Kerberaner

Det gångna året

London, 2 januari: Specialpolisen finner tjänstefolket spetsade av det rotsystem som sprungit ur eldstäderna i Courtenay House. Färgrika kolibrier hittas ihjälfrusna i den forna kolkällaren.

3 januari: Courtenay samlar ett krigsråd. Hon är ofokuserad, faller ofta i gråt och förbannar Bailifs för att de tagit hennes barn. Tiden är kommen för en straffexpedition till Woerden. Huset som Ludkins beskrev ska förstöras. Bailifs ska dö.

Sex personer lyssnar. De är George och John Lambton, African John, Lannon, Slager och nykomlingen Ezra Williams, som övergivit sitt tidigare liv som tapetserare norr om Primrose Hill. Slager har utkrävt sin hämnd mot det eidolomantiska sällskapet. Alla utom lilla och stora John är förvånade att höra Courtenays förklaring till holländarnas aggressioner: de vill utplåna hennes gren av släkten för att koncentrera mer av Elagabalus arv i sin egen. Hon visar bilder ur Hypnodoxomachia och översätter de koroiska tecknen som döljs i dessa bilder: “Vi är de sanna arvtagarna”, “Vi härskade över världen”.

Courtenay verkar galen, men Slager är som vanligt den goda mandarinen. Han ber John blanda något lugnande medan Lannon spelar på sin flöjt. Hans förslag är att ta ett smugglarskepp till Rotterdam, hellre än att försöka stjäla ett luftskepp. Det är nämligen så att Storbritannien, efter fortsatta provokationer från Tyskland, tvingats förklara krig. Detta har utlöst de hemliga försvarspakter som slöts 1866: Spanien och Frankrike har förklarat krig med Tyskland, mot Storbritannien, som hittills bara har Norge och Sverige på sin sida. Koloniala trupper drabbar redan samman i det östafrikanska gravsänkesystemet.

Litografi av Alberto Martini, nummer 2 i serien Danza Macabra Europea, 1915.

Courtenay går med på att utnyttja Dirks kontakter i den undre världen och resa på vattnet. Det blir bäst så. Hon ångrar att hon någonsin gav sig på att bygga luftskepp med Forrensworth.

4 januari: Under förberedelserna håller Lannon ett litet tal till kvinnoförbanden. Bland dem är hon känd som grundare och författare under pseudonym till pamfletterna Don't Let Uncle John Ruin the Home Guard och den mindre politiska Defending our Homes: Some Notes on Street Fighting. Hon är ledsen att behöva lämna dem så nära ödets timma, men övertygad om att Courtenay behöver hennes hjälp mot barnamördarna. Kampen är det viktiga, säger hon, inte Payne eller Lannon som individer.

När gruppen letar efter lämpliga vapen närmar sig Lannon av nyfikenhet den mekaniska turken i Kerberos-klubbens spelrum. Den flyttar en springare till varje ruta på schackbrädet, exakt en gång. “Jag spelar inte schack”, säger Lannon. “Synd”, svarar den mekaniska mannen. “Ett charmant spel.” Alltså stämmer ryktet: dockan kan tala. Den säger att den gärna stått hos de brittiska befälhavarna just nu. Planeringen av kriget måste vara ett fascinerande spel.

6 januari: Sällskapet leds ner i ruffen på Vogelstruys av en tystlåten kapten, ett par timmar innan solen går upp. Lilla John har vägrat ta emot ett modernt gevär, så han får en av sin mors skarpa knivar. Geväret går till Lannon. Den klene George har också fått ett. Courtenay har plockat fram en vågig Elagabalus-dolk. Dirk funderar på om fienden bevakar hamnarna.

Det är fortfarande morgon när fartyget angör en brygga i ett båthus i Rotterdam, fuktigt och råkallt. Dirk hyr en vagn och väger sedan ner Vogelstruys i vattnet medan han påminner kaptenen om betydelsen av att vakta sin tunga.

I Gouda råkar sällskapet få syn på ett bekant ansikte: Jonathan, en av Felix Bailifs “affärsbekanta” från en dryg månad tillbaka. Han provianterar vid järnvägsknuten. Springpojkar lastar upp säckarna på hans vagn.

