättar att han faktiskt redan varit i byn. “Kom du tillbaka ensam!?” tjuter Iris. Billy mumlar en hastigt påkommen lögn om att de andra skulle hämta spannar, och retirerar in i mörkret.

Courtenay skrider till handling och drar med Billy in i huset en andra gång medan släckningen fortsätter. Det verkar inte som om mördarna med vågiga dolkar härjar fritt inom dessa väggar, men det är med en stickande blandning av rädsla och nostalgi som Courtenay återser sitt ena barndomshem. Hon hittar de skrovliga väggar där Ashdowns börjat riva ner panelen, och rummet på ovanvåningen där Barkers morbida illusion räddade hennes liv. Inget mer mystiskt än så. Hon och O'Brien överväger att prova dörren till källaren, där lådorna med ben ska ha hittats, men den avledande manövern har redan sträckts ut till dumdristighet. De hinner inte heller titta på den lilla vinden.

Från Wallingford fortsätter färden med häst och vagn, till Calne i Wiltshire. Det var här änkan Withering trodde att John Erskine Bradley skulle bedriva sin forskning. Bönderna i Calne betraktar Courtenays två nannies som om de kom från månen. Under eftermiddagen och kvällen rotar sällskapet igenom den gamla lada där Bradley bodde och arbetade fram till filosofens försvinnande för snart ett år sedan. De hittar böcker—dagböcker, kemiska och alkemiska avhandlingar, gamla nummer av Philosophical Transactions—ett fåtal klädesplagg, grova arbetsbänkar. Det har regnat in genom en reva i taket. Förra höstens stormar har lämnat löv från kullarna runt byn bland Bradleys labbutrustning i vackert, välvt glas.

Så, äntligen, hittar de två mycket gamla trälådor—enkla men sannolikt antika—och vad de innehöll på auktionen 1793. I kvällsljuset tittar de på skisserna i Bradleys dagböcker och lägger fram benen. De flesta skulle kunna komma från vättarna i Älvdalens umbra, men med ädlare drag: högre pannor och större ögon, kanske längre. Andra är helt annorlunda, och ett fåtal är grövre än något i människan. Bradley har inte varit mild mot dem. På en arbetsbänk finns skruvstäd och sågar; dagboken visar flera tvärsnitt och kemiska analyser av uttorkad märg.

Kerberanerna tillbringar natten hos en framgångsrik skräddare i byn. Han berättar att Bradley var vän till Christopher Alsop, den “galna” doktorn som lät skapa kalkhästen kerberanerna passerade på sin väg.

Efter Alsops död sålde Bradley sitt hus och flyttade till ladan som länge varit hans arbetsplats. Han blev allt fattigare. Byborna bad honom sluta med de okristna experiment som spred så kväljande dunster. Han flyttade då en del av sin verksamhet till de skogsklädda kullarna åt väster. Sedan försvann han. Den sista anteckningen i forskarens dagbok för 1813 lyder: “10 augusti: Nytt försök imorgon. Ska bli bra väder.”

Courtenay jobbar sig bakåt i dagboken och försöker lista ut vad han höll på med. De vetenskapliga bitarna går henne förbi, men det ska finnas en bänk på sydsluttningen av en kulle i väster, dit Bradley gick med ryggsäcken full. Någon ryggsäck finns inte i ladan. O'Brien och Billy ger sig ut för att leta. De hittar inte bänken, men i en liten sänka mellan två krön fångas O'Briens blick av en märkligt kal fläck. De går närmare.

Mellan krönen ligger ett omänskligt skelett, nästan intakt, på bar jord med mycket lite växtlighet, omgivet av träd. Det är som om varelsens kött har lösts upp och saltat marken. Det är en jättespindel, tre meter i diameter med de sex benen utsträckta. Kraniet är inte större än en människas, men käken har dubbla leder och där magen fanns ligger andra ben: Mänskliga.

Courtenay hittar O'Brien på väg till Calnes lilla pub, där han tar sig ett järn för att glömma monstret så fort det bara går. Billy kommer in, ser rädd ut och förvandlas inför deras ögon. En massiv form tar över. Hatchet Harry, en jättelik man med spetsig mustasch och Cockney-dialekt, drämmer näven i disken och beställer. Pubens ägare hade ögonen på den mugg han polerade när förvandlingen ägde rum, och tappar muggen. Courtenay är förstummad, men Harry passar bra in i O'Briens skräckfyllda berusning och är en dryckeskamrat av högsta rangen: “Stor du är!” “Ha! Jag blir större och större!” “Jag med”, säger irländaren och tar sig om magen. Det slutar med att de raglar ut i natten för att “ge den där spindeln”.

O'Brien vaknar av att Mergena petar på honom vid middagstid. Han ligger sked med Harry i bushen och har mycket dunkla minnen av föregående kväll. Harry förklarar att Billy inte är här, men ska komma tillbaka. De letar upp spindeln igen, och O'Brien konstaterar att den inte ser lika stor ut i Harrys sällskap. De packar ner den för transport till naturaliekabinettet i klubbens nya lokaler. Väl hemma diskuterar de också möjligheten att flytta Franklin Deogratias bibliotek till klubben, om gubben tillåter.

Epilog

E.T.A. Hoffman skriver Den gyllene krukan. George Stephenson bygger ett gruvlokomotiv döpt efter general von Blücher, som stormade Montmartre.

Washington D.C., 28 augusti: Brittiska trupper intar staden och sätter flera regeringsbyggnader i brand med minimalt motstånd. President James Madisons 15-åriga slav, Paul Jennings, bevittnar hur britterna sätter sig ner i Vita huset och äter den middag som ställts fram åt Madison, som flyr. Följande dag förstör konteramiral Cockburn samtliga exemplar av bokstaven C han hittar i National Intelligencers tryckeri, så att tidningen inte kan skriva så elaka saker om honom. I september ger ett misslyckat bombardemang av Fort Henry i Baltimore upphov till sången The Star-Spangled Banner; då har krigslyckan vänt för britterna.

Senare i september börjar den största internationella kongressen någonsin, i Wien. Storbritannien, Ryssland, Preussen och Österrike blir vinnarna i det nya Europa. Ett rysk-preussiskt block bildas när Preussen kräver Sachsen, och Ryssland behåller Polen; båda accepterar varandras anspråk. Som motvikt mot dessa stormakter i öst går Storbritannien och Österrike i allians med Ludvig XVIII:s nya, konstitutionella, monarki. I övrigt är monarker och furstar överallt tillbaka vid maktens tömmar.

Courtenay ser till att bli medlem i Royal Society, förklädd till James som innan. Detta gör hon för att höra mer om Bradley, men han lämnade sällan Calne, erkände aldrig när han hade fel och var dålig på att svara på brev, trots att mottagaren betalar portot. De som minns honom föredrar att tänka på hur briljant och driven han var som ung, på 80-talet.

O'Brien börjar umgås med Mary MacFie, som snart kräver en förlovning. James Pillerton avsäger sig allt ansvar för sin oäkta dotter, Catherine.

Addendum 2012-02-12

Oktober: Hatchet Harry går med i Kerberos-klubben. O'Brien står för hans Utmaning, som är en uppskalad version av dart: skotsk “caber tossing” med fransk mast från klubbens tak till mitten av Saint James-torget på natten, med mycket att dricka. Harry får vidare i uppdrag att skaffa mer öl. Full som han är gör han det med övervåld, en yxa i bryggeriets jäskar. En flodvåg av en och en halv miljon liter öl spränger fram genom St. Giles. Kerberanerna räddar liv.