Kerberaner

Det gångna året

USA:s oljeindustri blomstrar. Frankrike är den näst största importören. Påståenden om en skärmytsling vid en järnmalmsfyndighet leder till en japansk invasion av Joseon.

4 mars: En kvinna tittar ut från fängelsets droska och ser brittiska luftskepp mellan rökpelarna ovanför London. Radikalerna har låtit bygga högre skorstenar. Fler skillnader blir uppenbara när droskan kommer in på gatorna. Etniciteter hon inte kan identifiera är koncentrerade i sina egna kvarter, där engelska sällan talas. Hon ser lika många fordon med häst som utan, och ingen kullersten i centrum. Reklamplanscherna är många gånger fler än när polisen hämtade henne 1856.

Kvinnan kliver av droskan, köper en kniv, och går den sista biten till Kerberos-klubben. African John, en sliten man, är den förste att känna igen henne. “Lady Courtenay!” säger han. “Är det ni?”

Hon ser annorlunda ut. Yngre, kanske. Hon berättar för John om långa år i fängelse och i Älvalandet. Han i sin tur berättar att han vakat över lilla John Lambton. Pojken är pricksäker. En katt är hos honom vid Lambton Castle.

Edwin Lambton har krävt skilsmässa, ett ärende som radikalerna tagit från kyrkan och lagt i händerna på sekulära domstolar. Courtenays mordrättegång torpederade Lambtons politiska karriär när den knappt börjat. Han hävdade grov försummelse av mödragärningen, och kämpar nu för att barnen ändå ska anses legitima.

John säger att han försökt leta efter Sophia, men han är fullständigt oduglig till detta. Han har inte hållit koll på William eller George, Johns bröder. När Courtenay frågar honom om han har kvar den blodtörstiga katten säger John att han har tre stycken nu. Courtenay brusar upp och drar kniven mot John.

Stålet glimmar till i ögonvrån på en nybliven kerberan. Han sitter vid sitt eget bord, kort och kraftig, berusad av opium. Hans huvud är rakat förutom en lång fläta, som ser märklig ut på en vit man. Han far upp och griper Courtenay om axeln. “Något fel, lady?” säger han på oren engelska.

Courtenay förklarar för främlingen att den usle afrikanen lär upp hennes son till lönnmördare. Bara för dåliga människor, menar afrikanen till sitt försvar. Han bjuder på en drink. Främlingen, vars brytning är holländsk, häller ut vätskan i en blomkruka och går sin väg. Han blick är ömsom flackande, ömsom ofokuserad. Situationen är uppstyrd.

Courtenay behöver hitta Sophias kidnappare. John har vett nog att inte föreslå lilla Johns inblandning i det, men tycker att det skulle vara bra för pojken. De talar om kapten Forrensworth, men han har inte synts till på klubben sedan 1857. De dricker.

Holländaren närmar sig Courtenays bord igen. Hans klädsel är kanske det märkligaste med honom: Han har en slitsad tunika som går ner till knäna, armband med nitar och toffelliknande skor. Han presenterar sig som Dirk, ber om ursäkt för att han grep Courtenay om axeln när hon drog sin kniv, och råder henne att inte dricka alkohol. Det är dåligt för levern och qi-flödet.

Courtenay, som presenterar sig med det namnet, är sannerligen påverkad. “Han är den sämsta vän man kan ha,” säger hon för att förklara sitt agerande mot John. “Förstör min son...” Hon tänker på hur länge sedan det var som hon såg sina barn, och brister ut i gråt. John gör detsamma; hans nerver är förstörda av den motbjudande tillvaro han fört utan sin gamla vän.

Medan paret bölar kommer några kerberaner in genom den nygotiska porten och ställer undan sotiga paraplyer. De varnar för en ny inversion. Dirk föreslår för Courtenay att hon ska söka upp sina söner så snart som möjligt, och inte dricka mer. Han ursäktar sig och går hem till Londons Chinatown i Limehouse. John sitter kvar med Courtenay tills de är för sömniga för att lyfta glasen.

