1866

Kerberaner

• Catherine Elisabeth Courtenay (Lady Wintermoor och Courtenay) = Hannah Wigner
• Namnlös vålnad = Niklas Tollbäck
• “African John” Mduduzi = Albert Diserholt
• Íde Siofra Lannon = Andreas Skyman

Det gångna året

Friedrich Julius von Haynau blir ny tysk statschef i kontrarevolutionen. Han är son till generalen och friherren Julius Jakob von Haynau och visar sig vara oerhört brutal mot ungrarna och regimens inre fiender, för att förhindra öppen revolt i Böhmen, Italien och de nordtyska industristäderna.

Flera medicinska landvinningar görs för att stärka de tyska regeringstrupperna. En av dessa är massproduktionen av aspirin. En annan är säkra blodtransfusioner med Lucas Bergmanns kunskap om blodtyper. En tredje är stränggalvanometern, vars silvertäckta kvartsfilament ger en kurva över hjärtats aktivitet på heliografiska plåtar.

Courtenay lägger ihop pusslet av sin mors och sina egna undersökningar. Hon tror att Maharudra är hennes fiende och förstår att samma Prisca anstiftade massakern på hennes ätt 1792 och var gift med “Charles Bailif”. Bailifs måste också ha skickat Ratelen ogen för att döda Esekiel af Tyréen 1796. Hon betraktar det skelett av en jättespindel som “Hatchet” Harry Morris och Miles O’Brien hittade 1814, frammanat av kemisten John Erskine Bradley. Användes Courtenays gamla bensamlingar på samma sätt, som bränsle för porten i källaren?

Konstapel Felix Boor stjäl en kartläggning av Felix Bailifs hushåll, utförd genom spaning av specialpolisen 1854. Den är nästan helt inaktuell. Annars upptas hans tid av jakten på de mordiska narkotikalangarna, som han tror är vampyrer. Efter en serie kraftiga razzior mot ungdomars danshak blir fienden mindre förutsägbar i sina rörelser. Ungdomskulturen tvingas bli osynlig.

Courtenays advokater har segrat över farmor Philomena Lambton. William och George, de två äldsta sönerna, har dock börjat på Oxford och träffar sällan sin mor. William är en festprisse, stolt och energisk, men lättretad. George är mycket intelligent, men en militant ateist som finner sig tillrätta i Alfred Newmarks tradition. Lilla John är lite för ung för Oxford och lever med sin mor. Han avslöjar för henne att African John gjort hans far till gris, något som plågar pojkens samvete.

Stora John lovar att byta tillbaka, så att Edwin blir sig själv igen. Han lyckas hitta rätt gris, men ångrar sig innan ritualen har börjat. Åter i London säger han till Courtenay och hennes son att han inte hittar djuret, men lilla John förstår att afrikanen ljuger. Pojken blir mycket ond.

Vid årets teknikutställning i London utfärdar Tory-vännen Herbert Lime en varning för att fossila bränslen kommer att värma upp jorden genom att minska utstrålningen av värme genom atmosfären. Orelaterade mätningar av joniserande strålning på över 2000 meters höjd visar på en utomjordisk källa.

8 juni: Lannon frågar Courtenay på klubben om det är de speciella tecknen som ger hennes kukri kraft. Så är det, svarar Courtenay, men varnar för svåra konsekvenser om man gör ett misstag med sådana tecken. Bara någon minut senare vänder sig hela rummet. Möbler och kerberaner faller helt utan varning mot den östra väggen, som om byggnaden på ett ögonblick hamnat på sidan. John har bytt plats med katter under många år, och Boor landar också utan att slå sig, men alla andra är överrumplade. De hinner heller inte mer än att ta sig för huvudet innan de ramlar tillbaka ner på golvet och någon ropar “Elden är lös!” Ljusstakarna har fallit.

Det visar sig att samma sak har hänt i hela staden. När Courtenay klättrar upp på klubbens tak och tar av sig masken kan hon blicka ut över ett London i katastroftillstånd. Themsen har ramlat ur sin fåra och sköljt över Lambeth och Newington. Det är stadsdelarna där elden inte redan härjar. Tusentals byggnader har rasat. Hundra privata brandkårer är hopplöst överansträngda.

