Kerberaner

Det gångna året

Courtenay driver en rättslig strid om hennes tre söner, nu när fadern är otillräknelig. William och George ska snart fylla 17. Det är den avlidne John George Lambtons tredje hustru, farmor Philomena Lambton, som försöker överta Edwins roll som förmyndare. Båda har knappa resurser till juridisk representation. Fallet drar ut på tiden. Lannon sympatiserar och beklagar sig över att alla advokater och domare är män.

Lambton överväger som vanligt att låta lönnmörda farmodern eller domaren i fallet, smörja domaren genom sina förtvinade societetskontakter, eller kidnappa sina egna barn. Slager, en machiavellisk rådgivare, påpekar att misstankarna omedelbart skulle falla på Courtenay om något sådant hände.

Mexiko tillfångatar tiotusentals mormoner i gränslandet mellan siouxterritoriet i Kanada och USA. Joseph Smith dör som martyr, uppskuren till Huitzilopochtlis ära. I USA var Smith en dömd bedragare, men unionen förklarar krig mot Mexiko.

Teckning av guden Huitzilopochtli, ur Codex Telleriano-Remensis.

Taverner är på benen efter anfallet mot Carl Archer 1862. Slager frågar honom om att kontakta holländarens avlidna hustru, som han tror kan vara ovillig. Taverner ger honom fem tips. Det första är att hålla ögonen på menige Dudley, som själv tycks nära döden efter ett år av hårt leverne. Tre andra tips är organisationer i London som kan veta hur man gör: Eidolomantiska sällskapet, Atlantiska sällskapet, och församlingen i Finsbury Park, som klubbofficeren har hört ska ha kunskap om gamla grekiska metoder för att besöka dödsriket.

Taverner känner dessutom till ett rykte om Courtenay House. Detta femte tips gäller huset i Mayfair, som byggdes av den släkt Slagers nuvarande arbetsgivare säger sig tillhöra, trots att inga överlevande från massakern 1792 är bekräftade. Ryktet säger att specialpolisen hittade en välvd port av sten i husets källare efter våldsamheterna där 1851. Enligt vad Taverner snappat upp om om de texter specialpolisen beslagtog kan porten leda till Plutos, alltså romarnas, dödsrike. Ingen utanför specialpolisen har emellertid tillgång till texterna.

Courtenay försöker själv lära sig mer om sin familjs historia och koppling till La'sur-skriften. Hon gissar att “koro”, som vättarna i den svenska umbran kallade hennes mor, kan vara en titel. Det närmsta hon kommer i sina efterforskningar är ett grekiskt epitet för Persefone, som romarna kallade Proserpina. Epitetet är Kore, ungmön. Hon var gudinnan som Hades, det vill säga Pluto, förälskade sig i och rövade bort till dödsriket.

April: Slager röker opium med “Dudley”. En vålnad i mannen är ovanligt lugn sedan den slutade spela sin senaste roll. Under dessa perioder är den orkeslös men skymtar mer än vanligt av sin bottenlösa existens. Kanske talar Dudley av erfarenhet när han avråder Slager från att stiga ner i dödsriket. Slager avråder i sin tur Dudley från att dricka så mycket sprit, men hedonisten försäkrar honom att det finns fler levrar.

Holländaren besöker Eidolomantiska sällskapet. En portvakt frågar genom tittgluggen, ”Where shall I set my candles?” Slager har inte svaret. Han fortsätter till Atlantiska sällskapet, där dörren öppnas till en omisskännlig lukt av fisk efter en stunds panikartat rafsande och viskningar inifrån. En tant i togaliknande klädsel förklarar för honom att de döda själar som sällskapet kommunicerar med, när de inte planerar sin “expedition till det fysiska Atlantis”, befinner sig i en mer perfekt idévärld. Det är ett rike som Slagers fru skulle kunna finnas i, om hon till exempel var matematiskt intresserad. Hon kunde visserligen räkna, men Slager blir inte medlem.

Holländaren berättar historier om Nederländerna för sin arbetsgivare. Han tror sig kunna fixa in besökare i landet utan att hamnmyndigheterna får reda på något. Han frågar henne om porten i källaren. Hon bekräftar att den finns, och ger honom en del av sitt förflutna: massakern, hennes mors död i kampen mot Errour—det vill säga, hon pekar på monstrets huvud och säger ”Det där tog min mor!”—samt en detaljerad genomgång av Bailifs säkerhetsåtgärder.

11 maj: I hopp om att Dudleys grumliga kunskaper om allsköns historiska skatter ska vara till hjälp visar Courtenay sin speciella kniv för soldaten. Det är den hon gjorde ett av sina första seriösa experiment med, 34 år tidigare. Den är aldrig vässad, men fortfarande skarp. Soldaten har glömt sitt namn, och känner inte heller igen tecknen på verktyget.

Av en händelse väljer Ìde Lannon denna dag att närma sig Lady Courtenay med ett politiskt förslag. Hon börjar med att föra en väninna på tal, den 16-åriga Sylvia Payne. Flickan betraktar Courtenay som “något av en idiol”, men längre kommer inte Lannon innan hennes ögon fångas av La'sur-tecknen på kniven. Hon nämner att hon har något liknande på kukrin i sitt bälte, men vill inte dra den.

Dudley lutar sig framåt och drar den åt henne.