5 mars: “Såhär kan man inte ha det,” tänker Courtenay när hon vaknar på Johns golv. Den omedelbara planen är tydlig: Advokaterna har låtit henne behålla Wintermoors Londonhus. Hon går dit med John i släptåg. Utomhus är himlen ogenomtränglig. Luftskeppen syns inte längre genom det grågula molnet av rök som långsamt sänker sig över världens största stad.

Dörren är olåst, men husockupanterna är inte där. John slänger ut deras saker, inklusive en rulle med planscher om ”Babels drottning” och “Revolution”. Courtenays hemliga gömmor är orörda, inklusive bilderna på stenporten i Bailifs källare. När de bytt lås och städat hjälpligt i ett av sovrummen går de tillbaka till klubben. Gatorna är disiga och sotflagor regnar långsamt över West End. Dirk de Slager kommer dit när han klarat dagen som slaktarassistent.

Kerberanerna är ense om att detta är den värsta inversionen sedan 1855. Vad ska göras? Slager, vars blick nu är fast, stödjer förslaget att stänga fabrikerna tillfälligt. Courtenay är emot. Hon menar att framstegen inte får hindras av lite rök. Vem skulle betala arbetarna, och om ingen gör det, vem tar då konsekvenserna av en tillfälligt arbetslös folkmassa? Polisen kan knappast hålla staden lugn som det är.

Slager tycker att vädret är direkt onaturligt. Han frågar Courtenay om hon händelsevis känner någon som har kontakt med andevärlden. Han vill inte besvära henne, men hittills har inte fått vad han velat ur klubben. John förklarar att en katt, som var en ande, hade honom som husdjur. Slager tror att afrikanen är en idiot.

Courtenay anmärker nu på Slagers brytning och får veta att han kommer från en liten by utanför Amsterdam. Hon säger att hon planerar en resa till Holland när hon fått ordning på saker och ting på hemmaplan. Slaktaren planerar inte så långt in i framtiden, och just nu saknar han inte hemlandet.

Courtenay tar ensam en promenad till Mayfair. Bailifs hus står orört. Slager såg henne gå och undrar varför inte John eskorterar henne, om han nu är något slags betjänt till den uppenbart förmögna kvinnan. John förklarar att han bara är en privatlärare, och att Courtenay klarar sig själv, eftersom hon dödat många.

Ett par kilometer norr om klubben, i Kentish Towns industriområde vid rälsen, brer ett tjockt rökmoln ut sig över kvarteret. En däckfabrik har stuckits i brand. I röken finns inga ledtrådar om en vålnads identitet. Hon lyssnar febrilt på ropen runt omkring för att komma ihåg sin kropp. “Blanquistjävlar!” ropar någon. “Gillesvin!” svarar någon annan.

En vålnad hittar en levande människa i röken. Han har en tung mässingskedja till en sotig medaljong, och ett grått skägg under tygbiten för munnen. Stenar kastas; vålnaden finner det gott att kasta en mot främlingen och springa för livet. Vålnaden bestämmer sig för att vara en av blanquisterna.

I Älvalandet var Courtenays inbillade gudomlighet hennes enda tillgång. Hon valdes till förkämpe mot Eldens konung, en fet liten salamander ridande på en fembent älvahund. När konungen anföll New Birmingham hade hon antieldens kraft. Hon vill gärna veta vad denna kraft kan göra i hennes värld, och söker sig längre norrut, mot ljudet av krossat glas, skott och lågor. Specialpolisen behöll hennes stövlar, så hon går gatan fram när hon stöter på en springande yngling. Han stannar upp, ser att hon är oskadd och betygar sin glädje att så är fallet.

Illustration av Valère Bernard, föreställande en heroisk kvinna med fackla och kniv, hjälpt av ormar och en fågel.

Mannen är kanske 20 år gammal, men inte helt vuxet klädd. Han har upprivna sömmar och lösa knappar i sin kavaj, en oprydlig ny stil som Courtenay lagt märke till hos flera ungdomar sedan hon kom tillbaka. Hon undrar om ynglingen själv kanske fått en smäll i huvudet, som han beter sig. Det tror han därför att hon frågar.

