1865

Kerberaner

• Catherine Elisabeth Courtenay (Lady Wintermoor och Courtenay) = Hannah Wigner
• Namnlös vålnad = Niklas Tollbäck
• “African John” Mduduzi = Albert Diserholt
• Íde Siofra Lannon = Andreas Skyman

Det gångna året

Skjutandet av en scharlakansbest på Hudson Bay-kompaniets mark bekräftar delar av James Ricklins mardröm efter polarexpeditionen 1843. Tyska forskare bekräftar radioaktivitet i uran. Estera Shukis skickar trådlösa signaler över två kilometers avstånd i Litauen, som i praktiken är fritt från det imploderande tsarväldet men besväras av umbrala ryttare från ett återuppståndet Kievrike.

Kemisten Charles O. Gimingham publicerar en artikel där han kopplar samman Robert Browns nu väl etablerade observation från 1826 med teorin att vätskor och gaser består av partiklar. Sannolikheten för ett givet makroskopiskt tillstånd ges av tillståndets entropi. I ett senare försvar av artikeln inför Royal Society säger Gimingham att den fråga han just fått, om huruvida etern existerar eller ej, är mindre viktig än den kanske verkar. “Det viktiga”, säger Gimingham, “är att allting tycks ske som om etern verkligen fanns. Det gör den till en bekväm hypotes. Men hypoteser är som jordens arter. De flesta ska en dag kastas åt sidan, när de inte längre passar sina fakta.”

Det som Dirk de Slager vill göra är enkelt, får han veta. Seansen kräver varken avgift eller förpliktelser. Under ritualen tror han sig först tala med sin avlidna hustru, men han blir allt mer omtöcknad. Han får sina svar och släpas ut, fullkomligt utslagen. Först dagar senare genomskådar han bedrägeriet. Bilden av hans fru var inte hennes ande. Eidolomantikerna stal hans qi medan de distraherade honom med en vanföreställning hämtad ur hans inre.

Blake Jackson vid specialpolisen är kriminalinspektör (Detective Sergeant). Han utreder menige Wilson Dudleys personlighetsförändring, som en fråga av möjlig relevans för rikets säkerhet. Arméns egen utredning av Dudley slutade i mannens självmord medelst autodefenestrering i mars.

Jackson hör att tre personer i Haggerston dött av akut blodbrist. Fler har hittats i liknande tillstånd, men överlevt. Han avviker från sin utredning när nyheten når honom att en tungt beväpnad insatsstyrka på sammanlagt 21 man gått förlorad i en hyreskasern i Haggerston, utan spår. Medan oron fyller korridorerna i Vauxhall letar sig Jackson ner till de ständigt växande arkiven. Registret är ännu inte datoriserat. Han slår på C i kartoteket: “CIRCUMCISION”, “COCKROACH GHOULS”, “CODEX GIGAS”, “CORAL CASTLE”, “CORK APOSTASY”, “COUNT MONTEMOLIN”... “COURTENAY HOUSE”.

Längst upp i den första arkivlådan ligger ett blad från kommissarie (Chief Inspector) Clive Bottesdale. Han skriver att Felix Bailif inte gjort några anspråk på materialet, vars existens inte heller bör erkännas för någon boende i Courtenay House. Flottan, däremot, har velat kopiera hela innehållet. Bottesdales överordnade har bromsat detta med hänvisning till utredningen. Kopior av “Deogratias två böcker” är i flottans ägo.

Kriminalinspektören sitter så länge han vågar på sitt arbetsrum, böjd över vad han tror är viktigast i 100 kg skriftligt material från husets kontor, och specialpolisens tunga mappar från utredningen 1845-1854. Hans eget fall är lagt åt sidan, för det finns ingen vits med att påpeka att Dudley blev mördad. Det var han själv som gjorde det och tog inspektörens kropp.

Analytikern som tog sig an Bailifs skrifter var en viss Egmund Price, sedermera sjukpensionerad. Price tillhörde den pragmatiska skola inom specialpolisen som anser att allting utom Guds välvilja, goda seder och fosterlandets förträfflighet skall ifrågasättas tills man har bevisen i hand.

Företeelsen i fråga var till en början askspridningen i Mayfair 1845. När denna återkom 1850 höjde man beredskapen, vilket så småninom ledde till att kapten Oswald Conrad Forrensworth fängslades för att ha dödat Diederik Krenbourg, butlern i Courtenay House. Husets dåvarande ägare hittades aldrig, och inte heller dennes fru eller deras äldsta dotter Miriam, på besök från kontinenten.

