Kerberaner

Det gångna året

Bosättarna i Alta California gör uppror medan den mexikanska armén korsar Rio Grande. Upprorsmännen i California lockar med nyupptäckta guldfyndigheter, men slås ner. En stor grupp mormoner, som fördrivits från östra USA, stannar på gränsen till siouxernas territorium under ledning av rörelsens grundare, Joseph Smith.

Från tidig vår och framåt sveper en våg av politiska oroligheter även genom Europa. Det börjar i de tyska rikena, där nationalismen ligger i förgrunden. De progressiva i medelklassen vill ersätta det kollapsade Heliga romerska riket genom att ena Tyskland och ta upp kampen mot kolonialmakterna som ett folk. Konservativa i överklassen tillgodoser kraven av rädsla för att blanquister annars kan segra i de längst industrialiserade hertigdömena, där polisspionerna är överarbetade. Den tvehövdade örnen svajar i juni på en flagga av svart, rött och guld, över ett enat tyskt parlament.

Allegorisk fresk av Philipp Veit, föreställande Germania.

Louis Auguste Blanquis teorier ligger som ett spindelnät över Europa när våldet sprider sig. I hemlandet Frankrike har den inflytelserike Henri Mâchefer, känd från upproret 1830, sällat sig till blanquisterna och givit ut ett enkelt partiprogram redan 1844, med en central tanke: Världshistorien är övergången till att människor drar nytta av energi som inte kommer ifrån deras egna, levande kroppar. Från att elden och husdjuren uppfanns har all teknologisk utveckling således gått fram mot ångmaskinen, som skapar överflöd. Den ojämlikhet som dittills varit förhärskande är både onödig och omöjlig i detta överflöd, eftersom överflödet för första gången är en konsekvens av teknologin som sådan, inte av tvångsarbete.

Priser på mat och på kol förblir höga efter vintern. Detta hjälper Mâchefers parti, som blir en betydande minoritet i Frankrike. Blanqui själv anser att en liten grupp revolutionärer borde ta makten som diktatorer i folkets namn, men hans egen version av blanquismen hamnar nu i skymundan. Böhmen, Ungern och Italien—under ledning av Sardinien—reser sig mot habsburgarnas Österrike. Åtskilliga regeringar tvingas till konstitutionell monarki, republik eller andra eftergifter. Kontinentala radikaler efter brittisk förlaga har ofta ett finger med i spelet.

Det mest omvälvande upproret sker i Belgien, i form av en statskupp efter Lord Cochranes exempel. Frimuraren och kemipampen Florimond Semet, medgrundare av det liberala partiet 1846, blir statsminister. Kung Leopold I fråntas all makt, men förblir statsöverhuvud enligt den nya grundlagen. Exporterna av kol till Storbritannien stoppas inte, men dämpas fortfarande av tariffer.

Den långa högkonjunkturen i Storbritannien sviktar allvarligt. Spekulationer har lett till onödiga och olönsamma tågbolag, i synnerhet i sydväst. Statsfinanserna är ansträngda av låneräntor. På en veckas tid uppstår en djup finanskris, och lika snabbt vandrar en vålnad genom London. Det är blanquismens vålnad. Åter igen står de arbetslösa i kö och hoppas på en dagslön. Någonstans över skorstenarna, ur smoggen, ekar ropen från alla tiders pöblar: Johanna Ferrours stormning av towern, levellers, spenceaner, ludditer, radikaler. Det viskas om Hatchet Harry och Gordon-upploppens odödliga “King Mob”.

Den brittiska handelsministern hävdar att de belgiska koltarifferna, som “gör narr av våra gemensamma frihandelsideal”, i själva verket är ett militärt hot mot Storbritannien. Belgarna låter sig emellertid inte skrämmas. Upproren understryker att Storbritanniens radikalism och överlägsenhet i sig är ett hot mot kontinentens gamla och nya regimer. Alla som trotsar henne har många vänner.

Alton Hibbert samtalar ofta med Catherine Lambton och kapten Forrensworth på klubben, var för sig. Han har bett om ursäkt för sitt hemska beteende 1837, och blev mycket ledsen när Ellis föll i Themsen 1845. Fröken Smith, som han kallar Duessa, slog griller i huvudet på honom innan hon gick upp i rök. Hibbert är nu mer kontrollerad, och beundrar Forrensworths omtalade mod. Han konverserar bland annat om konstnären och fadermördaren Richard Dadd.

Mitokondrierna beskrivs för första gången, i Frankrike. Radikala brittiska läkare vid Cambridge lanserar ett ramverk där kroppens interna miljö ses som kemiskt självbalanserande, sjukdomsprocesser är extremer av naturliga tillstånd, och livet självt utmärker sig endast genom anrikning och komplexitet, inte genom någon speciell kraft. Professor Orville Lambert protesterar in till sina sista andetag. I en polemisk skrift, som avslutas av hans dotter Nora Ellis efter professorns död, ställer han sitt hopp till specialpolisen och vågen av rapporter om bisarr och övernaturlig aktivitet, som en dag ska krossa vetenskapens luftslott.

