Kerberaner

Det gångna året

Spanien säljer Florida till USA. I Sydamerika kämpar flera kolonier mot spanskt styre; den nya staten Gran Colombia bildas i december. Britter grundar staden Singapore för att hejda nederländsk expansion och skydda handeln med Kina. Fältherren Ibrahim Pasha hälsas som hjälte när han återkommer till Kairo efter att ha krossat huset Saud på den arabiska halvön. Modernt artilleri var användbart mot de wahhabitiska avfällingarna. För att fortsätta moderniseringen anmäler sig Ibrahim symboliskt som rekryt under en fransk överste. Britterna har å sin sida besegrat maratherna i Indien; nawaben av Oudh utropar sig nu till maharaja med britternas tillåtelse. Tyska förbundet bekämpar en revolutionär studentrörelse med censur och mötesförbud, som i Storbritannien.

Militären stärker på nytt sin närvaro i de engelska industriorterna. Två försök i januari och mars att mörda ministrar i regeringen, inklusive Lord Liverpool själv, misslyckas tack vare Bow Street. En liten grupp respekterade radikala politiker knyter försiktigt kontakter med reformvänliga ledare bland folket, vars argument och taktik är mycket annorlunda. I mars sätter Lord Cochrane sitt namn under en artikel i The Black Dwarf, där han i starka ordalag fördömer politiskt våld i allt annat än det mest direkta självförsvar, men beskriver en bredare rösträtt som en “historisk oundviklighet” med anor i det gamla Grekland.

Courtenay, utklädd till man, bevistar några av Londons spelhålor, satsar en slant och söker oskickligt information om stället i Apeldoorn vars skylt skulle matcha reliefen på dolken Barker hämtade ur umbran 1809 och lämnade efter sig 1813. Hon får napp hos en skäggig sjöman och inbiten spelare, som var i Apeldoorn 1815, och då stod stället kvar. “Det heter Ratelen ogen, ‘Skallrande ögonen’,” hävdar han, och förklarar hur man tar sig dit.

I maj besöker Courtenay, Berger och Billy det nyöppnade Burlington Arcade, en “galleria” av exklusiva affärer med tak över hela gatan. Berger är som vanligt på jakt efter en tjusigare hatt. Billy stäl en portmonnä, men blir sedd och grips av en dandy som överlämnar pojken åt lagen under högljudda och stereotypa protester. Courtenay erkänner sig ha anställt pojken, men hennes försök att muta ordningsmakten misslyckas. Bergers eget försök att intervenera slutar i att dandyn, Evelyn Barnett, anser sig förolämpad av allt nonsens svensken häver ur sig och utmanar honom på duell.

En serie komiska scener följer då Berger i all hast försöker rekrytera en sekond till duellen i tid. Han uttömmer sin repertoar på klubben utan framgång, men hittar Selena Laceys make Richard på stadens gator. Duellen slutar till Barnetts förmån med ett symboliskt blodvite. Berger och dandyn skiljs åt på gott humör och svensken börjar leta efter dandyns hattmakare.

Rättssystemet lägger minimal tid på ficktjuvar med respektabla vittnen till brottet och portmonnän funnen på brottslingen; det gick inte att släppa den i leran på en gata under tak! Billy hamnar i häktet över natten, med ett halvt dussin andra pojkar. Han passar som vanligt på att fråga dem om Sarahs försvinnande, men bara en pojke är från trakten av Whitechapel, och det enda han säger innan talgljuset släcks är att Billy, i egenskap av “anglokan”, säkert står näst på tur att slukas av monstret.

Billy sitter uppkrupen i ett hörn med råttorna om natten och kämpar för att Harry inte ska ta över. Det blir så blodigt då, men Billy misslyckas och Harry står där i cellen. Han börjar slå och sparka på den tjocka tegelmuren. En vakt kommer larmande och vänder genast när han ser Harry. Förstärkningarna leds av samme sergeant som försökte driva tillbaka folkmassan vid derbyt 1818, vars ena hand Harry då högg av. Med en hand duger han bara till vakttjänst i det överfulla häktet, och med skräckblandat hat beordrar han mannarna att skjuta in genom gallret på jätten, som inte kan skydda sig, mer än genom att täcka ansiktet med armarna.

“Kill that ungodly fiend!” skriker sergeanten medan damm från muren och rök från gevär och pistoler fyller häktet; femtio fångar håller sig för öronen. Harry sparkar ut gallret i korridoren och hugger ner fyra av vakterna, varav endast två har laddade vapen. Resten flyr, inklusive sergeanten, som Harry, ymnigt blödande, jagar till vaktrummet. Där har mannen slängt sin fackla i en hög med spelkort på bordet. Sergeanten står i ett hörn med pistolens mynning i sin egen mun, stirrande på Harry med rännilar av svett i dammet, och uppspärrade ögon. Harry, som sett sig själv som förföljd, anar samma känsla hos sin motpart och dödar honom inte. Det hörs heller inget sista skott när Harry återvänder till sin cell och sparkar ut tillräckligt mycket tegel för att krypa ut i friheten, förbi ett eventuellt bakhåll av soldater.

O'Brien har återhämtat sig från nedtrampningen 1818, men har just fått sitt andra barn. Courtenay har därför inte fått tag på honom under dagen, men lossar ändå förtöjningarna när Harry, som väntat, dyker upp på kajen den natten. Silver Mist gör en ofärdigt planerad resa till Nederländerna, utan sin styrman. Harry kollapsar på däck och Billy tar över.

