1822

I barnets två utsträckta händer landar en silverpeng

Kerberaner

Det gångna året

Den kungliga flottans första ångbåt, HMS Comet, lämnar dockan i Deptford. Grekland förklarar sig självständigt.

Tavlan “Le Massacre de Scio” av Eugène Delacroix.

London, januari: Courtenay använder sin nya bekantskap med Deogratias bibliotek, och en inhyrd historiker med andra källor, för att studera släktens ursprung. Catherine, snart 7 år gammal, frågar vad det handlar om, och Courtenay berättar allt: Massakern nästan 30 år tidigare, flykten i Silver Mist som alltid tillhört Courtenays, de kringflackande åren med Barker, återvändandet till England 1798, och därifrån en kamp att bringa ordning i mysteriet: Mötet med massakerns män i Laleham Reach, 1801. Skandalen kring benen, och Bradleys experiment i Calne, dit Courtenay reste 1814. Förvånande släktdrag på tavlorna från Turners gård och Harris våning. Resan till Sverige i jakt på Courtenays papper 1803. Släkten af Tyréen, som sade sig ha förlorat en son till massakerns män. Vättekvinnan Grås berättelse om Kathrin af Tyréen, och Codex Peregrini Nefandae, med samma tecken på svenskarnas sköld som på stenen från Rosette, vagt bekanta. Upptäckten av Ratelen ogen i Nederländerna 1819, där man talade samma språk som flickan bland mördarna 1801. Runcimans märkliga ovilja att använda släktens gamla hus i London. Till sist upptäckten av Elagabalus-kulten 1820, som ska ha stulit i Konstantinopel 1807. Efter 30 år är trådarna fortfarande lösa. Vad förenar allt detta?

Courtenays släktforskning ger nya ledtrådar. Hennes förfäder ska ha invandrat som köpmän på 1100-talet, när de normandiska erövrarna stärkt Englands band till kontinenten. Knapphändiga bevis antyder att de kommit från Medelhavet, kanske Konstantinopel, möjligtvis som mer än en familj. Namnet stavas inkonsekvent. Referenserna till dem torkar ut nästan helt från början av 1300-talet fram till deras dramatiska och väl dokumenterade uppdykande på 1480-talet. Från denna tid finns visserligen släktträd och berättelser om familjens blygsamma förehavanden kring Wallingford, men dessa är skrivna på uppdrag av familjen under 1700-talet, och hänvisar inte till några påtagliga primära källor.

“Tjänster” åt Henrik VII ledde till att en gren av släkten adlades med namnet Courtenay. Även Barkers dyker upp som urstarka och ociviliserade kämpar vid den här tiden, trogna endast dessa Courtenays och aktiva i slaget om Bosworth 1485. Det fanns dock en annan gren av släkten, och en bitter fejd. Den gren som inte adlats bröt upp från Wallingford och begav sig av till kontinenten. Courtenay hinner inte forska så långt att hon vet var de slog sig ned, men misstanken är förstås Nederländerna, eller Sverige.

3 mars: Billy har försökt övertyga sin präst om hotet från Satans krumelurer, men får bara i uppdrag att rensa orgeln för att rensa tankarna. Han släpar nu med sig O’Brien, som värmer upp på en pub och låter sig räddas från några rånare av Billy. När de sprungit ifrån rånarna är de tillfälligt vilse. En halvsovande dvärg, också han berusad, bärs förbi på en häst och muttrar något om “Perilous to enter there, Errour's lair...”.

Billy orienterar sig och lyckas lura O’Brien att fortsätta sökandet i gränden där han såg varelserna för första gången. De är där igen, ännu fler nu, eller är det råttor? Det luktar skog och inte rotsakssoppa. Billy följer deras myrstigar till ett nedlagt slakteri och är nära att kliva in genom porten, men irländaren lyckas nu stoppa den unge mannen. Krumelurerna tycks tala, i enstaka ord och brottstycken, ibland poetiska: “in diverse doubt they been”, “dreadfull doubt”. De har Sarah, säger krumelurerna, men de har inte tagit henne; allt var ett misstag? De ber kerberanerna ta med sig “den vackra damen” nästa gång.

4 mars: Billy och O’Brien intresserar en ung man på klubben för vad de sett. Han heter Wylie Vein och är beredd att följa med till Whitechapel. Billy övertalar också Courtenay att hon ska med, trots snöblandat regn. Alla fyra beger sig till slakteriet, och ser först ingenting ovanligt, men det är mörkt där inne. O’Brien och Vein stannar nära ingången och samlar halmstrån från inhägnadernas golv till en improviserad fackla. Billy går tappert rakt in, på jakt efter ett sugande ljud som döljer sig bland regndropparna från taket. Courtenay går efter honom, men är mer försiktig.

Billy hittar krumelurerna, hundratals av dem om inte tusen, klängande på en ormkvinna vars fjälliga kropp är ringlad runt ett helt rum längst bak i byggnaden. Han tror sig se Satan, och hon öppnar ögonen. Tyst skakar hon av sig de små varelserna som sugit på hennes bröst, och klättrar baklänges uppför väggen. “What art thou?” vill hon veta, med en mångfacetterad viskning från mörkret ovanför Billys huvud. “Knight! Knight!” säger krumelurerna, men Billy ser sig som en utvald hämnare på jakt efter Sarah som var snäll. Han är ingen riddare.

