Kerberaner

Det gångna året

Britterna driver bort ashanti från kusten med William Congreves raketer och sluter fred så snart som möjligt. Många veteraner från kampanjen rekryteras till Londons nya polisstyrka. Andrew Jackson blir president i USA efter en publikfriande valkampanj för de breda folklagren. Han inför “krigsbytessystemet” genom att avsätta den tidigare administrationens anhängare och ersätta dem med sina egna.

Berger håller i en inbjudan till det förflutna. Han söker efter Miles O'Brien, den sista av de fyra äventyrarna som befann sig i Laleham Reach 1801. De övriga tre har mött mystiska öden: Lucius Polonius Havallan försvann 1803, Christian Heathcliff Lockwood tio år senare, och Julia Elisabeth Wintermoor dog av ormbett i centrala London 1822. Inte ens Miles O'Brien låter sig hittas; hans en gång vittförgrenade släkt är närapå utplånad.

London, lördag 2 maj: Berger nöjer sig med två anhöriga till de gamla äventyrarna. Den ena talade han med på klubbens julfest: Billy Breadcrumbs, en vuxen karl numera känd som William Ellis, vaktmästare i St. Mary Matfelon. Berger struttar lätt framåtböjd genom Whitechapel i sin dyra nya hatt. Den är äntligen tillfredsställande autentisk. Ellis känner igen modellen när de ses i kyrkan.

Berger och Ellis diskuterar var O'Brien kan ha tagit vägen. Irländaren hade ett särskilt förhållande till rävar sedan han blev biten av en räv. Berger gissar att O'Brien är ute i skogen för att en dag bita en räv, men tänker inte mer på det. Han framför sin inbjudan: Franklin Deogratia har skrivit en ny bok och vill visa den för Courtenays kotteri innan den presenteras på klubben med ytterligare en stor del av Deogratias bibliotek. Ellis lämnar städningen av kyrkbänkarna till en underordnad och visar Berger ut ur Whitechapel. Herr Wintermoor är dock inte anträffbar; han är ute i sin ångkärra.

Gravyr av en av Goldsworthy Gurneys ångbilar från The Mirror of

Butlern, Hubbard, berättar självklart inte för Ellis att Catherine Wintermoor är hemma. När Ellis har gått framför Hubbard emellertid hans budskap. Catherine, som detta år gjort sin debut i societeten, klättrar snart ner utanpå kvarteret och hittar Ellis med Berger.

Bergers inbjudan gäller även Catherine. Deogratia har blivit något gaggig de senaste åren, men drog sig till minnes Mary Frances dotter, som kom på ett par besök i biblioteket fram till 1822. Sedan dess har biblioteket flyttat, delvis till Kerberos-klubbens lokaler. Ungefär hälften av böckerna finns i Deogratias nya bostad i Kensington, där trösklarna är låga.

Under de senaste åren har Berger och kerberanen James Dovie Scott hjälpt Deogratia med lösa trådar i hans forskningsprojekt. Den nya boken är förmodligen den sista produkten av denna strävan. Franklin Deogratia har nyligen fyllt 96, en ohygglig ålder i London. Han är svag och inte alltid klar i sinnet. Scott bor med honom i Kensington, dit trion styr sin kos.

Deogratias ytterdörr står på glänt. Inifrån hörs låga men hotfulla röster. Åldringen utbrister “Aldrig!” och något kastas genom den strimma av vardagsrummet Ellis kan se när han smyger in. När han tillkallat Berger och Wintermoor och de rusar in tillsammans står två män vid eldstaden. De välter stället med eldgafflar och svär. I sin fåtölj ligger Franklin Deogratia: tunn, ådrig, hopsjunken. Ihjälslagen.

Ellis kastar en bok på de två männen, Wintermoor en sten och Berger en passare. Den ena, en grov och stornäst typ, vänder sig emot dem och försöker skrämma bort dem med sin blodiga järnklubba. Wintermoor ser sig om i rummet och upptäcker en bok i eldstaden. Den andra mannen, relativt vacker, försöker få ut den. Wintermoor drämmer till honom, får ett sår av hans huggare och en spark i ändan innan mannen till slut biter ihop och griper om läderbandet med sin nakna hand. Den stornäste kallar den vackre för Farley. Wintermoor tar den brända boken ifrån honom när han vänder sig om för att springa ut genom trädgården.

Vid det laget tar Hatchet Harry plats i vardagsrummet. Han sliter sönder den stornäste i frihetens rus. Blodet sprutar över bokhyllorna. Wintermoor ser detta och flyr samma väg som Farley, men behåller sitt grepp om den rykande boken. Harry, som inte varit framme på flera år, går bärsärkagång i rummet tills Berger så totalt konfunderat honom med kinesisk meditation att han återfår fattningen och inser sitt behov av gin.

Det är sent. Berger för Harry genom Hyde Park och lyckas bjuda hem honom istället för att riskera en promenad till klubben på öppen gata. I svenskens närbelägna våning dricker Harry sådana mängder dyrbart koreanskt risvin att han däckar på mattan. När Ellis vaknar på samma plats har Berger just insett att Scott, som bor med Deogratia, inte syntes till i Kensington. De börjar gå tillbaka mitt i natten.

