Kerberaner

Det gångna året

Sultan Abdülmecid uppges skriva under en kapitulationsorder, men detta blir omtvistat och stoppar inte Svartahavskriget. En vecka senare finns inga överlevare från den påstådda ceremonin. Alla officiella vittnen har insjuknat och är saknade eller döda, tillsammans med större delen av den osmanska byråkratin. En likadan förbannelse sägs vila över sultanens egyptiska motparter. På fyra år har sex officiella efterträdare till vicekung Muhammad Ali utsetts och dukat under. Posten “vicekung” avskaffas nu när det Osmanska riket anses besegrat.

Osmanernas militära motstånd mot Egypten är sannerligen försvagat, men dödstalen fortsätter att stiga på båda sidor i de ockuperade områdena. Den första långvariga ledaren i det nya egyptiska imperiet blir en mamluk. Han antar namnet Naeem Kashif. Valet skapar friktion i armén, eftersom Muhammad Ali var alban och rival till mamlukerna, men splittringen är mindre än britterna väntat sig. Egyptierna fortsätter att kämpa med ypperlig logistik, nu mot turkar, österrikare och bosnier som vägrar tro på den påstådda kapitulationen.

Forrensworth träffar kriminalinspektör Bottesdale igen, vid en inspektion av den trånga byggarbetsplatsen där fabriken ska stå i New Birmingham. Bottesdale hävdar denna gång att nya “Statutes of Efficacious Orthography” från parlamentet ger specialpolisen laga rätt att undersöka tillverkningen av antigravitationskulorna, med domares tillstånd.

Bottesdale vet att tecknen på kulorna är obfuskerad La'sur-skrift. Detta skapar en naturlig misstanke om kriminell eller utländsk inblandning i tillverkningen, eftersom La'sur-skriften har spårats till en arrogant och livsfarlig kult, vars främsta tempel är Borobodur på Java i holländska Indonesien. La'sur, eller Lassur, är en av kultens mindre helgedomar.

Foto från Borobodur, taget 1873 av Isidore van Kinsbergen.

Forrensworth har vid det här laget underhållit åtskilliga journalister som velat veta mer om samma sak. Han visar Bottesdale hundratals obetydliga detaljer i den planerade fabriken. Kaptenen medger att ingen patentansökan skett, och vägrar fortfarande att leverera prover på produkten till specialpolisens tekniker; han har ju inga med sig. Bottesdales ansikte mörknar i Älvalandets dager.

Radikalerna gör ett utfall för att få Darwin adlad, men det faller på att biologen under pressturnén förutsäger att man snart kommer att hitta bevis för människans ursprung, i Afrika av alla ställen, i form av “halvmänskliga fossiler”. En kollega föreslår att den kambriska perioden ska ha börjat 31 miljoner år före Kristus. De konservativa häcklar vetenskapsmännen utan hejd för dessa absurda påhitt.

Den franska filosofen, libertinen och feministen Jeanne de Montceau ger ut “Les ombres de le subconscient”, där hon placerar Hegels idée och andra tidigare drivkrafter “under medvetandet”. Hon antyder att såväl konsten som sökandet efter social status är yttringar för en omedveten könsdrift, lika central i mannens liv som hans skräck inför döden.

24 november: En annan kult sammanträder i London. John har flått nästan hela Yengwayos kropp under året som gått. Bara tassarna och ansiktet är orörda. Lucy Delamore närmar sig med vördnad, faller på knä, sluter tänderna om ökenlons kind och sliter loss ett stycke. Hennes rekryter närmar sig och gör likadant. De äter Mästarens ansikte och slickar girigt i sig blodet. John ser på. Först när Lucys hantlangare leder in ett litet barn, för att ersätta blodet, får han nog.

Lucy skrattar åt John när han lämnar rummet. Yengwayos tankar flyter genom hans sinne: “En dag behöver jag dig igen, slav. Lev tills dess.” Afrikanen skyndar på sina steg till klubben. Där får han snart höra att någon rövat bort två barn till en klubbmedlem.