Britter förenklar också elektricitetens fysik genom tillägget av det elektromagnetiska “fältet”, men detta är kontroversiellt. Det finns många som hånar en världsbild av viktlösa krafter på avstånd, som magi. Samtidigt kommer elektriciteten allt mer till användning. Nyheter om kriget mot Mexiko förmedlas genom den första transatlantiska telegrafkabeln, till en känslig galvanometer på brittisk mark.

Teckning av en spegelgalvanometer, från 1913.

En av de nya figurerna vid klubben är lätt att missta för att vara tjänare. Det är en yngling, mycket mörk och med ypperlig hållning, som gärna vill vara till lags. Han kallas för John. Hans verkliga namn finns bara långt borta. En sommarkväll när han lämnar klubben för att gå till sitt oglamorösa kyffe blir han förföljd av Tim Bayes, som nu är tjugofem år gammal och något nedgången. Bayes har färgat in röda slingor i sitt smutsblonda hår och skägg. Han försäkrar sig ohövligt om att John är ”den där afrikanen” och ger honom en generös handpenning för att söva ner en man i Highgate till nästa dags kväll. Mannens namn är Coleridge.

Forrensworth äger en tavla av Richard Dadd. Den påminner honom om det märkliga ursprunget till hans högerarm. Han och Lambton blir inbjudna av Hibbert till en annan bekant, herr Colin Clout, som också har en av Dadds tavlor. Det visar sig att adressen i själva verket är Hibberts, och alla tjänare har skickats hem. Herr Clout är där, men har ingen tavla; han och Hibbert har emellertid samtalat länge med herr Dadd, inspärrad på mentalsjukhuset Bethlem.

Hibbert börjar tala om Dadds älvor och The Faerie Queene. Eposet har gång på gång blivit aktuellt när nationalskalden givit ut nya band, det första 1822. Hibbert påpekar ett antal sammanträffanden mellan konsten och verkligheten. Bland dessa finns ytliga paralleller mellan Forrensworth och den fiktiva Sir Domiter, huvudperson i eposets nionde band. Bådas ideal kretsar kring disciplin, lojalitet och familjetraditioner. Båda är berömda för att ha räddat liv genom att skingra andras panik. I Forrensworths fall skedde detta vid en förlisning under hans år i aktiv tjänst. Båda bär svärd, liksom Hibbert själv. Hibbert känner inte till hur Forrensworth fick sin mekaniska arm, så där slutar de påtalade likheterna, och de är ju inte många. Forrensworth är inte övertygad, men Hibbert, ibland rättad av Clout, fortsätter att lägga ut texten.

Hibbert har gått längre än Vein i sina efterforskningar. Han har talat med flera experter på älvalandet, och alla han hittat som tycks ha fått en roll att spela. Många av dessa riddare och bipersoner är förvirrade och förbittrade över att Spensers dikt försöker styra deras liv ur spår, men Hibbert skyller inte på Spenser. Han har bland annat letat rätt på en viss Cynthia Orsler. Hennes första make dog på Irland under resningen 1798. På väg hem till England, gungad av skonaren Silver Mist, hörde hon Oswyns spenserstrofer.

Den mörka unga mannen hittar lätt vad han behöver till sin muti i London, fyra miljoner människors stad. I Highgate studerar han nationalskaldens elisabetanska korsvirkeshus. Coleridge bor med en betjänt, herr Jackson. Poeten är lungsjuk och pressad att skriva färdigt det tolfte bandet av The Faerie Queene, det band som avslutar serien om personliga dygder. Johns katt hör poeten kverulera och prova sina strofer i munnen.

Medan Jackson bär upp ved tar John kattens plats i köket, och rör ner droppar av sin häxblandning i vin. Som väntat bär betjänten upp ett glas framåt kvällen. Coleridge somnar genast. Jackson gör det bekvämt för honom på divanen i arbetsrummet, och går sedan nerför trappan. På nedervåningen väntar John. Jacksons hals öppnas; han dör tyst. Katten, en afrikansk ökenlo, slickar i sig blodet.

Kerberanerna läser av stämningen i Europa. Nationer föds. Kanske kan detta försvaga anden bakom The Faerie Queene, som är en tanke om England. Hibbert har också, med stor möda, förfalskat ett exemplar av eposets sjunde band. Detta säljer han på eftermiddagen till Londons rikaste sällskap av spenserälskare, både för att minska efterfrågan och för att plantera fördelaktiga föreställningar i innehållet, som sträckläses medan vagnen rullar mot Highgate.

Ner från vagnen kliver fem män och Catherine Lambton, eller Lady Una. De avancerar under Forrensworths taktiska ledarskap in i den tysta korsvirkesvillan, och hittar där betjänten, blek vid trappans fot. Hibbert, eller Sir Guyon, stirrar argt på Bayes, eller Atin, som i likhet med Schekman, eller Talus, skulle vilja rusa rakt mot sin plågoande.

På ovanvåningen försöker Oswyn väcka “Sam”, klädd i drottning Elisabets pråliga hovmode. Forrensworth ropar att älvan är omringad, vilket tilltalar Oswyns sinne för dramatik. Ett kort diplomatiskt utbyte avbryts av Schekman, som förlorade sin hand och karriär i fiktionens intrång. Han skjuter Oswyn i ryggen. Älvan faller nedför trappan mot Forrensworth, men verkar inte sårad.