Specialpolisens utredning av askspridning med fara för allmänheten ledde till familjen Bailifs stora mängder handskrifter. Av dessa är en majoritet kodade med chiffer av varierande svårighetsgrad. Price förvånas över att det enkla chiffer han själv knäcker i januari 1852 avslöjar holländska, inte engelska. Skrifterna han nu kan läsa långsamt handlar om ett annat språk, på holländska benämnt “Koroisch”, av Price “Koroic”. Höga travar med papper är endast övningar med dessa koroiska tecken i desarmerad form. I långväga brev till Bailifs bekräftar en bundsförvant, “Justus”, att den så kallade La'sur-skriften på Java är samma sak.

Polisen har, precis som Lady Courtenay, tagit heliografier av porten i källaren. Jackson stirrar andäktigt på dessa bilder. Hans kollegor har också hämtat ben i samlingarna efter den skotske kirurgen John Bell, som köpte sig ett skrin på auktionen 1793. I skrifterna beskrivs dessa ben som om de vore hämtade genom porten, från ett “hålrum”, förmodligen en grotta.

Ingenting Price kan översätta nämner askan. Frågan har ändå blivit ointressant för hans överordnade, som istället kopplat fallet till storpolitik. Catherine Lambtons serietillverkning av antigravitationsklot är nu viktigare än askan och det eventuella mordet på Bailifs. Att Lambton av okänd anledning kallar sig Lady Courtenay, och förmodligen själv är inblandad i det mystiska angreppet mot Courtenay House, är också oväsentligt i förhållande till den strategiska och ekonomiska betydelsen av hennes kunskap om antigravitation, och möjligheten att hitta mer sådant i papprena.

Price beställer en genealogi över familjen Bailif. Han bekräftar att Charles Bailif, troligen född omkring 1760, anställdes som butler i Courtenay House av Amon Runciman, 1793. Varken släkten Runciman eller någon annan har några papper som leder vidare till Charles ursprung, så Price låter förhöra pensionerade butiksföreståndare och hantverkare i Mayfair. De minns Charles som torr och fåordig, mer som en väktare än en butler i det då sällan använda London-huset. Man är inte överens om hur mannens dialekt ska placeras. En godishandlare minns att han beställde karameller med kaffesmak.

Charles dog 1833. Price hittar nästan ingen bekräftande information om hans fru, Dana Petronella Bailif, född Day. Hon ska ha dött 1783, när hon och Charles fick en dotter som aldrig hann döpas. Av Charles två erkända barn överlevde endast Jacob Bailif, född 1780. Jacobs framgångar i kolhandeln gjorde honom så rik att han kunde köpa Courtenay House 1841. Det var där han själv dog, år 1850.

Nicholas Bailif, född 1811 och försvunnen 1851, var son till Jacob Bailif och Jacobs hustru Agnes, född Bartjie. Nicholas hustru, Melisa eller “Milly” Bailif, ska ha varit född med namnet Cimarrón. I denna välberesta familj studerade barnen utomlands. Det var Nicholas affärspartner, Antoon Tjardbeek, som hittade Felix Bailif vid en av Europas förnäma skolor och skickade hem honom till London.

Tjardbeek är en verklig person med kontor i Namur, Belgien. Allt annat är lögner, skriver Egmund Price. I de brev specialpolisen funnit gömda i Courtenay House används andra namn om husets innevånare. En figur som kallas Quirin tycks ha varit samtida med Charles Bailif. Quirins fru, i breven “Prisca”, levde längre än till 1783 och var hjärnan i familjen. Hon fick en andra överlevande son, “Justus”, som Price tror ska motsvara en viss Bernardo Barzoli. Barzoli flyttade till London 1845, poserande som vän till familjen. Han hördes aldrig av efter 1850. I ett brev adresserat till “Mechteld” i oktober det året står det att Justus aska är jordfäst. Mechteld kritiseras för att ha bränt kroppen med kulan kvar i skallen.

Inspektör Jackson förstår att den knäckta staven i specialpolisens arkiv är den man hittade i Mayfair efter askstormen 1850. Den tillhörde Justus och var en “fungerande” antikvitet, stulen på Java. I breven förbannar man arvsfienden för att ha tagit den. Polisen hittade också en Forrensworth-revolver, 1846 års №1 “Longspur”, med drottningen och Forrensworths luftskepp ingraverade på kolven.

Price tar sig inte tid att gå in närmare på några hemliga identiteter. Han är beordrad att vaska fram pålitligt användbara teknologier, inte brott. Eftersom staven är trasig faller hans uppmärksamhet på stenporten i källaren. Denna port står i centrum, inte bara för “Bailifs” korrespondens och språkliga övningar, utan också för de äldre dokumenten i arkivet.

