Kerberaner

Det gångna året

Brasilien ockuperar norra Argentina. La Trinitaria, ett hemligt sällskap i cellstruktur på östra Hispaniola, frigör sig från Haiti utan att hamna i de större kolonialmakternas ägo. Guanahaní-republiken, som det nya landet kallas, allierar sig med seminolriket under Micanopy, som får fasta gränser.

USA anfaller indianstammarna väster om Missourifloden. Tidningarna i Storbritannien och Kanada förlöjligar de vita bosättarnas svepskäl till de inledande massakrerna, samtidigt som brittiska soldater går hårt åt maorierna på andra sidan jorden. Indianerna jämnar dock ut ställningarna. De stammar som talar siouxspråk förenas bakom Black Hawks efterträdare och allierar sig med det relativt stabila Comancheria i söder. De har, sedan många år tillbaka, bedrivit ett intensivt jordbruk på prärien, med redskap från brittiska fabriker.

Fransk karta över USA 1843, av Vuillemin.

En dag efter jobbet antastas Garrett av en man, liksom med Ellis 1836. Den här mannen kallar sig Colin. Det är flöjtspelaren från Cryers Hill i Buckinghamshire 1839, fast “Colin” kallar byn för Ravensmere och är mycket förvånad att “Sir Calidore”—Wylie Vein—är död. Garrett vill inte bli störd av fler galningar och ger Colin ett slag i solar plexus. Musikanten tappar andan. När han kan resa sig mumlar han något om att riddare inte slår folk som inte är riddare, innan han stapplar ut ur puben.

Ellis fyller 40 år. Han predikar för de lägre klasserna i sin kyrka. Temat är självhjälp. Åren har slipat bort empatin och minnet av hur Mary Frances Courtenay ryckte upp lilla Billy ur smutsen på gatan och gav honom en chans. Stadsdelsnämnden är tung på radikaler som gillar Ellis budskap, men han tackar nej till deras erbjudande om politiskt samarbete för ökat ekonomiskt stöd till församlingen. Han känner visserligen till att två av hans studiekamrater nått viktigare positioner än han själv—en är rentav assistent i Westminster Abbey—men radikalernas politik är satanisk.

Catherine Wintermoor gifter sig med Edwin Lambton. Ellis och Nora kommer på bröllopet med nioåriga Mary. Garrett är också bjuden, som halvbror; fiktionen ska upprätthållas. Arbetarens bukett är inslagen i gammalt tidningspapper. Catherine Lambtons ögon fastnar vid ett bekant namn i en dödsruna på papperet: Amon Runciman, 1771-1844.

Det var Runciman som köpte släkten Courtenays lanthus på auktionen 1793. Det visar sig att han sålde det vidare 1841. Runciman hade tydligen stora spelskulder. Hans lantegendom och sista värdesaker såldes på auktion, eftersom han saknade arvingar. Lady Courtenay trotsar åter igen polisens förbud—och lagen—och stjäl uppgifter om utförsäljningen. Det verkar som om bara hälften av möblemanget från Londonhuset gick under klubban, och inte huset självt. Det såldes privat, för en okänd summa.

På årets vetenskapliga utställning förevisas syntetiseringen av salicylsyra, som genast blir ett misslyckat universalmedel hos kvacksalvarna. Andra kemister förklarar varför vätskor dunstar—partiklarnas hastigheter varierar—och att en och samma volym av två gaser vid samma tryck och temperatur innehåller samma antal partiklar.

17 september: Den nya ägaren till Londonhuset heter Jacob Bailif. Köparens ansikte under gaslamporna i Mayfair är möjligen svartmuskigt. Lady Courtenay bryter sig in i hans hus genom det försiktigt krossade fönstret till de manliga tjänarnas sovrum, som står tomt. Hon hoppar ner från höloftet till stallet, sedan nedför rampen till kolförrådet, där hon känner på hänglåset till möbelförrådet, som är ännu mer ordentligt låst än det var 1827. Hon provar nu den andra vägen, genom sadelkammaren och yrkesmännens entré till tjänstefolkets norra trappa. Så är hon tillbaka i den fuktiga korridoren där hon stal huset Courtenays vapen 17 år tidigare. Hon kastar sig mot den gistna norra dörren, men den går inte upp, och någon hör inkräktaren. En manlig röst ropar en fråga på holländska; någonting om “Mechteld”.

