Kerberaner

Det gångna året

En kvinna i England som kallas “prinsessan Caraboo” utmålas för att vara en bedragare och lämnar landet, trots att en doktor Wilkinson identifierat hennes språk med Edmund Frys Pantographia; containing accurate copies of all the known alphabets in the world; together with an English explanation of the peculiar force or power of each letter (1799).

O'Brien läser ut Insula Atlantis efter många års strävan, och får sig därmed en gnutta klassisk bildning. Han hör sig för om reliefen på de vågiga dolkarna och får napp hos en dartkastande bekant på klubben. Denne säger sig ha varit i Apeldoorn året innan revolutionen bröt ut i Frankrike, alltså i den forna nederländska republiken. Här fanns ett etablissemang för alla sorters spel, vars skylt innehöll emblemet O'Brien beskriver. Det ryktades att den som inte kunde betala råkade illa ut.

Billy Breadcrumbs letar efter sin vän Sarah. Hon höll till på gatorna i Whitechapel när hon inte bodde på fattighuset. Här återanknyter Billy till de barn han kände innan han klev in i det brinnande köket 1813. De tycker att han lämnat dem i sticket, men berättar gärna hemska historier om fler försvinnanden: Kannibaliska rika, negrer i kloakerna, barn sålda i pajer. Flera som berättar har nyligen blivit av med en far som gått i fackeltåg eller snackat för mycket på något av Whitechapels garverier, bryggerier och slakterier.

Billy återberättar skräckhistorierna för O'Brien, som är skeptisk och varnar Billy för fackeltåg. Det har Harry också gjort, av andra orsaker. Irländaren och pojken frågar efter Sarah i slummen. O'Brien har aldrig vandrat här tidigare, inte sett mer än de öppna huvudstråken. Han trodde inte att gränderna kunde vara värre än de fattiga områden han sett på Irland, men pojken framför honom kliver lätt mellan högar av avskräde, genom rök som sticker i ögon och näsborrar, över åar av gul och svart förruttnelse. Utmärglade, hostande kvinnor vill ha honom till kund. Solen når inte ner.

Matpriserna sommaren 1817, i väntan på höstens skörd, är fortfarande höga. I Spitalfields kokar man läder att äta på innergårdarna, och ingen tackar nej till mjöldryga i råggröten. I takt med att O'Briens ögon öppnas för misären förstår han också att han och Billy nu tillhör en bättre klass, tack vare Courtenay, och det syns. De är nära att bli rånade flera gånger, vänder snabbt och tar sig ut på gatorna där “charlies”, Londons föga effektiva polisstyrka, ibland patrullerar.

Billy ger inte upp. Han leder irländaren till det namnlösa hak där han en gång var springpojke åt Harrys gäng. Gänget känner igen honom—“Breadcrumbs, ya li'l shite”—men vet ingenting om korthåriga Sarah. Folk flyttar ut ur staden i dessa bråda tider, “försvinner”; så är det bara. O'Brien pressas att slå sig ner och bjuda laget runt. Plötsligt är Harry där, som förr, fast... större. Gänget tror först inte att det är han; han har inga märken av repet runt nacken och förstår inte själv hur annorlunda han blivit.

Courtenay letar bostad och fortsätter att spana på sin familjs gamla hus i staden. Hon är frestad att avslöja sin identitet för att få det, men vet inte vad som skulle hända. Manad av sin dotters mörka hår och ögon tittar hon på sina förfäders porträtt. Några av de äldsta har samma drag. Svårt att se på så gamla, stiliserade bilder, men de är nästan orientialiska. Catherine är tre år och frågvis. Courtenay låter henne gå i enkla och bekväma braies på skeppet, och skriver ett brev till den där Runciman som köpte hennes hus. Hon ber om att få hyra ett rum.

Harry blir en del av sitt gamla gäng igen. Det börjar med ett butiksrån, där de låter honom ta hand om ett halvdussin charlies, medelålders män som kommer springande med huggare och batonger. Harry slaktar dem med en handyxa och lämnar inga vittnen som vågar tala. Det är äcklande lätt. Gänget skrattar åt det blodiga spektaklet, men inte, ens långt senare, åt Harrys skämt. Han är oanvändbar i nästan alla andra brottsliga aktiviteter eftersom han inte smälter in i mängden. Gängets främsta nytta av hans sällskap är att de själva framstår som mindre groteska bredvid monstret.

Amon Runciman svarar snabbt på Courtenays brev. Inget rum finns att hyra, då han länge ämnat tillbringa mer tid i London och definitivt kommer att göra det inom kort. Men hösten kommer, London-säsongen är slut och Runciman bor kvar på landet. Courtenay förbereder sig på vilka fula knep som än må krävas för att ta tillbaka vad som rätteligen tillhör henne, kunglig eller ej.

O'Brien är förändrad av vad han sett i slummen. Den stinkande, stillastående luften i Whitechapel är raka motsatsen till hans vind i seglen. Allt är maskinernas fel; ludditerna hade rätt.

Industriherren Charles Tennant har blivit rik med sitt patent på blekmedel från 1799. Hans framgång bidrar till närapå systematisk forskning om industriell kemi. John Kidd utvinner detta år naftalen ur nafta, närmare bestämt stenkolstjära. Tjäran är en biprodukt vid tillverkningen av koks genom torrdestillering. Samma år härjar en epidemi av fläcktyfus nära Tennants fabriker i Glasgow och Edinburgh, och en väldig pandemi av kolera tar sin början i Indien.