Kerberaner

Det gångna året

Christian Doppler utvecklar teorin att frekvensen hos all vågformig energi förändras med sändarens och mottagarens relativa rörelser. Mormonska missionärer når stora framgångar i Europa. Storbritannien segrar i Afghanistan. Mexiko utför en räd i Texas, vars västra gräns fortfarande är oklar. Det Brasilianska imperiet anfaller den Argentiska konfederationen angående en konflikt kring Río de la Plata.

Januari: Wintermoor och Lambton talar om att förlova sig, men hans far är en betydelsefull person. Det går inte att riskera en skandal genom att fördjupa förhållandet med Wintermoor medan Garrett ännu bor bakom hennes kök. Wintermoor ställer därför ett generöst ultimatum till Garrett: Senast den 1 juli ska han ha flyttat ut.

Garrett är redan deprimerad sedan han fått beskedet att både hans far och hans bror dog i Yorkshire 1841. Han tar till flaskan på allvar och ser skuggorna bakom stråtrövaren från 1840 kliva fram i ljuset. Den som nu står främst får tydligare drag och reser sitt armborst. I sin svartsyn gör Garrett inget mer åt saken än att berätta för Wintermoor. Hon skriver ett brev från Lady Courtenay till det kungliga hushållet, där hon varnar för det kommande anfallet som om hon själv vore inblandad i det. Det är en kick, särskilt eftersom hon själv sågs av drottningens vakter när Edward Oxford greps 1840, och namnet Courtenay vid det här laget är känt för polisen efter hennes många nattliga ingripanden från taken.

The Mall, 26 januari: Tack vare Wintermoors varning blir ingen skadad när Connor Glover skjuter mot drottningens vagn, som åker extra snabbt genom allén. Civilklädda poliser griper Glover, som deporteras efter en summarisk rättegång. Tidningsrubrikerna domineras dock av en järnvägsolycka vid Blackpool, med 72 döda.

Samtida teckning av tågolyckan vid Versailles 1842.

Garrett fortsätter att supa. En ny skugga kliver fram och får ett ansikte. Ellis får höra talas om detta och ger Garrett två rejäla örfilar för att han ändå inte tar sig ur sängen: “Det är drottningen vi talar om!” På Ellis inrådan dricker Garrett ännu mer och ser ett kungligt slott genom porten i stenmuren där den blonda gärningsmannen hoppar upp på kungaparets vagn med en kniv.

Samuel Taylor Coleridge publicerar det elfte bandet av The Faerie Queene. Temat är storsinthet. Arthurs och drottningens fiender kommer henne nära, men själva hennes majestät överväldigar dem, och hon förlåter dem deras synder.

Maidenheads riddarorden vaktar Buckingham Palace dygnet runt igen. Courtenay upptäcks när hon försöker klättra upp på palatsets tak om natten och jagas bort; Wintermoor har skrivit ett nytt brev. När den presumtiva mördaren, Joel Thornton, hoppar upp på vagnen vid grindarna är hans blonda hår väl dolt av hatt och smuts. Anfallet tycks förutbestämt. Kusken och prinsgemålen kastar ner Thornton till marken. Vakterna fångar honom genast, och motar bort Garrett och andra i närheten medan grindarna stängs. I förhöret ger Garrett sitt rätta namn. Han släpps genast.

Thornton får dödsstraff. På klubben spekulerar man i att de milda straffen för de två tidigare mordförsöken uppmuntrat Thornton, som Garrett hörde ropa “Det här är för hennes syster!” Under efterforskningar på klubben talar Garrett kort med Alton Hibbert, som bestämt hävdar att medaljongen på Garretts bröst tillhör honom. Garrett nekar, fast Hibbert helt korrekt beskriver innehållet. Hibbert säger då skamset att han misstagit sig, och gör inga fler försök att få tillbaka sin medaljong.

Garretts syn om leden av rövare fortsätter att hemsöka hans fyllor. Nu rör sig hela gruppen, men miljön är förändrad igen, till kaos. Trollkarlar i dyra dräkter visar exotiska fåglar och magiska ting för drottningen och hennes prins, men detta sker i de djupa skuggorna av väldiga kvarnar, snurrande vattenhjul och eldar i mörkret. Fler pilar flyger.

Ellis, Garrett och Wintermoor anordnar ett möte på klubben där de berättar om Garretts syner och ber om tolkning. Två kerberaner tycker att datumen sammanfallit väl med astrologiska observationer, men kan inte tolka kvarnarna. Flera föreslår att det är ryska lönnmördare som hotar kungahuset efter krigen i Syrien och Afghanistan. En gammal man gör gällande att kvarnarna är det närmsta man kommer i det medeltida bildspråket om man vill beskrivna moderna industrier, som alltjämt heter mills; drottningen med trollkarlarnas grannlåt kan i så fall representera kungaparets rundtur på den årliga teknikutställningen, en av flera förhandsvisningar som blivit tradition för viktiga personer.