Courtenay bestämmer sig för ett besök i Vauxhall, men innan hon hunnit iväg ensam tvärnitar en Gurney på St. James bakåtsträvande kullerstenar. Män i flottans uniform hoppar ur. Deras ledare, underlöjtnant Merle Perry, får “fru Lambtons” uppmärksamhet. Hon har ingen mantel längre, men känns igen på vad Perry tror är hennes mask. Frörika kottar faller ur luften omkring henne.

Perry vill att Courtenay följer med honom på en fyra mil lång resa, i nationens omedelbara intresse. Det gäller vad som just har hänt. Eftersom hon inte är intresserad, och inte litar på flottan som räddat hennes liv, erbjuder han henne att ta med sig några vänner. Hon pekar ut Boor, som kommenderat en häst och letar efter fienden, och John, som förgäves söker efter lilla John med sina katters ögon. Lannon sitter upp bakom Boor och spelar så att hästen håller takten med Perrys moderna automobil.

Resan går först över Themsen, sedan längs med den, åt öster. Allt på vägen har påverkats likadant, om inte mer för varje mil. Perry girar mellan havererade fordon i maxfart medan han förklarar för Courtenay och John att det skett en industriell olycka vid en av Carlton Sanderleys fabriker. Eftersom tillverkningen i New Birmingham inte tillfredsställer efterfrågan, och inte kan säkras helt mot angrepp, har flottan låtit bygga den hemliga fabriken.

Fordonet stannar i Chatham, nära en av imperiets största militära hamnar. En flera hundra meter bred krater här är halvfull av bråte. Ute i mitten syns ett ojämnt klot, svagt glödande. Courtenay förklarar för Perry, och förolämpar flottans risktagande. Ett experiment i fabriken gav jordens massa åt någonting annat, tills den aktiva skriften förstördes av hetta och tryck. Fabriken hade 800 anställda.

Senare på kvällen sitter sällskapet på ett värdshus vid kusten för att diskutera Courtenays funktion som konsult. Vinet på fat höll, men de dricker ur muggar. Flottan bjuder. Perry berättar om grundforskningen, de ofruktbara försöken att länka antigravitationseffekten till etablerad fysik. Den mer praktiska forskningen som bedrevs i Chatham förvarade all sin bokföring lokalt. Det finns fler fabriker och forskningsstationer.

Konstapel Boor har nämnt dokument om skriften för Courtenay, säger hon. Perry är mycket glad att höra att dessa dokument torde vara intressanta för vidare forskning, trots Bottesdales tidigare hållning. Han tackar dem båda.

En vålnad vaknar på värdshuset. Det tar ett tag innan den minns Felix Boor mellan vita lakan. Under frukosten nämner en tant vid bordet bredvid att hon tog en promenad tidigare på morgonen och såg en val, död på stranden. Lannon får en vägbeskrivning. Det dröjer innan Courtenays nästa möte med Perrys stab, så hon går till stranden för att se efter. Boor rider i förväg. John tjatar på Courtenay om att få lära sig koroiska, fast han inte kan läsa.

Det ligger ingen val på stranden. Det är något annat: en tre meter tjock ål med kladdiga spröt längs hela kroppen och en bikupa av väldiga havstulpaner istället för ett huvud. Nyfikna ortsbor har börjat samlas för att titta på den. Byns fiskare har aldrig sett något liknande. De frågar sig om den går att äta. John tar fram sin kniv och börjar flå den.

Lannon är den enda som känner igen en mänsklig form i den dunkla gelén bakom den yttre huden. Boor sätter sin lövkniv i gelén och drar upp ett långt jack. Med masken på är Courtenay den enda som inte hinner undan när det väller ut en flod av bleka kroppar och safter framför förruttnelsens gas.

Flera av kropparna är verkligen människor, nakna, magra och med håret blekt till vitt. Andra är människolika artfränder till Giorgios Kairis. Utöver dessa finns en brokig samling krabbor, marulkar och andra havsvarelser. Några lever, darrande under kluttar av gelén. När Boor drar undan en kvinna över sanden häpnar han över att hon också visar tecken på liv. Bröstkorgen rör sig och ett rosslande läte kommer över hennes läppar. Han har sin plikt som polis och släpar henne i säkerhet, men hon säger ingenting. Hon stirrar bara bländad mot morgonhimmelen medan hon dör.