Familjen Courtenay skrev själva om porten, med långa mellanrum. Även dessa skrifter är chiffrerade, och dessutom byggda på symboliska kodsystem eller obegripliga referenser. Den äldsta tror Price är från drottning Elisabets tid, och utgör i sig en kopia av något ännu äldre, troligen från sekelskiftet 1500. Price förstod inte texten, men fascinerades av illustrationerna i vitt på svart. Arbetare under tunga bördor utsätts för fantasirika odjur.

Den yngsta av Courtenays skrifter i polisens ägo är lättare att datera, och inte chiffrerad. Den är mycket kort, bara några sidor av en dagbok som tillhörde Mary Frances Courtenays gammelfarfar. Isaac Newtons då nyutkomna The Chronology of Ancient Kingdoms inspirerade honom att läsa de äldre skrifterna i den låsta delen av familjens bibliotek. Han skriver att “Plutos rike må förbli förseglat, om det finns ett uns mer sanning bakom porten än i den framlidne Sir Isaacs feberdrömmar.”

Price har bara dechiffrerat brottstycken av det äldre materialet, med nycklar som Bailifs tagit fram. Jackson inbillar sig ändå se ett mönster, som råkar vara mönstret i hans egen existens: Familjen Courtenay försökte i hundratals år passa in i samhället omkring dem, så att de glömde bort vilka de själva var. “Bailifs” mindes bara tillräckligt för att utkräva en hämnd som varit väntande sedan Rosornas krig.

Price hittade inga bevis för att porten använts. Bailifs ville öppna den, men kunde inte, trots intensiv forskning om portens konstruktion från 1792 till 1851. Price tror att porten på något sätt ändå är källan till askan, och till vindfenomenet 1851. Förstörelsen inuti huset tyder på att vindarna gick i riktning mot den, så kanske lyckades de till slut. Eventuella anteckningar om detta försvann med Felix Bailifs föräldrar och syster, om de inte är bevarade av Bailifs utländska bundsförvanter.

De obfuskerade orden på Lambtons klot hittas inte i handskrifterna. Om Egmund Price känner igen dem när han ser dem i Franklin Deogratias brandskadade manus, i Bailifs ägo sedan 1833, så väljer han att inte anteckna detta. Price verkar inte missnöjd när hans överordnade beordrar honom att stänga fallet tills vidare och återgå till att upprätthålla lagen.

I takt med att Jackson läser håller han föredrag för Catherine Courtenay på klubben. Han förklarar att Bailifs är kopplade till Svarta handen genom cirkulär logik och att de kom för att ta tillbaka porten. Courtenay funderar på om den fiktiva Svarta handen kanske motsvarar de svartklädda Ratelen ogen, men det sällskapet nämns aldrig i Prices rapporter.

Under latinet vid portens krön står en fras om Maharudra. Courtenay forskar själv om detta ord och finner dels en by i Nepal med det namnet, dels en indisk gudom. Jackson tar omedelbart kontakt med Lannon, som ju fått sin kukri av nepaleser. Hon har ingen aning om vem Jackson är, och har inte heller hört talas om byn, som ska vara mycket liten.

Lannon försöker dra sig till minnes hur mytologin hänger ihop. Maharudra betyder Den store Rudra. Rudra är Shiva, en viktig gud, i skräckinjagande aspekt, sedan Rigveda en vindens och stormens gud. I subkontinentens komplexa teologier är Shiva förbunden med Hanuman. Enligt en av legenderna får Hanuman själv namnet Maharudra när en annan figur, Anjana, blir gravid med Hanuman efter att hon har bett till Shiva. Som barn tror denne Maharudra att solen är en frukt och hoppar upp för att ta den. Indras blixt klyver hans ansikte.

Koloniala antropologer förmodar att Hanuman är en folklig förgrening av den äldre och större guden, men en populär sådan. I en av de myter som finns dramatiserade i Ramayana—påbörjad på 400-talet f.Kr.—bär Hanuman ett berg med sig till ett slagfält, för att han inte vet vilken växt på berget som är den läkande örten han behöver. När han befinner sig i underjorden dödar han svartmagikern Ahiravana genom att släcka fem olika lampor, precis samtidigt. För detta krävs fem ansikten.

Medan Jackson berättar lite om porten för Lannon fyller John i vad han själv såg genom den. Lannon undrar för sig själv om hinduismens gudar någonsin inkarnerade sig i ickelevande ting. Courtenay vill öppna porten och rensa upp: “Vi kan ju inte ha tusentals gudar.”