Courtenay i manskläder, Billy och två jungmän beger sig inåt landet till Apeldoorn. De hittar en byggnad med en mycket väderbiten skylt hängande ut över den trånga gatan. Det som en gång var en svart botten är blåtonat blekt trä, och emblemet, som var i silver, är istället svart. Men det är rätt emblem, som på dolkarna Courtenay sett gång på gång sedan 1792. Spåret leder hit. Hon knackar på och blir insläppt. Här spelas fortfarande, mest kort och tärning. Alkoholen flödar och snittåldern är hög. Stämningen är avslappnad, men alla talar holländska. Berger, som förstår språket, är ännu inte indragen i hämnden och därför inte med i Apeldoorn.

Courtenay satsar ännu en slant och förlorar. Hon ser inte mannen som, till häst, ställt frågor om hennes familj och belönat henne med blanka mynt när hon var barn, en tid innan massakern. Spelhålan verkar istället styras av en kvinna i hennes egen ålder, en holländsk “faro lady” som är väl bekant med de gråhåriga stamgästerna, och omtyckt. Ingen viftar med vågiga dolkar. Det blir ingen hämnd för massakern den här gången.

Epilog

USA:s SS Savannah korsar Atlanten på enbart ånga, med segel i reserv. Storbritannien ser sin fortsatta dominans på haven hotad av denna tekniska landvinning, och kapplöpningen börjar.

Samtida målning föreställande SS Savannah, av Hunter Wood.

I spåren av bröderna Grimm söker man i hela Europa efter folksjälar och folksagor. Nordborna skapar en romantisk bild av sina vikingar, med behornade hjälmar. Walter Scott, en redan berömd skotsk författare, skriver Ivanhoe. Kritiker i England anklagar Scott för att ha smugit in den kontinentala nationalromantiken i en medeltida engelsk miljö, med Magna Charta som samhällsomstörtande symbol för en framtida rösträttsreform, men antagligen just därför blir romanen en storsäljare. Medeltiden är genast trendig, trots att Tory-pressen rasar mot läsarna som dunkelt tänkande mystiker, mesmerister och sentimentalister, kort sagt den fortsatta upplysningens värsta fiender.

Harrys ambition om att göra sig ett namn förvrids av det andra mötet med sergeanten; han vill nu bli fruktad av alla. Billy följer tanken på att religion skulle vara en faktor i försvinnandena och undersöker kyrkan St. Mary Matfelon, som gav hela stadsdelen sitt namn på medeltiden. Församlingen är anglikansk, och det visar sig genom månader av frågor att alla de 9 personer som försvunnit utan känd anledning, inklusive Sarah, var anglikaner eller i något fall regelrätta protestanter. Det är lite märkligt eftersom Whitechapel numera har en stor invandrad befolkning av irländska och andra katoliker, som alltjämt behandlas sämre. Billys ambition att värna om de försvarslösa antar en religiös aspekt.

Bergers t'ai chi-mästare, den enda i London, avlider. I Bergers febrila fantasi lönnmördades mästaren av Joseons tjänare, därför att han dels besatt samma kraft som Berger själv, och dels inte skyddade sig med attribut från Joseon. Berger beslutar att aldrig vara utan sådana attribut, och värnar om sin—fortfarande tämligen ickeautentiska—hatt. I denna inbillning krymper Berger ihop och blir lite kutryggig, som sin vördade mästare.

Bergers studier fortsätter på de spår Deogratias bibliotek fört in honom på, och upptäckterna är häpnadsväckande. Det finns oräkneliga fall där personer hävdat sig veta riktningen till en mängd olika ting, ofta på beställning. Bland alla dessa sållar han fram ett halvt dussin individer, separerade i tid från 220 e.Kr. och fram till 1660-talet, som alla haft ett sjätte sinne likt hans eget: En ständig, ofrivillig medvetenhet om riktningen till en viss, orörlig punkt. Platsen har dock varierat från individ till individ. Den första personen med denna förmåga var en grekisk kvinna från Epirus som kunde peka mot staden Rom. Vid ett besök där 220 fann hon att det i själva verket var riktningen till Elagabaliums sten hon kände till.

I övriga skildringar, varav de flesta är brottstycken återberättade i andra eller tredje hand, rör sig fokuspunkten österut genom Europa. På 900-talet finns den i Konstantinopel. Här går förmågan i arv från far till dotter samma år som dottern gifter sig; de utnyttjar den sedan samtidigt. Konstantinopel är fortfarande i fokus på 1110-talet, 1250-talet och 1300-talet; endast en av dessa individer besökte staden. En annan är grek, från det som varit Epirus. På 1660-talet förefaller fokus vara i Asien, så långt borta att en resa mellan Odessa och Istanbul förändrar riktningen bara ett par grader, så vitt det går att fastställa. Det var denna skildring han hittade först; allt stämmer med den förmåga som nu finns i hans egen släkt.

De flesta av skildringarna har gjorts på grund av försök att utnyttja förmågan i navigation, vilket blev onödigt med kompassen, eller för att hylla de mäktiga städer som förmågan antytt ha en särskild betydelse. Individerna som besuttit förmågan tycks ha haft ett religiöst förhållande till den. Den grekiska kvinnan på 220-talet började dyrka Elagabalus, personifierad av stenen. Berger börjar läsa om denna gud.

Berger lär femåriga Catherine grunderna i t'ai chi. Billy lär henne ljuga. Courtenay märker att hon fått en sjömans kråkfötter runt ögonen av salt och sol på havet. Selena Lacey, som avundas Courtenays frihet, råder henne ändå att gifta sig med en äldre herre i det högre ståndet, som en nödvändighet för att bli respektabel.