Boor undrar varför ingen hjälper honom. Courtenay tvättar av sig vid vattenbrynet och går uppför stranden för att köras tillbaka till Chatham och underlöjtnanten i tid. Hon funderar på om det skulle gå att använda den där gelén i medicinska syften. Bakom henne står John och Lannon med flera av ortsborna kvar, framåtböjda. Värdshusets dyra frukost hamnar bland tången i sanden.

Epilog

Omriktningen av gravitationskraften var nästan omärkbar på Antipodöarna men hände samtidigt över hela jorden. Under månaderna som följer kommer omvärlden fram till att England var händelsens epicentrum. Karl VI av Spanien, president Napoléon-Charles Bonaparte och rikskansler Friedrich von Haynau mobiliserar för en invasion. Bara den väldiga ödeläggelsen i London övertygar statscheferna om att det inte var ett domedagsvapen man provade.

De döda i Europa räknas i hundratusental. Mångfalt fler har brutna ben, och fler igen står utan bostad. Försäkringsbolagen hävdar force majeure. Beslutet att inte föra krig mot Storbritannien visar sig impopulärt. Sanderley är skyddad från åtal i sitt kontrakt med staten, men bidrar med väldiga summor till nya byggnadsprojekt i huvudstaden.

African John letar upp Edwin Lambton igen och ger honom den mänskliga kroppen tillbaka, med lämplig medicinering. John Courtenay säger med övertygelse att afrikanen är god innerst inne.

Somchai Prermann i Thailand postar en rikt illustrerad avhandling om gammastrålning till sina franska vänner. Den är så uttömmande att den har ett kapitel om den elektromagnetiska strålningens granularitet, lika häpnadsväckande som resten av boken.

Karl Askskjöld sammanställer systematiska mätningar av stjärnors färg och ljusstyrka, med ett förslag till en modell för deras utveckling i storlek. Samuel “Shmuel” Semley-Farbstein föreslår en Saturnusmodell av atomen: en kärna med elektroner i en ring runt om.

Otto von Rauschenberg är den första att beskriva ickemendelsk ärftlighet utanför Älvalandet, nämligen hos en faktor i utvecklingen av kloroplaster. Frun Mikaela von Rauschenberg får uppmärksamhet för sin karta över kromosomerna i bananflugans salivkörtlar.

Lannon tror att hon mår bra. Det är lätt att hitta okvalificerade jobb i “återuppbyggnaden” av London, men det är egentligen ingen återuppbyggnad. Cementverken eldar som aldrig förr för att resa mörka hyreskaserner och tempel till vetenskap och kommers. Gatorna ska breddas, rätas ut och asfalteras. Förändringarna drivs igenom för att andra förändringar givit tillfälle, men ingen tycks överblicka det gigantiska projektet. Samma dag som en grund är lagd sätter den sig för att man gräver nya tunnlar hela tiden. Intakta slumhus rivs “för att urlaka det kriminella elementets jordmån”. Parlamentet käbblar om koroisk teknik som de inte förstår. Byggherrarna roffar åt sig med fuskjobb. Det avslöjas i tidningarna, men ingen hinner läsa dem alla.

Mitt i kaoset går kvinnor ut i protest mot de arbetsvillkor som dödade oproportionerligt många av det täcka könet i katastrofen. Textilfabrikerna brann först och ljusast, med dörrarna låsta för att motverka stöld. 640 av arbetarna vid epicentrum i Chatham var kvinnor. Demonstrationstågen korsas av begravningståg.

Lannon tror att hon mår bra. Ingen mår bra. Varje dag växer skarorna utanför Buckingham Palace. Drottningen låter dem sova i parken tills de tillfälliga barrackerna är klara. De samlas utanför grindarna och upprepar i viskningar det hemska ryktet, att även drottningen blivit sårad i katastrofen. Hennes händer ska ha börjat blöda, som stigmata. Ryktet stämmer, men drottningen var en av dem som aldrig föll.

SL:s kommentar

Episoden på stranden är till stor del hämtad ur Itō Junjis Hyouchakubutsu.