Kerberaner

Det gångna året

Det påstås att Georg III avlidit i Windsor Castle. Han efterträds nu officiellt av den regerande kronprinsen, Georg IV, vars maka då återvänder till England, varpå kungen begär en skilsmässa, som aldrig genomförs. Georg IV förblir impopulär och tjock.

De liberala strömningarna i Europa fortsätter, liksom de sydamerikanska frihetskrigen. I Spanien marscherar ockultisten Rafael Riego mot sin egen kung, och startar ett uppror som tvingar Ferdinand VII att hålla sitt löfte om den liberala författningen från 1812. Riego befordras till fältmarskalk av den nya regeringen. Den hemliga rörelsen Carbonari, som strävar efter Italiens enhet, har ett finger med i spelet när även Bägge Sicilierna gör uppror och får ett liberalt statsskick. I Portugal avsätts det kungliga regeringsrådet och följs av en ny regering, även denna enligt spansk modell. Radikaler i Skottland gör uppror.

Tre män påstår sig ha hittat Antarktis. En grekisk bonde hittar verkligen statyn Venus från Milo på ön Melos, och Hans Christian Ørsted upptäcker elektromagnetismen.

Samtida skiss av Venus från Milo, av Jean-Baptiste-Joseph Debay.

Courtenay ångrar att hon inte odlat relationen till klubben, där någon kanske vet mer om holländarna, så hon ordnar en fest med ett svepskäl. O'Brien och Berger lagar mat, Berger är toastmaster och sjunger, medan Billy bidrar med att vissla vackert. Arrangemanget uppskattas men leder inte genast till några ledtrådar.

Berger läser om Elagabalus, som blev kejsare vid 14 års ålder och mördades av sina vakter vid 18. Han tvingade sin regering att dyrka en gudom från Emesa i barbariska riter. Han hävdade att denna gudom, Elagabalus, var Sol Invictus, och upphöjde honom till den främsta positionen i Roms hednakult, över Jupiter. Först med sin egen död fick kejsaren själv namn efter sin gud. Namnets rot syftar på ett berg, så att en och samma gudom var förkroppsligad i kejsare, sten, berg och sol.

Historiens dom över Elagabalus är hård. Han gifte sig med en vestal, prostituerade sig själv i det kejserliga palatset och krävde människooffer åt sin gud, enligt de historiker Berger hittar. I en färsk skrift hävdar Barthold Georg Niebuhr att “Namnet Elagabalus är brännmärkt i historien framför alla andra” på grund av kejsarens ”outsägligt äcklande liv”. Men kulten han förde till Rom levde vidare, långt utanför Emesa där den länge förblev stark, och dit stenen återfördes efter kejsarens död.

Courtenay fortsätter att gå på Royal Societys föreläsningar i hopp om att finna rigorösa tillvägagångssätt. Inget hon hör är direkt applicerbart, här heller. Däremot träffar hon George Wintermoor, en gammal medlem av sällskapet, och en av de ålderstigna ungkarlar Lacey pekat ut. Wintermoor känner redan Courtenay under hennes falska identitet som James Branderham, men detta visar sig inte hindra uppvaktningen. Tvärtom.

Som ytterligare en väg mot den gäckande sanningen om massakern på hennes familj ber Courtenay sin vän Berger att söka efter någonting om de svartklädda mördarna och deras emblem i de böcker han plöjer. Av en händelse sammanfaller verkligen hans egen forskning med denna önskan. Han har hittat en notis från 1807 om att tempelplundrare ertappats i Konstantinopel. I vidare läsning finner han att den plundrare som fångades tog sitt eget liv med precis en sådan dolk som Turners mördare efterlämnade 1801. Övriga flydde och har inte synts till igen.

Plundrarna misstänktes för flera stölder ur muséer och utgrävningar av mycket gamla hedniska tempel, som på Byzantiums tid var direkt kätterska, då kristendomen tagit över. Så vitt det går att utröna utan att besöka staden kan plundringen ha varit kopplad till just Elagabalus, vars präster i Rom och Emesa ska ha burit dolkar “böljande som solens hetta” enligt Herodianus. Det saknade godset hade ett visst ekonomiskt värde, men det hade antagligen varit lättare att stjäla mer dyrbara kristna reliker, eller helt enkelt pengar.

Billy hittar en flicka på tre och ett halvt år som tror sig ha sett något i samband med ett av försvinnandena, nämligen en fjällig varelse, som en stor orm. Billy ber Berger om hjälp, men svensken är säker på att inget han vet, eller enkelt tar reda på, skulle förklara en fjällig dräkt eller varelse som dödar i Whitechapel. Det finns rätt få azteker i faggorna. Han hävdar istället att det kan vara asiatiska krabbor, men saknar belägg.