Jonathan är ensam på vagnen, och har bara en häst. Han kommer tillbaka till Woerden i skymningen och rycker ursäktande på axlarna inför sin äldre kusin Servaas. De två männen hjälper varandra att bära in säckarna i jordkällaren och i huset. Med det undanstökat går de in i huvudbyggnaden, en bastant sak med två låga våningar. Husmor Margriet schasar ut en svart katt som slunkit in genom den öppna framdörren med dem. Snart knackar någon på samma dörr. Jonathan, som just då är ensam på nedervåningen, gör något märkligt: Han öppnar lås efter lås och lyfter på regeln utan att se efter vem som knackar.

“Jonathan?” hörs Margriets röst förvånat. “Vem är det? Öppnade du?”

Mannen går förbi den gamla kvinnan i trappan till ovanvåningen. “Vänner till familjen”, säger han snabbt, och ropar efter Felix. Kvinnan vänder sig om efter honom, upprepar häpet hans namn. Hon känner en arm läggas om sin hals, en vågig dolk i handen, spetsen mot strupen.

Några timmar tidigare plockade Jonathan upp en liftare i Gouda. Det är en man från Harderwijk, med bondsk dialekt, som hjälper honom att säkra lasten. En bit utanför staden hejdas deras vagn av en grupp väpnade män och kvinnor. Liftaren kastar sig över Jonathan, som släpas in i en lada full av kor.

Jonathan förhörs av liftaren och Dirk. Hans egen engelska är dålig. Han medger att han var med när “Timon” sköt i Oxford och dödade William Lambton, men det var inte syftet med resan. De var där för att rekognoscera. Jonathan och Timon är uppvuxna i Nederländerna, men familjen tyckte att de borde veta något om sina kusiner på de brittiska öarna.

Holländaren är skrämd men föraktfull mot britternas hotelser. Han känner igen Courtenay, trots att hon döljer sin mask i en kåpa, och säger att Quants inte kommer att låta sig utplånas. Det är första gången Courtenay hör namnet som den holländska grenen av hennes ätt valde efter utvandringen. I Ezra Williams öron låter det lämpligt. En vålnad i honom var lika levande som nu när engelskan använde cointe och quointe som korruptioner av cognitus: kunnig, eller slug. I Holland var en quandt detsamma som en skälm.

Jonathan fäster ingen stor betydelse vid att hans del av släkten dödade William. De har inget mer att vinna på sin fejd. De skulle kunna hjälpas åt istället. “Det är ett svårt läge för samarbete”, svarar Slager. “För oss handlar det om hämnd...”

Mannen på golvet säger att de inte förstår. Den stora hämnden, hämnden mot Maharudra, är ett dåraktigt företag, en omöjlighet. Maharudra är död sedan innan Kristus. Slager ställer sig på hans handled. Han vill veta vem som bor i huset i Woerden, och vilka säkerhetsåtgärder man vidtagit där.

Jonathan skriker och försöker slingra sig. Mordet på William var Felix hämnd för hans föräldrars och systers död, provocerat av den psykiska våldtäkten på Twitching, och gasattacken som för några ögonblick gjorde Jonathan själv medvetslös. Att Nicolaas, Mechteld och systern Mireya Quant verkligen är döda har Jonathan sett med egna ögon. Courtenay kan inte förneka att Forrensworth mördade Krenbourg, eller att de tre andras kroppar låg där på grottans golv, i Plutos rike.

Slager kliver av mannens handled och vänder sig mot Courtenay. Han kräver att få veta sanningen om den här porten. Jonathan inser snart att fienderna som inte känt till hans namn inte vet vart porten leder, varför den byggdes, eller av vem. “Vi är igenom”, försöker han förklara så enkelt det går. “Vi har fått kontakt.” Barkers, Courtenays barbariska gamla tjänare, har “överlevt aphelium på andra sidan.” Detta är större än någon hämnd.

Slager frågar nu rakt ut vem som hamnar i dödsriket bakom porten. Jonathan himlar med ögonen och gör honom besviken: “Det är inte ett sådant dödsrike.”

Courtenay drar sin vågiga dolk. Hennes fånge känner igen den: En av Ratelen ogens dolkar, Elagabalus-dyrkarna som Prisca utnyttjade för att utplåna alla Courtenays, utom en. Prisca Quant dog åtta år innan han föddes, men han har hört att Courtenays var osamarbetsvilliga. De hade glömt så mycket att endast deras klenoder var värdefulla, och dessa hade de aldrig delat med sig av.

