Kerberaner

Det gångna året

26-årige Harvey Garrett reser med tåg större delen av vägen från södra Yorkshire till det växande London. Resan bekostas av rälsfabriken i Battersea, där Garrett blir en i den bleka mängden arbetare som anträder sitt skift i kolröken för att tjäna till hyran i företagets barrack. Han arbetar i hettan vid smältdeglarna, med fabrikens fönster på vid gavel till vintern utanför.

Efter skiftet går arbetarna till någon av Batterseas pubar. På väg dit, en kväll i maj, står en främmande gubbe med vita hårtestar på andra sidan gatan och nickar åt Garrett som om de kände varandra. Gubben ser ut som om någon brukat raka hans huvud med slaktarkniv.

För slippa befria sina slavar i det oberoende Mexiko bestämmer sig vita mexikaner i Nordamerika för att bryta sig ut med våld. De bildar detta år republiken Texas, tillsammans med en koalition av västindiska koloniala markägare, vars ställning hotas på samma sätt av den gradvisa avskaffningen av slaveriet i det brittiska imperiet. Alliansen mellan Texas och bland annat Jamaica ger en våg av invandring, både från USA och från Kapkolonin. Det senare är ett mer angenämt alternativ till Die groote trek för många vita afrikaner. Invandringen hindrar de västindiska slavarnas uppror och gör livet lättare för kung Mzilikazi.

Utbrytarrepubliken är militärt svag men får stöd av USA, som ogillar britternas nära band till Dom Pedros Brasilien och omfattande handel i Sydamerika. Lord Cochrane vill inte frysa tillgången till Texas bomull med ett fullskaligt krig. Efter en sommar av tomma maktdemonstrationer till sjöss går Texas med på att köpa Jamaica av Storbritannien. Bara slavarna är missnöjda med detta.

Den ekonomiska boomen fortsätter i Storbritannien. Det enda som minskar stödet för radikalerna är rivandet av gamla hus för att göra plats för Londons järnväg och nya gallerior i stil med Burlington Arcade. Transportminister Herapath är fast besluten att bygga genomfarter, inte bara slutstationer, i huvudstaden, och förlöjligar den fallna tory-regeringens ofärdiga kanalsystem, som krävde lika många rivningar.

Ellis har förklarat sin frånvaro mellan april och maj förra året som en plötslig pilgrimsfärd. Nora är skeptisk. Deras lyckliga äktenskap är inte helt återhämtat i augusti, när Ellis som vanligt besöker Balfour i Whitechapel. Den forna domedagsprofeten är nu övertygad om att ljusets krafter ska resa sig mot mörkret, med goda chanser i en sista strid. “Pyrochles vet mer”, säger skotten, och ger sin lärjunge tid, plats och ett signalement för att möta siaren.

Balfours information leder Ellis till Battersea, till ett stålverk invid en godsplattform vid den nya, breda rälsen. Signalementet från Balfour passar in på Garrett, men ingen i klungan av trötta, grova arbetarkarlar vill svara på studentens märkliga frågor. Ellis backar bara tillfälligt sedan han fått ett slag i magen utanför en pub och blivit utskrattad av Garretts kamrater.

Inne på puben tar Garrett några öl. Alkoholen sätter färger bakom hans ögon; rött och grönt, en smutsig hand som griper om en vit ärm. Garrett är van vid sådana syner och skakar lätt av sig denna. Ellis förföljer honom till nästa ställe, går in och erbjuder sin hjälp, och möts åter igen av förakt och bögskämt. Han sätter sig vid ett bord en bit från baren när Garrett och en av hans arbetskamrater beställer gin.

Garrett ser en ung kvinna i vitt, hotad av oklara män i mörkgrön skog vid röda klippor. Två riddare dyker upp i gläntan för att hjälpa henne. Den ena bär en tappert i vitt, med rött kors över bröstet. Den andra är han själv, i framtiden.

Tavlan 'Una and Lion' av Briton Rivière.

Ellis tycker sig se hur Garrett, vid baren, hajar till av denna syn, och går åter igen fram till arbetaren, säker på att det är rätt man. Garrett har fått nog av vad han tror är en religiös fanatiker och klipper till Ellis en andra gång utanför puben. Ellis faller på kullerstenarna, men torkar blodet ur ansiktet och vädjar en sista gång. Rännilen av blod från hans panna, och randen hans fingrar lämnat, bildar ett rött kors i lampskenet inifrån puben. Garrett, något skakad av den märkliga synen, lämnar mannen i rännstenen och går hem till barracken.

Det är för sent att hitta en skjuts till Oxford och linka hem till Nora efter mötet i Battersea, så Ellis tar sig till klubben. Där hittar han Kairis, bosatt i klubbens paludarium på ett av källarplanen. Kairis har sedan tidigare hjälpt Ellis komma ikapp med den grekiska som en präststuderande förväntas behärska, och har god tillgång till bandage eftersom han fuktar dessa och bär dem intill sin salamanderliknande hud när han klär ut sig till människa och rör sig längre sträckor på land. Medan Ellis plåstrar om sig föreslår Kairis vänligt att “Pyrochles” kanske är mottaglig för ett civiliserat lockbete; middag eller en skön dam?

Ellis och Kairis samtalar fortfarande när Wintermoor anländer för en tidig frukost efter en natts patrullerande. Lady Courtenay har konfronterat en riktigt elak typ som trakasserade två prostituerade på Cable Street. Wintermoor får nu höra att Ellis sitter i paludariet. Hon blir presenterad för Kairis. “Vad gör ni här i London?” frågar hon, utan att någonsin anmärka mer direkt på den nya kerberanens kittlande omänsklighet. Hon lägger på minnet att Kairis är uppfostrad av grekiska munkar och väl beläst, bland annat i historia. Det kan komma väl till pass; hennes egen gamla historielärare dog tidigare under året.