Catherine Lambton är mor till fyra. Tvillingarna William och George föddes 1846, John 1848, och Sophia 1852. Samtidigt som African John går mot klubben bankar barnpasserskan Cynthia på porten till familjens Londonhus. Hon berättar med andan i halsen att John och Sophia försvann när de allihop lekte i parken. Det var gott om folk ute. Sol och stiltje har givit en fin novemberdag, trots att stadens rök och stank varit ovanligt starka. Många såg hur barnen lyftes upp någon halvmeter, av en osynlig kraft, och sedan “bara försvann”.

Ett anonymt brev till herr Lambton har skjutits in under dörren. £10.000 ska kastas ner genom en viss dagvattenbrunn, innan midnatt. Då ska barnen släppas. Medan hushållet är i uppror vid detta besked hittar fru Lambton ett annat brev, förseglat och adresserat till henne själv, liggande på parets säng. I detta finns ett liknande krav, men istället för pengar kräver avsändaren den komponent som Lambton burit med sig från portalen i Courtenay House.

Lambton låter sin man fixa fram kontanter i tid och ordna med leveransen. Hon säger att hon ska leta där barnen försvann, men i själva verket rusar hon till Kerberos-kluben. Hon ljuger för Forrensworth och African John, om en andra lösensumma. Att hon tog med sig, och nu krävs på, stenföremålet från portalen nämner hon inte.

Forrensworth föreslår att hon ska gå till myndigheterna. Han råkar också nämna att barnen kan dö om pengarna övervakas när kidnapparna ska hämta dem. När Lambton hör honom säga det bryter hon ihop och gråter. John blandar en lugnande drink och tänker på barnet som skulle offras till Yengwayo. Det var en liten flicka i samma ålder som Sophia, men med kortare och mörkare hår, som inte satt i flätor.

Forrensworths vaktbolag har nu en liten närvaro i London. Han låter genast skicka ett telegram. De två lediga männen ska bevaka Lambtons hus, om något skulle hända. Han eskorterar sedan Lambton till specialpolisens högkvarter i Vauxhall för att förklara situationens allvar. Vakthavande konstapel hävdar att den reguljära polisen sköter ärendet. Specialpolisen drar åt sitt nät kring den beryktade Turken och kan inte avvara någon. Forrensworth anar en viss skadeglädje i detta besked.

Vid niotiden ber Lambton sina båda betrodda vänner att beväpna sig och spana vid Vincent Square, där stenen ska lämnas. Hon levererar själv paketet, men beger sig sedan till Mayfair, där hon stirrar ner på Bailifs hus. Ljusen står tända i de stora rummen. En middagsbjudning har börjat.

Grönområdet Vincent Square tillhör en skola och täcks av idrottsplaner. Allmänheten äger inte tillträde, men såhär dags är det tomt. Det är i en soptunna mitt på området som Lambton lämnat sitt paket. John häckar vid tunnan medan Forrensworth rekognoscerar i vidare cirklar. Sikten är dålig. Det är vindstilla, och av någon anledning stiger inte röken från stadens alla motorer, fabriker och nya reningsverk.

Smoggen gör staden orolig. Enstaka tjut hörs i röken, långt borta. Polisens ångkärror rullar över krossat glas. Forrensworth tycker sig se en mänsklig form i diset vid Vincent Square, men tappar bort den som om den blivit genomskinlig. John ser den när en timme återstår till midnatt. Det är en spöklik gestalt som smyger mot tunnan.

Foto på Vincent Square, februari 2008.

John tappar fattningen, men är tränad i häxkonst sedan barndomen. Han vet hur man driver bort ett spöke. Han börjar trumma på tunnan och drar till sig Forrensworth. Kaptenen ser nu också gestalten, som höjer en osynlig hand. Ett skott hörs och smärta borrar sig in i ryggen på John. Han skjuter tillbaka med en revolver han lånat av Forrensworth, medan kaptenen själv laddar och avfyrar harpunen i sin arm mot den flyende figuren. Han hoppas träffa ett ben, men underskattar kraften.