Under striden som följer letar Lambton och Clout fram det enda verkliga exemplaret av det sjunde bandet ur Coleridges hyllor. De river ut sidorna och placerar dessa mellan tunna plåtar av rent järn från rälsfabriken i Battersea. Att förstöra boken är plan A. Först när Clout knäcker bandets rygg över sitt knä sargas Oswyns dräkt.

Schekman sköt Oswyn i ansiktet utan verkan. Älvan är övermänskligt elegant med sin värja. Bayes såras allvarligt och skriker som en stucken gris. Schekman spetsas genom hjärtat och faller död ner. Hibbert, som övat i åratal, avväpnas ändå av Oswyn, och tappar tron på plan A.

“Döda Coleridge och fly!” skriker Bayes, oförmögen att resa sig. Hibbert tar Bayes svärd. Det är av rent järn, framställt genom miraklet Harvey Garrett förutsåg 1842. I arbetsrummet sliter Hibbert åt sig den sista halvan av det sjunde bandet, lägger pappersbunten över Coleridges hjärta och höjer svärdet i båda händer för att spetsa sidorna och poeten.

Forrensworth har fått tag i Oswyns axel och håller fast älvan som i ett städ. Lambton får fram sin pepparbox och skjuter Hibbert i benet innan svärdet fallit. Oswyn förolämpar Forrensworths “manick”. Järnfingrarna är oengelska. Alla gör fel. Den nya drottningen har gift sig. Oswyn var mer nöjd med sin jungfrudrottning, Elisabet, men Edmund Spenser skrev in Oswyn i band 7 och gick i graven 1599, befriad från projektet. Oswyn ropar på “Sam”, men poeten sover, själv befriad av häxbrygden.

Bayes järnplattor är slut. En tredjedel av boken är kvar, men Lambton vill inte förstöra den. Clout och Hibbert, blödande från sitt ben, börjar slänga in sidor i eldstaden och väcka liv i de sista glödande kolen med eldgaffeln. Samtidigt skimrar små fjärilslika älvor framför Forrensworths ögon. De griper om skruvhuvudena i hans hand och vrider. Gängorna ser nästan ut att lossa sig själva. När pappersbitarna i eldstaden flammar upp slänger Forrensworth upp Oswyn mot väggen i stridens sista varv. Älvan lyfter lätt och försvinner i en puff av dyrbara färger mot träpanelen. Trådarna i hans kläder löses upp på väg mot marken. Ingenting landar.

Skruvar, plåtar, vajrar och hjul faller ur Forrensworths arm och rullar ut på golvet. Hela mekanismen kollapsar; kullagret i vristen töms och de små kulorna hoppar över glesa golvplankor. Kaptenen faller till knäna och pladdrar fram hur man ska göra för att sätta ihop allt igen, vilket han inte har någon aning om. Medan han rafsar upp delarna i panik inser han att sönderfallet är en illusion. Armen är hel. Det meningslösa pladdret saktar ner till samtalstakt.

Epilog

14 juni: Dagen efter händelserna i Highgate får Lambton besök av polisen. Schekman var ständigt på kant med resten av specialpolisen, men hans försvinnande tas på allvar. Konstaplarna frågar även om Ellis och Bayes. Balfour nämns inte. Han har inte synts till sedan Lambton pekade ut honom hos polisen 1842. Bayes är försvunnen på riktigt. Han lämnade ett blodspår i förhastad flykt från Highgate.

Utgivningen av det tolfte bandet ställs in på obestämd tid. Hibbert har lagt av sig sitt svärd, och går på kryckor. Han skålar med Clout på klubben. Något återbesök hos nationalskalden är inte planerat.

Fler än 50 länder påverkas av oroligheterna under året. Förutom nationalistiska rörelser och blanquismens spridning motiveras många uppror av ett missnöje med det politiska ledarskapet, i synnerhet krav på matsäkerhet, utbildning och demokrati för arbetarna. Lösa koalitioner bildas över klassgränserna, men de flesta kollapsar snabbt.

Tavla av Mihály Zichy, föreställande en diktuppläsning av Sándor Petőfi.

Reaktionära krafter samlas kring kungafamilj, aristokrater, armé och bönder. Österrike är nära att avskaffa livegenskap. Flera länder i Östeuropa tar reaktionen tillbaka till förra seklet. I Valakiet är paradoxen fullständig. Här förstärks rätten att handla med slavar, bland annat judar, när den autonoma provinsen gör uppror mot Osmanska riket. Egypten slutför erövringen av de abessinska småstaterna bortom Sudan.

December: Lambton föder sitt tredje barn, även detta en son. Han får heta John efter sin farfar. T.B. Macaulay, en framstående essäist, sammanställer trovärdiga rapporter om till synes övernaturlig aktivitet på de brittiska öarna, och myntar ett paraplybegrepp samma dag som John föds: “the Strange”. Verkliga händelser kan ju inte gärna vara övernaturliga.