Wintermoor har också varit hemma, bandagerat sitt sår och kikat i boken. Den är helt och hållet handskriven. Elden har skadat många av sidorna. Titeln på läderomslaget är knappt läslig: The La’sur script and a dictionary of its language for translation thereof into English. En snabb titt visar att boken har tre avsnitt: En genomgång av La'sur-skriftens tecken, en lång essä där Deogratia förklarar hur Young och Champollions arbete med stenen från Rosette varit nödvändigt för hans eget, och slutligen en ordbok. Wintermoor minns tecknen från sin barndom, från de amerikanska stenarna hennes mor använde som ballast. Hon svidar om till sitt alter ego, den mörka Lady Courtenay, och ger sig också ut i Londons natt.

Lady Courtenay sitter på taket till Deogratias hus och hör varje ord när Wellingtons poliser förhör James Dovie Scott i trädgården. En kvinnlig betjänt vid namn Abrahams tillåts gå när det förhöret börjar. Tillskyndande Kensington-bor har redan hörts. Scott befann sig på Kerberos-klubben—till detta finns många vittnen—och känner inte till vem som kan ha dödat Deogratia eller den sönderslitna mannen.

Berger och Ellis närmar sig samtidigt från andra sidan huset. Berger går fram och ger sig till känna för poliserna, som låter Scott bekräfta hans identitet. Även Berger förhörs av poliserna, med Bow Streets metoder och militär klang. Han förnekar all kännedom om mordet.

Scott och Berger går tillsammans mot London. Scott ser till att Ellis håller sig på avstånd, och föreslår för Berger att den sönderslitna kroppen i Deogratias rum kan ha varit gubbens eget verk. På stenen från Rosette fanns ju två språk som Deogratia trodde var magiska: La'sur, det fjärde ovanifrån, och Pa, det femte. Scott verkar själv tro på denna teori, men däremot hör Berger att den yngre mannen ljuger när han säger att han inte vet varför någon skulle vilja döda Deogratia.

Liken fraktas bort. Polisen låser dörrarna och går. Lady Courtenay klättrar ner från taket, slår in en ruta i trädgårdsdörren och släpper in sig själv i Deogratias hus igen. Hon söker efter ledtrådar, finner att den översta byrålådan i Deogratias skrivbord är tom, och plockar på sig ett ofärdigt manuskript till en latinsk version av boken om La'sur.

Scott och Berger går till klubben, där man skålar till minne av gubben. Den enda anledningen att tro att den nya boken var mördarnas mål är att den försvunnit. På småtimmarna skickar man en expedition i Bergers vagn, tillbaka till Kensington, för att vakta det sönderslagna biblioteket under återstoden av natten. De märker inte att Lady Courtenay redan varit där, och försvunnit. Vid gryningen bryter Scott och en till upp från vakan och går hem.

Ellis väntar i trädet utanför Wintermoors hus när Catherine klättrar upp i det för att smyga in till sig. Hon är OK, hävdar hon, och han går hem till St. Mary Matfelon.

Epilog

Deogratias bibliotek flyttas till klubblokalen vid St. James. Gubbens assistent, James Dovie Scott, medverkar inte. Han befaras ha fallit offer för samma mystiska gärningsmän, men det visar sig att han sålde sitt hus 23 april, utan att berätta det. Han är borta. Berger tröstar sig i klubbens glada sällskap. Han blir också förvånad och glad när hans dotter Aslög sjunger en gammal visa från Joseon, Jeongseon arirang. Flickan torde aldrig haft möjlighet att lära sig denna visa.

Wintermoor berättar först några dagar senare, när hon träffar Ellis igen, att det är hon som tagit boken. Hon lovar att “fundera på att lämna tillbaka den någon gång”, men ju mer hon tittar i den, desto mer förundras hon. Den är en trofé. La'sur-skriften användes på maskiner, står det i Deogratias skrivstil, och principerna för detta skisseras. Det verkar vettigt, känner hon. Det skulle kunna fungera. Hon börjar kopiera boken.

Storbritannien befinner sig i en ekonomisk uppgångsfas. Arbetslösheten har dalat stadigt sedan 1827. Radikalerna tar åt sig äran. De hävdar att fackföreningarna, de bättre villkoren och den nya teknologin varit avgörande; Richard Roberts nya tusensträngade mula hälsas med beröm. Tory-partiet förklarar att fabriksherrarna och politikerna har tillkämpat sig nya marknader, när de alls tilltalar väljarna eller folket. Charles Fourier skriver Le Nouveau Monde industriel.

Hatchet Harry dominerar under resten av året. Han demonstrerar och kämpar med de allt mer marginella spenceanerna, ofta mot Wellingtons poliser, som beväpnar sig tungt men håller sig på avstånd från jätten när de inte är många. När Harry går i större marscher med de radikala facken blir han ibland buad och bombad med skräp, ibland bejublad för att han skrämmer bort poliserna.