En polisbil kör förbi i hög fart, girande fram och tillbaka över hela gatans bredd. Ett halvt dussin ungdomar klamrar sig fast ovanpå, skrattar och hojtar. Ynglingen vid Courtenays sida tittar förstulet på henne innan han själv kan reagera. När ljudet av bensinmotorn sjunkit under mattan av avlägsna kravaller hittar han sitt namn på ena armen och presenterar sig: David. Han följer efter henne. Hon kallar sig Lambton och gissar felaktigt att någon annan än David själv har skurit in tecknen som skymtar fram under hans kläder.

Det ligger döda unga kroppar en bit längre fram på vägen. En tant med gevär siktar på David från ett fönster och råder dem att skynda sig vidare. Brandröken tätnar och temperaturen stiger. Då och då kyls luften runt Courtenay av plötsliga antiflammor som stelnar till mjukt fallande gröna löv.

Hon börjar bli illa till mods, men vill gärna hitta någon horkarl eller våldtäktsman att antibränna. Hon ser två poliser som gömt sig i en gränd. Den ena lindar ett bandage runt den andras ömma huvud. De varnar henne för blanquistpatruller och deras ledare, “Carl Archer” i Kentish Town. Militären ska visst vara på väg. De ber henne att stanna inomhus med man och barn.

Courtenay ger upp. Hon tar farväl av David, som lovar att han har ett efternamn, och vandrar söderut igen, mot Wintermoor House. John hjälper en granne från zululand att rädda livet på två hästar som farit illa av smoggen. Under natten tar sig “David” in i en plundrad butik. Han hittar en spegel som inte är alltför sprucken, och klär av sig naken. Nu kan han äntligen se sitt ansikte och läsa anteckningarna han fört på Davids kropp. Stadens skyltfönster är matta av sot. Han sover i en hopslingrad hög av Londons trasproletärer, bland massproducerade möbler från norr.

6 mars: Courtenay har försökt bygga ett nytt par stövlar, men hann inte få dem färdiga under natten. Hennes hus stinker. Hon frukosterar på klubben. Slager är samtidigt upptagen med att tolka mellan kineserna i hans kvarter och upprorsmännens propagandister, som sätter upp planscher om rättvisa och humana arbetsvillkor. Slager själv har inte mycket emot det sittande radikalpartiet. Flyktingar och lycksökare från inbördeskrigets Kina har lika lätt att få jobb som någon annan, även om lönen kanske är lägre.

John frågar Courtenay om hon vill “få bort” Edwin Lambton. Han står i vägen för lilla Johns träning. Courtenay tackar nej. Edwin är ett svin, men ett levande svin, säger hon. Hon är mycket förvånad att se ynglingen från föregående kväll släntra in på klubben. “Dewclaw” Taverner tycks känna igen honom. Den storvuxne mannen tar åtminstone tag i ynglingens arm för att läsa hans nuvarande namn.

David beställer det vanliga. Han spelar med när han får vatten, på Slagers rekommendation. Courtenay frågar honom hur det står till med huvudet. Han svarar att det visade sig vara ett fall framåt. Nu när han vet vem han är mår han prima. Han talar med Courtenay och Slager om den här mystiske Carl Archer, vars namn är inristat på hans mage. Slager kan berätta att Archer sägs vara ledaren för de mer organiserade blanquisterna: Det är han som styr en liten armé från lagerlängan på Commerce Street.

Många kerberaner sympatiserar mer eller mindre öppet med blanquisterna. Radikalpartiet har hållit sig kvar vid makten i 30 år. Industriolyckor och korruptionsskandaler är vardagsmat. Specialpolisen är helt ogenomskinlig för demokratin. Både kerberaner och blanquister hör till de som gärna skulle se ett experiment med kvinnlig rösträtt, en av de punkter Archer sägs ha på sina planscher. David får inga tydliga signaler förrän Taverner talar klartext: David är blanquist. En av de goda blanquisterna, till skillnad från Archer.

Slager saknar pengar till opium. Han sväljer sin stolthet och frågar Courtenay om han kan stå till tjänst med något. Han kan städa Wintermoor House, bestämmer hon sig för. En livvakt och utkastare av återvändande husockupanter är inte fel. Om holländskan dessutom är flytande kan framtiden vara ljus.