Elagabalus är för övrigt bara strunt, säger Jonathan. Då är Courtenay nära att sticka honom. Guden hon tror på bara är en av de dimridåer familjen verkat bakom, på romarnas tid och ännu längre tillbaka än så. Hon stoppar undan dolken i sitt bälte, nickar mot Williams, och lämnar ladan.

Lite senare höjer George sitt gevär mot fem tyska flygmaskiner i formation, på väg västerut. Han föreslår för Lannon att de ska skjuta mot maskinerna, men hon föredrar tystnaden. De följer Jonathans vagn mot Woerden. Lannon är fortfarande illa till mods efter vad som hände med den unga mannen, hur kallblodig han än var. Hon spydde på bondgården. När hon sedan står längst ner i trappan och tanten framför Courtenay får dolken mot strupen känns det inte rätt.

Foto på en Grigorovič M-11.

“Larm!” skriker Margriet Quant. Courtenay driver in dolken i hennes hals tills hon tyst faller undan i trappan. “Larm!” upprepar Jonathan frenetiskt. Han har tagit till vänster på andra våningen.

Timon Quant öppnar den motsatta dörren, till höger. Han har sin stav i handen. Courtenay skjuter mot honom medan Slager raskt tar sig förbi bakom henne, över Margriets rosslande kropp. Timon får en kula i benet, backar, stänger dörren och blockerar den med sin stav. En tackling med Slagers justerade vikt knäcker staven. I rummet där bakom är fönstren igenmurade, liksom köksingången på nedre plan. Från takbjälkarna hänger stenar med lysande koroiska tecken, som kastar ett kallt ljus på höga travar av skatter: flera ton av artefakter. Rakt under gaveln står porten, hämtad ur källaren i Courtenay House. Bortom gaveln, genom porten, skymtar den stora grottan.

Lilla John och katterna söker igenom nedervåningen. Jonathan tittar i de andra rummen på övre plan, men hittar ingen. Lannon och stora John trängs bakom Courtenay. Hon kommer in i gavelrummet efter Slager. Timon har tagit en ny stav, vrider den vant med händerna och skickar en brinnande lans mot Courtenays bröst, samtidigt som hon skjuter honom i huvudet. Ljusstrålen stiger mot taket och hettar upp Courtenays sanna ansikte på vägen. På bara ett ögonblick exploderar hennes överkropp som en dynamitgubbe av kokt blod och benflagor. Bakom henne försvinner strålen ut i natten genom ett moln av ekflisor och stendamm från takpannorna.

Slager är snabbare än sin egen skugga när han sparkar en pistol ur Servaas hand. Servaas, som gjort något med kontrollpanelen, flyr in genom porten. Efter honom springer African John igenom under valvet. I samma ögonblick blir ramverket av trästörar bakom porten allt mer synligt. Det flimrar fram och ersätter bilden av grottan där John fångat Servaas i ett brottargrepp.

Ingen lägger märke till detta, för ur Catherine Courtenays döda kropp skjuter det upp ett träd. Det växer med ohygglig fart, medan rankor klättrar uppför väggarna. Slager flyr innan trädet vuxit sig så brett han inte kommer förbi. Han och Lannon rusar nedför trapporna. “Larm!” ropar Jonathan, men han är inte långt efter dem.

Chockade grannar ser på när rotsystemet trycker ut kortsidan av huset så att porten faller ut under den allt större trädkronan. Fruktkroppar där uppe i mörkret börjar fälla sporer medan Lannon, Slager, Jonathan, George och lilla John griper om störarna för att knuffa ner porten från ruinen av huset till kärran Jonathan körde till Gouda. De orkar inte lyfta den och funderar på att fly hals över huvud eller ta några lättare skatter, tills Jonathan tar i så hårt att hans senor slits av.

Sporerna letar sig ner till grannarnas eldstäder. Snart sprängs skorstensstockar runt om i Woerden. Antielden söker sin drottning. Kerberanerna och bröderna Lambton tar sig därifrån med Lannons magi och porten på flaket, men de kommer inte längre än till kajen i Rotterdam. Vinternatten är nästan vindstilla över Engelska kanalen. Ljudet långt borta är inte åska. Det är hundratals kanoner.

Epilog

Frankrike har en ny klass av ångfartyg, le croiseur. Varje enskild del av konstruktionen är underlägsen britternas, men där britterna endast har en barbett för sina tyngsta kanoner har fransmännen ersatt alla lätta vapen med de tyngsta.