Apropå det, och apropå Jacksons beskrivning av katastrofen i Haggerston i april, inflikar John att det förmodligen är Yengwayo som ligger bakom tömningarna på blod. Samvetet tvingar John att föreslå Yengwayo som den första guden att dräpa, även om Courtenay hellre ser honom som specialpolisens problem.

Haggerston, 6 maj: Jackson bevakar gatan utanför hyreskasernen. Huset är fyra år gammalt, sex våningar högt. Gästerna flyttade in för länge sedan, men fasaden och källarlokalerna är inte färdiga. Entreprenörerna ligger i tvist. Sylvia Payne ser till att Courtenay, Lannon och John blir insläppta till festen på källarplan.

Festen arrangeras av Anne Reginald Key, en av alla dessa icke-existenta ledare för Londons pöblar. Payne känner de egentliga initiativtagarna, allihop regelrätta ungdomar. Lady Courtenay är bjuden som levande legend, en superhjälte från det förgångna. Hon har ersatt sina gamla Wellington-stövlar. John har med sig trumpinnar och stulna attribut från ungdomskulturen som kompletterar hans normala sunkighet. Lannon, 23 år gammal, har ett mycket bättre grepp om vad kulturen handlar om. 33 år av självgod medelklass har producerat en generation med både fritid och behov av revolt mot kvävande normer. Lannon är androgynt klädd och bär en ring i näsan. Hon är den enda som tycker att inträdet är dyrt.

Källaren är ett hav av tonåringar som dansar utan rytm och grace till det skitiga ljudet av stålsträngar och tunga slagverk. Mycket av ljuset kommer från diadem och änglavingar tillverkade i New Birmingham. Frontmannen i en av grupperna skriker fram en hyllning till Tysklands blanquister, som i dagarna har nått framgång utan motstycke i sin statskupp. Regeringen är störtad. Europa skall tillhöra folken.

Lannon spelar på sin flöjt för att hjälpa de andra kerberanerna fiska fram Yengwayo. De får inga ledtrådar, men Lannon själv erbjuds ett gratisprov av en blek ung danserska. John tar det lilla glasröret ifrån henne. Han känner igen smaken av människoblod.

På väg upp i trapphuset frågar Courtenay om inte Jackson borde vara med, men han väntar ju på en signal. På fjärde våningen smyger hon in förbi en dörr på glänt. I enrumslägenheten rör sig en mörk form över en annan på sängen. Courtenay backar ut och knackar på dörren. “French” Benson, mannen de kommit för att träffa, öppnar och torkar blodet från munnen. Medan han hälsar springer hans offer ut förbi honom, mot trapphuset. Lannon springer efter. Benson har inte gjort något med flickan som hon inte ville, säger han själv. Hans pupiller är enorma. Courtenay tar av sig sin mask för att sätta honom på plats.

Bakifrån ser Courtenay ut att hålla sitt normala ansikte mellan tummen och pekfingret. Det var alltså inte den riktiga Courtenay som återvände från Älvalandet, tänker John. Han minns hur Lucy Delamore och hennes kumpaner åt Yengwayos gamla ansikte tio år tidigare. Medan han försöker brotta ner bedragaren skjuter hon mot Benson, som flyr åt andra hållet genom korridoren, i oljelampornas knappa sken.

Benson faller med ett skott i benet. Courtenay slår sig fri från John och släpper lös kraften hon fick i Älvalandet. Varje partikel av sot i koridoren blir till ett frö av antield. Späda plantor trycker sig ut genom väggpanelen. Vid det här laget har många av lägenhetsdörrarna slagits upp. Vänner till Benson kastar sig över Courtenay och John med slag och sparkar.

Rutan krossas. En gren skjuter ut genom fönstret på fjärde våningen. Jackson går genast till handling. Inuti byggnaden skjuter Courtenay en av Yengwayos män. John hugger en annan med Courtenays kniv. Skogen tar en tredje. Någonting djupt inne i skogen ger ifrån sig ett skriande läte och river en bärande vägg. Kerberanerna flyr genom en av lägenheterna: Courtenay hoppar ut genom fönstret, över gatan, och landar på nästa kvarter. John byter plats med en av sina katter i luften. Katten landar mjukt och slinker iväg.

Lannon är kvar i trapphuset. Hon har också fått syn på Courtenays nya ansikte, och kan inte tänka på annat än att följa med de boende och protopunkarna i källaren ut på gatan. Jackson är den enda som går uppåt i trappan, men han är inte Jackson längre. Det är Defenestrator, en namnlös vålnads inbillade identitet, som säger åt Lannon att skärpa sig. Hans ansikte är dolt av en balaklava, men mycket av hans ärrade kropp är det inte. När irländskan hejdar sig märker hon att antielden sprider sig ner genom trapphuset. Det finns ingen ventilation i hyreskasernen. Tonåringarnas andedräkt är antibrännbar. Lannon kan varken gå upp eller ner.