Veckorna går. Garretts syner leder honom till Ratcliffe Highway, döpt efter röda klippor. Han vill veta vem kvinnan i synerna är. Det faller sig så att Ellis, åter igen på jakt efter Pyrochles visdom, är på väg för att spana vid rälsfabriken när Garrett ger sig ut på en av dessa promenader. Ellis följer efter.

11 september: Lady Courtenay spanar från hustaken, ner mot Ratcliff Highway. Hon ser två män antasta en ensam kvinna, med samma märkliga frenesi som på Cable Road i augusti. Den ena av männen är faktiskt samma halvskalliga, ärrade karl som hon stoppade då, genom att visa sin pistol. Han och hans kompanjon slänger glåpord mot kvinnan och knuffar henne mellan sig. Courtenay klättrar ner för att rädda henne.

Den halvskallige känner igen Courtenays kostym och frågar henne, precis som i augusti, vad hon heter. Nu har han kniv. Hon svarar honom likadant som förra gången, att hon är Lady Courtenay. Stövlarna tar henne i ett hopp över männen och kvinnan de hotar, men innan hon vänt sig om har kvinnan själv kopplat ett grepp om Courtenays hals och satt en kniv mot hennes mage innanför manteln.

“Varför kallar du dig Courtenay” väser hon, “och var fick du tag på stövlarna?”

Courtenay aktiverar sagda stövlar igen. Tre minuter senare har den förrädiska kvinnan flytt fältet, med den mindre av de främmande männen. Ellis och Garrett anlände i tid för att jaga bort dem. Garrett lyckades precis tackla den halvskalliga, kraftigare mannen och slå honom medvetslös sedan Courtenay skjutit honom i magen och kvinnan i benet.

“Det var det här du såg va?” säger Ellis till arbetaren, som är lindrigt skuren i bröstet. Studenten förklarar för Courtenay att Garrett är en viktig person. De två männen hittar en skjuts till klubben och drar med sig den medvetslöse. Garrett ser St. James Square och den nygotiska fasaden för första gången, och blir insläppt. Nattens chef för tjänstefolket på klubben hindrar dem emellertid från att smyga ner den medvetslöse till Kairis källare för förhör, under täckmantel av att den skjutne mannen är full. Chefen, en klipsk liten tant, manövrerar in den medvetslöse i ett gästrum istället.

Wintermoor anländer, inte länge utklädd. Hon hävdar att mannen i gästrummet överföll henne under en kvällspromenad. Garrett får nog av konstigheter när Kairis räcker honom ett bandage, fast greken inte visar mycket hud. Arbetaren flyr ur klubbhuset.

Den halvskallige mannen i gästrummet kvicknar till på småtimmarna. Wintermoor får ur honom hans namn, som är Ben. Ellis sköter sedan förhöret. Han låter sig blir Redcrosse, en riddare med heliga makter på sin sida.

Mannen heter Ben Burroughs. Han, och hans kompanjon, fick betalt av kvinnan, “Rose”, för att locka till sig den mytiska person som vakat över kvinnorna på stadens gator i flera år, och ta reda på om ryktet stämmer att hon kallar sig Courtenay. Burroughs vet inte varför Rose var så intresserad av detta.

När morgonen kommer har andra kerberaner gått så långt som att tillkalla civilklädda poliser för att sätta Ben Burroughs i säkerhet från Ellis och undvika en sannolik skandal.

Epilog

Kairis drar slutsatsen att Garrett, vars namn ingen av kerberanerna vet, verkligen fick en syn och ledde Ellis till rätt plats vid rätt tid. Att han sedan försvann är beklagligt, men nu vet ju åtminstone “Pyrochles” var klubben finns.

Brittiska forskare finner i ett experiment den koefficient som visar på förhållandet mellan värme och arbete: “Thus it is that order is maintained in the universe—nothing is destroyed, nothing ever lost, but that the entire machinery, complicated as it is, works smoothly and harmoniously”.

Wheatstones telegraf förbättras med den mekaniska notationen och kräver sedermera endast en kopparledning mellan järnvägsstationerna.

Trots de goda tiderna tjänar Wintermoor inte mycket på sin investering i Gurneys fabrik. Fabrikören månar om sina rika kunders personliga önskemål och får inte igång serieproduktionen ordentligt. Wintermoor sätter sig in mer i riskkapitalismens metoder för att säkra sin inkomst.

Nationalskalden Samuel Taylor Coleridge publicerar det tionde bandet av The Faerie Queene. Temat är oskuldsfullhet och drottningen själv spelar en ovanligt stor roll i tillbakablickar. Hennes far, Oberon, testamenterar tronen till henne en tid innan han dör.

Den amerikanske författaren Ralph Waldo Emerson hävdar i Nature att människans intellekt är format av naturen. Den skotske frenologen Robert Chambers försvarar denna kontroversiella tes och föreställer sig en alltigenom naturlig utveckling av “mental aktivitet”, såväl i Guds skapelse av jorden som i varje individ. Trots att Chambers förkastar Lamarck blir han utfryst i Skottland. Han välkomnas till universitet i Durham, där han inleder en vetenskaplig karriär.

På senhösten anländer en annan ung naturforskare i kretsen kring Newmark och radikalvännerna vid Wadham College. Nykomlingen har varit utomlands sedan 1831. Hans namn är Charles Darwin.