Taverner klär av sig i en gränd, medan han betonar att han och David gjort det här förut. Väl naken är han hårig över hela kroppen. Han plockar upp elefantbössan och springer mot norr med lysande guldgula ögon. London är fortfarande mörkt och nedtryckt av smog. De få gatuhandlare som är ute säljer i stora volymer, men kunderna är också få.

Taverner och David klamrar sig över barrikader, övergivna sånär som på enstaka rödögda butiksägare som skjuter i luften efter dem. De smyger fram till lagerbyggnaden där Archer ska hålla hov. Taverner klättrar vigt uppför väggen med bössans axelrem mellan sina vassa tänder. När David kliver in hälsas han av igenkännande nickar och är nära att glömma sitt uppdrag, men han tvingar sig att komma ihåg: Archer och den Svarta handen.

Fattiga barn sitter uppradade på arkivskåp och slevar i sig gröt medan blanquistkvinnor lär dem räkna. David tränger sig förbi köande män med bandage, fram till mannen i centrum, som talar lågmält med några ärrade kämpar. Det har börjat regna på lagerbyggnadens höga tak av korrugerad plåt och glas.

“Carl Archer?” frågar David. Mannen vänder sig om och mumlar något medgivande. En vålnad sträcker sig ut ur Davids kropp och skär upp Archers strupe med sylvassa klor. Panik utbryter. Ett dussin karlar övermannar David och skott hörs. Bakom regnet hörs också ett rytmiskt trummande: Samma låga ton om och om igen, flera gånger i sekunden.

Ett dussin granater detonerar mot byggnadens tak inom loppet av en sekund. Fackverket bågnar och faller in. Glassplitter regnar ner. Barnen tar skydd i sina arkivskåp. David blir fri. Han stapplar mot utgången; ena armen är bruten och blöder ymnigt.

På gatan utanför tar sig David inte långt. Han kollapsar på en hög med sandsäckar och stirrar med ostadiga ögon på arméns beräknande kavalleri vid andra änden av gatan. Det är en tung automobil vars dubbla lätta haubitsar börjar i nästan rät vinkel mot marken och avlossar sina granater i snabb takt medan de faller mot målet. Räckvidden stämmer utan provskjutning. Vinden är uppmätt. Granaterna bildar en kvadrat över det sista organiserade motståndet. Vid sidan av fordonet rycker infanteriet fram: veteraner från Svarta havet.

David håller sig vid liv tills soldaterna kommer nära. En vålnad slungar sig ut ur kroppen och tränger undan en av veteranernas själar. Vålnaden sätter två kulor i David och slinker undan från sin enhet under upprensningen av kvarteret. Han sliter upp ynglingens skjorta och antecknar det som står på hans kropp.

Ett svart regn öser ner. Vålnaden finner sig väl tillrätta i sin soldat. Här har han tydliga signaler från ledet vid sina sidor.

Illustration av Valère Bernard, föreställande en nöjd kvinna vid årorna i en eka med en utmärglad mans kropp på durken.

Epilog

Radikalvänliga fackföreningar och småföretagare rensar upp på gatorna. Upploppen i mars lägger sordin på partiets firande av tyrannen Wellingtons död. Carl Archers ömkliga manskap hade aldrig en chans till verklig revolution, men den gamla arbetarklassen riskerar fortfarande att göra sig hörd.

Lucas Bergmann visar att ett extrakt från binjuren får muskler och blodkärl att dra ihop sig, och blodtrycket att öka. Belgiska forskare provocerar fram en bristsjukdom hos marsvin som inte får äta bladgrönsaker.

Ryska diplomater hävdar att britterna beväpnar nomadiska kazaker av strategiska skäl. Ryssland invaderar också det upproriska Polen. Tyskland och Österrike säger sig följaktligen hörsamma det polska folkets böner när de gemensamt förklarar krig mot Ryssland. Detta krig slutar abrupt när det blir uppenbart att ryssarnas logistik och moral inte tillåter en seger mot de centraleuropeiska makterna. Polens oberoende erkänns. De västra partitionerna ingår inte i det nya landet.

SL:s kommentar

Huvuddelen av handlingen detta år lyftes förstås ur The Difference Engine.