Många i Whitechapel har själva gjort den religiösa kopplingen, och det finns nu en ganska utbredd uppfattning om att katoliker kidnappar och kanske mördar folk här. En vän till Billy på gatan, elvaåriga Hattie, försvinner i augusti. Även hon var anglikan. Billy sörjer och börjar se sig som utvald av Gud att komma till botten med det här; hur kan man annars förklara att just han inte längre behöver leva på dessa gator? Det faktum att oinbjudna tankar ibland överförs från Harry till den pubertala pojken kan vara en bidragande orsak till denna vanföreställning. Guds röst dränker mördarens.

13 november: Courtenay gör ett nytt besök hos Franklin Deogratia, och börjar ställa direkta frågor om sin familj, varmed hon hävdar sig vara endast avlägset besläktad. Deogratia berättar om Turners intresse för Courtenays, som började med den sensationella upptäckten av benen i källaren. Turner studerade familjens ursprung och fann att de dykt upp plötsligt på 1480-talet, då de mycket snabbt vunnit sin förläning i Wallingford av skäl som krönikörerna inte redogör för i detalj, men som lät misstänkt ockulta enligt Turner och ett par av vännerna i brödraskapet på den tiden. Courtenays insatser hjälpte till att avsluta Rosornas krig och sätta Henrik VII på tronen. Detta har Mary Frances inte fått höra under sin egen uppväxt.

Turners vänner ska också ha funnit misstänkta fall under senare epoker, men Deogratia hävdar sig ha struntat i denna undersökning, för att istället fokusera på den allmänna säkerheten; även om Courtenays verkligen varit trollkarlar är de utrotade. Att ben från Courtenays hus fick en sådan underlig effekt i händerna på John Erskine Bradley talar för att Turner kan ha haft rätt. Deogratia föresätter sig att besöka klubben och titta noga på den där jättespindelns skelett.

Courtenay kom till Deogratia beredd att avslöja att hon sedan striden mot Aaron Burr 1811 behållit de bitar av stentavlor som Deogratia bett henne förstöra, men hon fortsätter att tiga om denna del av sin ballast. Hon funderar åter igen på sambandet mellan Courtenays och huset af Tyréen. De dök alltså upp vid ungefär samma tid, utförde märkliga tjänster åt kungar och belönades med mark, som de behållit. Ett sammanträffande?

Deogratias ögon skiner upp när Courtenay antyder en ockult sammansvärjning kring Ratelen ogen, den romerska solguden, massakern på Courtenays 1792 och försöket att stjäla stenen från Rosette 1801. Apropå stenen från Rosette erkänner gubben att han behållit den nedre biten, med lägre halvan ordentligt övertäckt, trots att tanken på sådan skrift i en tryckpress skrämmer honom. Det är sådant som måste undvikas. Då kan känner av sin ålder allt mer börjar han träna Courtenay att hitta ordentligt i biblioteket, för sin egen och klubbens räkning. Den dolda världens hot mot nutiden upphörde inte med Burr.

Epilog

Med början i oktober träffas femmaktsalliansen i Troppau och diskuterar gemensamma ingripanden mot revolutionära stater för att “återföra dessa till den stora alliansens barm”. Lord Castlereagh, som representerar Storbritannien, förväntas vara kritisk till avtalet. Han stödjer det till övriga diplomaters förvåning, med hänvisning till upproret på Irland 1798, som han slog ner i egenskap av chefssekreterare för Irland.

Frankrikes representanter i Troppau är inte plenipotentiärer och vägrar först underteckna protokollet, men den franska tronföljaren har tidigare under året mördats av en sedelmakargesäll, vilket ledde till att en antiliberal förste minister, Richelieu, återinsattes. Konferensen förlängs, in på nästa år.

Bergers nya bok, The Attack of the Sea-donkey; a jolly high-class marine adventure, kommer ut och blir en framgång. Den marknadsförs med Kerberos-klubbens kontakter eftersom den bara innehåller nonsens, vilket är politiskt irrelevant, och det är bra för klubben just nu. O'Brien blir till exempel skyldig “Dewclaw” Taverner på klubben en stor tjänst för att ha fått ett alibi; endast Taverners falska vittnesmål hindrar att irländaren deporteras till Australien för sina fortsatta politiska insatser.

Courtenay gifter sig med gamle George Wintermoor och lever nu som Julia Elisabeth Wintermoor, i sovrummet alltjämt James. Herr Wintermoor är rik och förlorade sin första hustru 1806. Hans ungkarlsvanor är återetablerade, så han ser gärna att Courtenay fortsätter med sina maskulina äventyr.

I parlamentsvalet detta år tillkommer en radikal i underhuset. Det går att skönja en viss enighet bland detta lilla toppskikt av reformivrare, som dock inte erkänner sig ledas av den omstridde Lord Cochrane.