På fjärde våningen syns bara en person. Tjocka rankor löper utmed väggarna. Lamporna har krossats av antield. Den ensamma mannen vädrar där Courtenay stod. “Dina vänner har gått”, säger han som svar på Denefestrators fråga, och börjar själv gå mot trappan utan brådska. Hans hud är mörk och håret långt och svart. När han passerar Defenestrator sker ett utfall som bara precis går att uppfatta.

En namnlös vålnad är fri i korridoren. Jackson dog ögonblickligen. Vålnaden ger ifrån sig ett avundsskrik. Det är så starkt att John, som redan fått en spark i huvudet, förlorar medvetandet mer än hundra meter bort. Yengwayo stannar upp, vänder sig om och möter utmanande vålnadens blick. Vålnaden anar att Yengwayo någon gång varit död, men den kan själv inte vara utan kropp länge.

Händelsen i Haggerston får flera konsekvenser. Pressen i London rapporterar att ungdomskulturen existerar och är ett rent fördärv. Hundratals unga människor med svår huvudvärk arresteras och får lämna fingeravtryck i bläck. De flesta släpps innan eventuella abstinensbesvär satt in. Specialpolisen hade redan en man på plats, den unge infiltratören Felix Boor, som snart ska bli konstapel för sin insats.

Boor söker febrilt efter Jacksons kropp på de frodiga övre planen, så fort antielden slutat härja. När liket hittas är det illa tilltygat av sporer. De nyligen inristade ledtrådarna går knappt att tolka.

Epilog

Frivilliga botaniker hittar 61 nya arter i hyreskasernen. Många är epifyter på varandra. De flesta vissnar redan den första dagen. Det verkar omöjligt att de skulle ha kunnat växa från början. 6 människor är döda. Ett folkskyggt odjur, av pressen kallat the Haggerston Bustard, rapporteras gå hårt åt soptunnorna i området, men sprider inte skog. Ögonvittnen uppskattar dess vikt till mellan 150 och 400 kg. Under sommaren flyr djuret ut på landsbygden.

Tyska revolutionärer har verkligen mördat eller rövat bort mer än 80% av den sittande regeringen. Militären förblir dock lojal mot den urholkade gamla adeln och slår ner upproret under blodiga veckor i storstäderna. En tillfällig regering, dominerad av unga junkrar och österrikisk högadel, återinför livegenskap i hela riket sedan det blivit känt att kuppens framgång beror på att några av dess ledare är bönder som undgått polisspionernas uppmärksamhet på städernas arbetare. Ungern reser sig på nytt i uppror. Klimatet mot förmodade blanquister i England hårdnar ytterligare.

Isambard Kingdom Brunel har avgått som premiärminister sedan hans förslag att avskaffa överhuset misslyckades. Hans ersättare, radikalen George Tenaway Sinclair, är mer populistisk och lyssnar också mer till oppositionsledaren Alexander Denton. Tillsammans driver man igenom ett förslag till sekulära, kommunala skolor. Dessa är ej att förväxla med de religiösa “National Schools” som funnits sedan 1810-talet. De gamla nationella skolorna ska finnas kvar, nu för första gången med statliga bidrag till driftskostnaderna, för att utbilda de fattiga. De nya skolorna inriktar sig istället på medelklassens barn, den ungdom som i Sinclair och Dentons ögon riskerar att hamna under dåligt inflytande om deras ansikten inte stoppas ner i böcker så tidigt och så länge som möjligt.

De nya statliga skolorna är inte strikt obligatoriska och betalas till stor del av föräldrarna, men är mycket billigare än att ha privatlärare. Man lovar att rusta barnen för den moderna världen, där okvalificerat arbete sedan länge varit synonymt med förkrossande fattigdom. Könen är strikt åtskilda.

Oktober: Pressen i London rapporterar att ännu en chockerande blanquistisk kupp ägt rum, denna gång i Stockholm. Det visar sig inte stämma. Den brittiska ambassadören låter telegrafera att omkring 10.000 människor satt livet till i ett oförutsett anfall från Östersjön. Förövarna var reptilliknande, besatt avancerad teknologi och retirerade självmant ner i vattnet innan svenskarna mobiliserat ett försvar på land. Alla uppgifter om sjöstrider är hemligstämplade.

Paris, december: Rörliga nitrografier visas upp inför senaten. De föreställer i tur och ordning ett tåg, ett flygplan och ett spädbarn. Ledamöterna svarar med en stående ovation.