Under de följande minuterna jagas Courtenay genom Londonhuset av en mycket blek man med flottigt hår och bar överkropp. När han ställer ner sin oljelampa på en bänk i köket kastar hon den mot vedstapeln. När hon häver ut en soffa framför honom i korridoren slänger han den åt sidan utan att tappa fart. Soffans rygg knäcks mot väggen i mörkret. När Courtenay barrikaderar sig i trädgårdsförrådet på entréplan bryter han ner dörren med sina bara händer. Hon skjuter honom i pannan och använder sina klackar för att forcera nästa lås och komma ut i atriet. Han tacklar ner henne med blod i ögonen och krossar en kruka med hennes mask innan hon sätter en klack mot hans bröst och skjuter in sig själv genom ett av de stora fönstren till salongen på andra våningen. Här kanar hon över ekbordet, hoppar av och kastar sig rakt ut i trapphuset. Hon landar hårt på första våningen fyra meter ner och får upp dörren i stora entrén med våld.

Den bleka mannen är fortfarande efter henne, och springer rysligt fort. Han tacklar henne igen på gatan utanför. Bakom dem hörs fler steg. Han väser på bruten engelska: “De behöver dig! Du är Lady Courtenay?“

Han försöker slita av henne masken när hon tömmer sin pepparbox. Sista kulan träffar honom rakt i armen. Hon ser att den inte penetrerar muskeln. Han triumferar: “Du kan inte döda Trophonius.” Men det behöver hon inte. När han byter grepp för att bunta ihop henne blir hennes ena ben fritt under ett ögonblick. Hon sätter klacken mot honom igen. Styrkan i La'sur-skriften är nära att slita av hennes armar, men hon är lös och springer för livet.

Så fort klackarna bär hoppar hon högt upp på närmsta byggnad och klättrar till taket, utom räckhåll för Trophonius. Han springer ändå efter och försöker följa ljudet av hennes hopp till nästa kvarter, och nästa. När vattnet i klackarna är helt förångat och mekanismen inte längre utlöses sitter hon hopkrupen vid en skorsten, blåslagen, i absolut tystnad. Den natten tar hon en lång omväg hem.

Epilog

Herr Lambton tvingar sin fru att visa sina skador för en betrodd familjeläkare, doktor Wallace Anderton. Hon tänker på det hon just läst om den mytologiska Trofonios: “De som gudarna älskar dör unga.”

Statsminister Brunel driver igenom en lag mot det långvariga frihetsberövandet i gäldstugor. Hans far satt själv i en sådan på 1820-talet, innan radikalerna började ge uppfinnare bättre villkor. Brunel strävar också för säkrare patent och kontrakt, bättre utbildning och enklare invandring för forskare, ingenjörer och alla former av arbetare som för tillfället behövs i Storbritannien.

Addendum 2012-12-09

Garrett sätter inspärrad på HMS York i två månader. Han hamnade i slagsmål på en pub. Han saknar spriten i fängelset men är glad att slippa synerna, som nu är ännu mer kaotiska och skiftande än när drottningen hotades. Det är som om källan till hans profetior inte längre kan klä händelserna i begripliga bilder: Tim Bayes hamrar fortfarande fram ett skinande silverblankt svärd ur svart slagg, i skenet av mushetverkets eldkvast, som är en drake, en djävul med kittel, en brinnande borg.

Duessa tar order av den svartklädda Archimago i synerna. Artegall hejdar Talus hand. Drottningen omges av älvor. I varje scen står ett skelett. Garrett inbillar sig att han mår bra, och försvarar sig med full kraft mot sina medfångar på fängelseskeppet. Väl ute igen lyckas han tigga tillbaka sitt jobb; han är ju ingen “sån där blanquist” som sätter sig upp mot cheferna.