Den årliga mässan har inte kommit ut med något detaljerat program eftersom arrangörerna lärt sig att forskning i framkant sällan ger förväntat resultat, eller något som gör sig på en utställning. Lady Courtenay skriver ett tredje brev. Ellis köper en pistol och spanar in London Exhibition Hall, byggd 1839, som med sina sex våningar och luftiga inre är den självklara mittpunkten för utställningen. Poliser från Special Branch dyker genast på Ellis för att han ställer frågor vid entrén medan arbetare bär in femtio meter kabel av samma grovlek som håller på att läggas över Atlantens botten.

25 maj: Garrett trotsar en lätt leversvikt. Synerna blir bara mer och mer kaotiska. Det är omöjligt att se hur många mördare som rör sig mot drottningen. Hon ses på flera platser. Vid en av eldarna i de väldiga kvarnarna står Tim Bayes, alltjämt en pojke, och hamrar på sitt svärd från 1837. Det har vuxit sig större, till en oformlig massa av svart järn. I rusets hjälplöshet ser Garrett hur Bayes höjer hammaren och levererar ett slag som splittrar järnet i ett dussin tunga stycken. Inuti finns ett riktigt svärd, silverblankt, lysande i elden.

Garrett söker upp Bayes i Battersea. Pojken har blivit en vuxen karl. Han är kvar vid rälsfabriken och blir glad att se sin forna mentor. Bayes visar gärna sin samling av smidesobjekt, som han fortsatt att tillverka med droppar från smältdeglarna. Det största har formen av ett svärd, men med monstruösa proportioner. Svarta klumpar av slagg och sot har hamrats till tandade eggar.

26 maj: Acrasia bjuder Harrys gäng på öl. Nu har hon pengar, men kläderna är slitna. Hon berättar en sorglig historia om sitt liv på gatan. Schekman och drottningens poliser tog hennes far för att han stal bröd åt familjen. Harry erbjuder henne en plats att sova på. Hon är tacksam, men kan inte ligga med honom; den kvällen berättar hon att hennes syster dog i lungsot förra året, för att den hemska halvtyska drottningen och hennes tyska man inte bryr sig om folket. Acrasia gråter; Victoria dödade systern. Harry och hans gäng ska hämnas henne.

27 maj: Garrett hämtar det “färdiga” svärdet av Bayes, som jämnat till ytan, slipat spetsen och lindat en läderrem runt fästet. Det liknar inte alls det smärta, silverblanka stålet i Garretts syn, men han tar det på vagnen till Whitechapel. Garrett själv kan ju inte svinga det—det väger lika mycket som han själv—men mannen som besegrade Errour och Slander har styrkan som krävs.

Garrett går till adressen han fick 1838. Han förklarar för Harry att drottningen snart kan bli mördad, och att svärdet “kan vara nyckeln”. För att Harry ska vara beredd beskriver Garrett också den förväntade förhandsvisningen under morgondagen. Harry bjuder på gin. När Garrett gått instruerar han sina mannar att beväpna sig för anfallet mot tyrannen.

28 maj: På förmiddagen lämnar kungaparet Buckingham Palace till fots för att träffa arrangörerna och äta lunch i ett av utställningens tält, som står i palatsets park på prinsgemålens initiativ. Courtenay vakar över händelserna från taken. Garrett håller sig på marken. Efter lunch fortsätter kungaparet som väntat till Exhibition Hall. Schekman syns inte till. Courtenay blir misstänksam mot en samling mustaschprydda män som rör sig mot byggnaden norrifrån, men hon ingriper för sent.

Harry återupplever revolutionens glada dagar med spenceanerna. Hans män kastar flaskor med brinnande olja genom de stora fönstren i utställningshallen. Hälften av gänget lägger sedan benen på ryggen, men den andra hälften följer Harry in över glassplittret när han drar Bayes monstruösa vapen. Anfallet är väntat. Special Branch och den vanliga vaktstyrkan strömmar till. Fåglarna som skulle illustrera Darwins teori skränar i sina burar medan ett tjugotal män hostar i brandröken, skjuter mot varandra och hamnar i handgemäng med korta yxor.