Foto på den verkliga HMS Dreadnought.

Tack vare detta genidrag har fransmännen kunnat förenkla sin produktion och logistik. De har fått ett litet övertag i kapprustningen. Med kanoner av lika räckvidd, och analysmotorer ombord, har de dessutom en skrämmande förmåga att träffa britternas relativt långsamma luftskepp med bara två salvor. Samma luftskepp är målet för det franska och tyska jaktflyget, som har kort räckvidd och lätta kulsprutor.

Den kontinentala alliansens seger vid Portsmouth 6-7 januari är en överraskning för den brittiska krigsmakten. Alliansens överlägsenhet i antal, och deras effektiva tekniker mot de brittiska luftskeppen, avgör slaget. Om britterna satsat mer på de flytande kanonplattformarna än på de flygande hade resultatet förmodligen blivit annorlunda.

Varven i Portsmouth läggs i ruiner. Resterna av de spanska och franska flottorna fortsätter upp till Irländska sjön och bombarderar alla militära installationer inom räckvidd för kanonerna. Den tyska flottan belägrar Chatham och London, men inga landsättningar sker. Målet är istället att lamslå den brittiska ekonomin, men den kontinentala alliansen kommer inte överens om hur man ska hantera civila mål. När de sprider ut sig för att blockera alla hamnar slår norrmännen till.

Holländska myndigheter omhändertar en svårt förvirrad man i Gouda. Mannens kropp bär flera månadsgamla skärsår som bildar engelska ord: “Ezra Williams”, “upholsterer”, “Black Hand”, “Bailif: talon”... Han kan inte tala, äter dåligt och tynar bort utan att ha blivit identifierad. Hans ögon lyser av skräck.

Delar av den fria pressen hånar premiärminister Sinclair utan uppehåll. Hela kriget är ett tecken på radikalernas hybris, blanquismens oundvikliga seger, korruptionen inom flottan, den fria marknadens ineffektivitet eller jordens undergång. När läget är som mörkast publicerar The London Progressive hela innehållet i Lannons pamflett om gatustrider, med obetydliga ändringar.

Regeringen tystar kritikerna med hänvisning till stundens allvar. Som vanligt framhåller man tekniska lösningar. Leander Katsaros, son till flyktingar från Grekland 1828, övervakar industrialiseringen av sin process för att framställa ammoniak på syntetisk väg, både för att gödsla de brittiska åkrarna och för en kraftigt stegrad inhemsk tillverkning av krut. Det höga tryck som behövs har tidigare bromsat processen.

April: Britterna slår ihop delar av sin stillahavsflotta med östkanadensiska och indiska skepp, upprustade i all hast. De resterande luftskeppen släpper svensktillverkade torpeder ovan molnen, inför en serie brutala sammandrabbningar utanför de spanska och franska kusterna.

Amalia Marjaana Vanhanen gör en bok av sina anteckningar från att ha undervisat överklassens ungdom i de mer än tjugo år gamla så kallade Benjeman- och Bailey-ekvationerna. Boken innehåller ett tankeexperiment där figurer ur finsk mytologi rider på ljusstrålar och får olika uppfattning om längd och tid i varandras referensramar. En av Vanhanens gamla elever hjälper henne att omformulera lektionen till en vetenskaplig artikel, Om konsekvenserna av en konstant ljushastighet jämte för givet tagna mekaniska förhållanden.

Storbritannien ställer om för att vinna kriget. Värnplikt införs. Experter på den civila industrins massproduktion lägger bud på enorma militära kontrakt, inklusive “vakttjänst” i det inre av kolonierna, varifrån reguljära trupper hämtas till mer hotade delar av imperiet.

Londons nattliv antar en grotesk aspekt. Publikfriande varietéföreställningar uppstår för att roa värnpliktiga på permission. Det mest ökända tillhållet för sådant är The Chapman i Battersea, först ut med lysande neon i glasrör om natten. Särskilt besättningsmännen på undervattensbåtarna är djuriska i sin förströelse där.

Frenetiska experiment med trådlösa spaningsrapporter från luftskepp till marken, och för kommunikation med undervattensflottorna, skapar ett användningsområde för den första fenolplasten, en formbar isolator.

November: Mexiko kapitulerar mot USA med oförändrade gränser. Kriget i Europa fortsätter.