Lamian tappar intresset för pojken och rör sig ovanför väggarna till rummet där Courtenay står, illa förklädd till man. Lamian dyker upp bakom henne och viskar:

Of ancient Kings and Queenes, that had of yore
Their scepters stretcht from East to Westerne shore,
And all the world in their subjection held;
Till that infernall feend with foule uprore
Forwasted all their land, and them expeld:
Whom to avenge, she had this Knight from far compeld,
— But where is thy Knight, my Lady?

Courtenay kan inte svara; Barker är långt borta. Lamian ler och anfaller. Hennes klor gräver in i Courtenays axel, och en andra hand läggs om kvinnans nacke. Billy har hetsat upp sig till panik och ersätts av Harry, som överöses av krumelurer. O’Brien tar fram sitt krut, häller en omgång på Veins ofärdiga halmfackla och rusar in till Courtenay, som dragit sin värja och försöker försvara sig med den i vänster hand.

Med båda sina händer upptagna kan lamian inte klättra fritt på väggen, men hennes käft är öppen och huggtänderna läcker gift. Det första utfallet hejdas när O’Brien avfyrar sitt gevär och skadar lamians vänstra arm, men hon behåller greppet med högern och biter Courtenay. Omedelbart därefter har Harry tröttnat på att stampa krumelurer. O’Brien hänger bindgalen i lamians högra arm och försöker få in kniven mellan hennes fjäll—hon tappar taget om Courtenay—medan Harry sätter sin yxa i huvudet. Svart blod forsar och lamian försöker fly, men ett magnifikt hugg från Harry och ett stick med Courtenays värja sätter stopp för det.

O’Brien fortsätter att hugga. Harry sliter av det sista av ryggraden och lyfter ormkvinnans hemska huvud i triumf. Vein får äntligen eld på facklan, vars ljus omedelbart skingrar krumelurerna, som flyr åt alla håll.

Courtenay sjunker ihop mot väggen. Ingen har sugit ut giftet. Hon hör inte när Harry frågar hur det är fatt. Allt mörknar. För sin inre syn ser hon sig själv som barn, lekande vid ån. Det kommer en främmande man till häst och ställer frågor om hennes familj. Ormkvinnan viskar:

So pure and innocent, as that same lambe,
She was in life and every vertuous lore,
And by descent from Royall lynage came
Of ancient Kings and Queenes, that had of yore
Their scepters stretcht from East to Westerne shore,
And all the world in their subjection held...

I barnets två utsträckta händer landar en silverpeng. Giftet pumpar genom hennes hjärta. Kamrarna stelnar. Blodet står still.

Mary Frances Courtenay är död.

Epilog

Catherine Wintermoor, 7 år, besöker Kerberos-klubben i samband med hennes mors begravning. Farbror O’Brien och den enorma Harry pekar på klubbens nya trofé: “Det var den som dödade frun!” Catherine gråter och flyr. Hon vill aldrig komma tillbaka.

George Wintermoor är änkling igen. Han säger upp all kontakt med sin frus bisarra vänner, som inte kan ge en begriplig förklaring till hennes död. Catherine, hans enda barn och minne av Mary Frances, är nu hans ögonsten.

Egyptologen Jean-François Champollion når ett sådant genombrott i strävan att avkoda stenen från Rosette att han svimmar. I oktober ger han ut Lettre à M. Dacier, den första stora nyckeln till de uråldriga hieroglyferna.

Del av en tabell i “Lettre à M. Dacier”.

Lord Castlereagh begår självmord strax innan Femmaktsalliansens Veronakongress börjar i oktober. Storbritannien representeras av hertigen av Wellington. Ultrarojalister under Joseph de Villèle har nyligen fått makten i Frankrike, och betalat skadestånd för revolutionen. Kongressen beslutar att återupprätta enväldet i Spanien med gemensamma ansträngningar. Wellington får hård kritik för detta på hemmaplan, men vinner anhängare bland tory-partiet genom sitt försvar: Om “pöbeln vann” i Storbritannien skulle handlingskraftiga vänner behövas.

Kung Georg IV distraheras från intrigerna i Verona genom ett besök i Skottland, det första sedan 1650. Walter Scott organiserar evenemanget och lyckas höja kiltens status enormt, från något man förknippar med rövare i bergen till en del av den skotska identiteten, trots att Georg har rosa tights under sin. Skottarna är förförda. Våldsamma radikaler och fortgående avfolkning av högländerna glömmer man bort.

Herr Leon, i ett av sina sällsynta besök på klubben, kopplar kungens oväntade framgång i Skottland till publiceringen, i mars, av Samuel Taylor Coleridges första längre verk på 20 år. Nationalskaldens egen fortsättning på The Faerie Queene, i form av det åttonde bandet, handlar om en resa till Skottland. Formen är strikt och gammalmodig, men kritiken är lysande.

Billy är maktlös. Hans familj på Silver Mist faller i bitar. När han återvänder till det nedlagda slakteriet har krumelurerna ätit upp lamians kropp och spruckit. Sörjan stinker. Han går mellan kyrkan i Whitechapel och pubbarna. På ett ställe där han dränker sin sorg finns ryktet om hans koppling till Harry, som räcker för att några män ska ge sig på honom. Han försöker försvara sig med egen kraft och avvärjer misstankarna.

Maria Mpasis får ett barn med Run Berger. De döper sin dotter till Aslög Aikaterine Berger, men är inte gifta. När detta blir en skandal som hotar Bergers framgång som författare gifter de sig och lever tillsammans i London.

Regeringen godkänner Charles Babbages förslag att konstruera en beräkningsmaskin och mekanisk skrivare efter att specifikationerna reviderats. Planen har militära användningsområden och ligger i linje med upplysningens ideal. Matematikern får £2.400 för att påbörja arbetet.