Lannon är förfärad, men hinner inte stoppa Dudley innan han provar ett snitt i sin vänstra handflata. Han gör det nonchalant, helt utan styrka. Ändå rekylerar handen som håller i kukrin, av samma kraft som fläker upp hud och trycker undan muskler som Röda havet framför Moses. Lannon, Slager och Courtenay utgår ifrån att det måste ha gjort ohyggligt ont. Soldaten känner som vanligt ingenting, men blir mycket nyfiken. Courtenay nedlåter sig till att skaffa handdukar för att stoppa blödningen, och Slager sätter kinesiska nålar i armen för att dämpa smärtan som vålnaden inte känner, medan Dudley frågar Lannon var hon fått tag på den där kukrin. Irländskan springer undan med vapnet, för att be det om ursäkt och offra lite av sitt eget blod till klingan.

Dudley vill prova Courtenays kniv på samma sätt. En kerberan och före detta kirurg tittar på hans sargade hand medan Courtenay tittare närmare på kukrin. Den är verkligen förbättrad med La'sur-skrift, vars bildliga betydelse är “stång lyfter bumling ur åkern”. Lannon själv har dock inte lärt sig se skillnad på La'sur-skrift och de enklare typer av brahmiskrift som användes här och var i Indien.

Irländskan förklarar för Courtenay att vapnet var en gåva från nepalesiska vänner, men Lannon själv undrar om det inte samtidigt var en förbannelse för vad hon gjort mot dem. Hon återkommer nu till ämnet: Sylvia Paynes idé om en politisk manifestation för kvinnlig rösträtt och andra rättigheter som reserverats för män.

13 maj: Drottningens lilla procession anländer till den 23 år gamla parlamentsbyggnaden av stål och armerad betong. Hennes vagn är övertäckt och bär, liksom drottningen själv, fortfarande sorgens svarta utsmyckningar. När drottningen kliver ut går ett avklippt sorl genom den stora folksamlingen. Hon är blek som gnistrande marmor. Alla håller efter andan när hennes fot nuddar vid marken. Tyngden landar i var och en av åskådarna.

Sedan revolutionen har radikalpartiet stiftat många lagar för att minska överhusets och aristokratins makt över landet. Efter att ha förminskats till en knapp majoritet i underhuset föregående år gör radikalerna slag i saken. Brunel har föreslagit att överhuset ska avskaffas. Drottningen går in för att tala till överhuset innan omröstningen sker.

Medan drottningen är där inne framför den ökända Lady Courtenay ett tal, till största delen skrivit av Lannon, vars flöjt ger talaren en starkare glamour. Payne och Lannons nätverk har försökt få dit så många vakna kvinnor som möjligt, men det är en brokig skara som lyssnar, hitdragna av den politiska uppståndelsen och drottningens första framträdande sedan prins Alberts begravning.

Courtenay slirar från sitt manus och kräver bestraffning av männen. Slager fruktar att hans förberedelser för manifestationens säkerhet ska vara otillräckliga. Han har till och med slutit fred med John, som blandat sin sövande muti med den flyktiga eter han själv bedövades med efter att ha blivit skjuten 1855.

Westminsters vakter är oförberedda på folksamlingen, har inte hört talas om kvinnlig frigörelse, och ingriper inte. Evenemanget avlöper väl, trots Dudleys avsiktliga provokationer av vakterna, själv i uniform. Han stirrar utmanande även på Slager, tills han kommer ihåg holländarens ansikte från klubben.

Epilog

Grupper av indianer i USA ställer sig på Mexikos sida och saboterar järnvägarna. En mexikansk invasion paralyserar tillfälligt bomullshandeln, men framåt vintern har man etablerat fasta försvarslinjer strax norr om gränsen. Det blir ett skyttegravskrig över väldiga ytor, parallellt med livaktiga operationer till sjöss, där USA visar sig överlägset.

Fotografi från 1877, föreställande indianen Touch the Clouds.

Något är på gång i utkanten av det vetenskapliga etablissemanget. Estera Shukis uppfinner en “kohär” som ökar intresset för hennes radio. Osynliga vågor och strålar, inte partiklar, är på modet som aldrig förr.

Volker Trotmann postulerar att ljusets hastighet är begränsande och konstant, även i förhållande till observatörer som själva rör sig med liknande hastigheter. Till sin hjälp har han den senaste generationen av preussiska beräkningsmaskiner. Liknande maskiner är till stor hjälp även vid en förklaring till varför himlen är blå. Ärkebiskopen av Canterbury kommenterar att han aldrig känt behovet av en sådan förklaring.

Överhuset bevaras. De konservativa får igång ett integrationsprogram. Det drivs till stor del av kyrkan och sveper genom slummen där John bor. Genom programmet träffar han Celukwazi, en sydafrikansk kvinna. De gifter sig plötsligt, på sensommaren. Lannons handarbete räcker inte till hyran efter att hennes politiska engagemang blivit känt. Hon tar med sig sin flöjt ut på gatan.

På Kerberos-klubben hittar Slager en kvinna som känner igen eidolomantikernas fråga, “Where shall I set my candles?” Svaret är ett helgerån, säger hon, och viskar det i hans öra: “At the tomb of God.” Denna Emilys råd till Slager är att försöka få ut mer av det hemliga sällskapet än de får ut av honom, om han tvunget måste dit.