Garrett rusar in för att stoppa Orgoglio, men fördröjs i slagsmålet. Courtenay ser vakterna i takträdgården gå ner och avtäcker en anordning hon byggt för att ta sig upp dit: En jämn sten med La'sur-skrift som motverkar gravitationen. Hon springer och hoppar från den närmaste byggnadens tak, tre våningar upp. Stenen lyfter henne långsamt, rakt upp, medan rörelsemomentet från hoppet tar henne till den raka betongväggen. När hon når taket och släpper stenen accelerar den uppåt, i ett omvänt, ohejdat fall mot molnen.

Harry hittar kungaparet på andra våningen; det går inte att gömmma sig i det öppna trapphuset. Fyra manliga funktionärer och prinsgemålen ställer sig i Harrys väg. Albert drar sitt svärd, men hans kropp slits i två stycken av Bayes vapen innan han lyft det. Likaså de andra männen, utställningens distingerade huvudarrangörer och två av deras assistenter; en av dem försökte säga något om ett missförstånd. Harry har blivit skjuten, men pistolkulorna biter som vanligt inte fullt ut i hans självbild. Han höjer sitt svärd igen och skiljer drottningens huvud från hennes axlar. Det är märkligt; hennes tre hovdamer lyfter inte ett finger för att dra henne undan, och drottningen själv såg ut som en alldaglig kvinna, trots finkläderna.

Vakterna från taket konvergerar mot Harry, som kastar sig ut genom ett av de stora fönstren med svärdet i ena handen och drottningens huvud i den andra. Han landar tungt och springer mot Whitechapel, snabbare än någon vanlig människa kan springa.

Scenen Harry lämnar efter sig slår skräck i alla som kommer för sent för att rädda kungaparet. Harrys män brottas till marken med största brutalitet. Förstärkningarna följer Garrett uppför oändliga trappsteg, hala av blod. Lady Courtenay stapplar de sista stegen förbi montrar med perfusionsutrustning och kanyler på tredje våningen innan hon faller till knäna vid åsynen av den fullbordade tragedin.

Detalj från “The Lady on the Horse” av Alfred Kubin.

Harry slänger stolt det mosiga huvudet framför Acrasias fötter. Kvinnan blir blek och säger “Det där är inte drottningen”, innan hon svimmar.

Acrasia har rätt. Det dröjer till juli innan någon berättar för Courtenay och hennes medfångar i det underjordiska häktet—byggt för Harry enligt Schekmans specifikationer—att kungaparet i utställningshallen var dubbelgångare, på grund av brevet från Courtenay själv. Schekman vaktade de riktiga kungligheterna i Buckingham Palace.

Acrasia är bedrövad; hon ger sig snart av. Garrett och butlern, Kines, leder en dyster tillvaro i Wintermoors hus. Sällskapet på klubben lindrar hans skuldkänslor, men till sist bryter Garrett ihop och berättar för Edwin Lambton att Wintermoor inte är försvunnen. Hon är den fängslade “Lady Courtenay”, som Special Branch vid det laget har förhört i närmare ett halvår. Bara Wintermoors vansinniga övertygelse om sitt gudomliga ursprung har dittills bevarat hennes hemlighet.

Lambtons far, lord Durham, extraherar Wintermoor ur häktet. Därmed blir hennes sanna identitet känd för hela Special Branch, som hotar med åtal för Courtenays tidigare nattliga utflykter om hon fortsätter med sådana. Hon har hängt ut Balfour som “Pyrochles”, källan till hennes varningar om mordförsöken. Den juridiska situationen kompliceras av att Wintermoor ärvt sin högadliga titel, baronessa, från sin far, i brist på arvingar från hans första äktenskap. Sedan hertiginnan av Gloucester dömdes för häxeri 1442 har högadelns kvinnor rätt att dömas av sina likar.

Allmänheten hör ingenting om att drottningen skulle vara bekymrad. Prins Albert uppmuntar dock parlamentet att driva igenom en landsförräderilag som ger det kungliga hushållet en otydlig makt att undersöka och förhindra “möjliga hot mot Hennes Majestäts säkerhet”. Drottningen delegerar denna makt till Special Branch, till radikalernas förtret.

Epilog

Harrys gäng utplånas av Schekmans vrede och Burchells mångfaldigade resurser. Harry är inte där. Ellis tar sin prästexamen vid Oxford. I december flyttar han med fru och barn till London. Ryktena om att Mary inte är hans riktiga dotter förföljer dem; prästen hotar en skvallrande granne med våld.

Garrett blir utsparkad ur Wintermoors hus. Han har ingenting kvar. Hans fötter för honom till Battersea i snön, där Tim Bayes får honom anställd vid fabriken igen. Ett svart år för Maidenheads riddarorden är till ände.