Harpunen tar i huvudet och figuren faller omedelbart i gräset. Tre unga män närmar sig från gatan. De har hjälpt polisen “knacka blanquister” vid Themsen och vill nu veta vem som skjuter. Kroppen är mycket otydlig i mörkret. Bara John upptäcker de kraftiga ärren. Resten ser knappt att formen är feminin, och ids inte röra vid den.

Polisen tillkallas med en likbil. Männen förhörs om den “transparenta blanquisten”. När Forrensworth identifierar sig grips han på plats, men blanquistknackarna går i god för honom, häktet är ändå överfullt, och det är nu så mörkt att offret är så gott som helt genomskinligt. Kaptenen får gå. Han och John sitter kvar efter midnatt, experimenterar med den smygande gestaltens osynliga låda, och väntar på Lambton.

Lady Courtenay går fram när polisen är borta. Hon bryr sig inte om Forrensworths förklaring, att den osynliga kvinnan dödades av misstag, i “självförsvar”. Hon struntar också i att John fortfarande blöder och behöver en läkare. Hon fokuserar istället på det faktum att stenen ligger kvar i soptunnan. Hon låter den ligga och lämnar platsen i gråt. Forrensworth blir stående, upprepande sin begäran om vidare förhållningsorder.

25 november: John Lambton identifieras på gatan, ett kvarter från sitt hem. Han är omtöcknad och hungrig, men oskadd. Hans syster, Sophia, syns inte till. Pengarna som fadern tryckt ner genom dagvattenbrunnen ligger kvar i kloaken, men soptunnan tömdes under natten. Lambton tror sig veta att Sophia är död. Ett liv för ett liv.

Epilog

Lambton försummar produktionen för att planera sin hämnd på Bailifs, som hon tror ligger bakom kidnappningen. Den döda kvinnans låda är inte helt osynlig. Den blir genomskinlig endast i starkt ljus och mörker, tack vare La'sur-tecken skurna i trä. Vid en handfast rekonstruktion i Newcastle övertygar sig Forrensworth om att en sådan teknologi kan ha gjort stölden 1854 möjlig, om vakterna var ouppmärksamma.

African John känner en koppling till lilla John, pojken som överlevde. Han hjälper Lambton att kartlägga Bailifs hushåll och vanor, och skaffar en vanlig katt som husdjur. Om han visste hur ritualen gick till skulle han kanske ersätta sitt andliga band till Yengwayo med ett till pojken.

Även Forrensworths vaktbolag engageras i jakten på kidnapparna. Ludkins, en särskilt skarp Forrensworth-man, spårar två tillfälliga besökare i huset till en färja i Londons hamn. De bär sin egen packning. Han hoppar på färjan och rapporterar sedan brevledes från Rotterdam och Gouda att besökarna, en man och en kvinna i medelåldern, reste direkt till en tvåvåningsbyggnad i den lilla orten Woerden. Byggnaden är lika befäst som Courtenay House, och Ludkins tyckte sig skönja samma orientaliska drag hos paret som hos fru Lambton och somliga av Bailifs.

Fossiler av en utrotad kusin till människan har uppdagats i ett kalkstensbrott vid Feldhofer-grottan i Neanderthal: överdelen av ett kranium, två lårben och några andra större ben. Fyndet av den första så kallade “Feldhofern” gjordes redan 1852, men först nu vågar en lokal fysiolog publicera något. Skriften tillägnas Charles Darwin, som dock manar till försiktighet. Fler fynd behövs, i bättre skick.

Österrike beskyddar Bosnien och kväser upproret där. Grekland är fritt, men ryska fartyg påtvingar grekerna sitt beskydd efter egyptiska trupprörelser vid gränsen. Vid slutet av året förklarar Storbritannien krig mot Ryssland för att försvara den västerländska civilisationens vagga mot den giriga björnen i öst.