Kerberaner

Det gångna året, fortsättning

London, 27 maj: Den kontinentala invasionen förmörkar utsikterna till eftermiddagste på Kerberos-klubben. Medlemmen som kallas Julie är en av få på plats. Det är för tidigt, och lite för hårda gatustrider, för att hon ska finnas bland ungdomarna, i centrum på en fest.

Slager och Lannon stövlar in och frågar vart alla tagit vägen. Julie förklarar trött att Alfred Redbanner, en tidigare fiktiv kerberan, skulle organisera ett anfall mot de där svävande pyramiderna. Idén var att simma ut i Themsen och låta undinmän skjuta upp en skock kerberaner mot de förmodade drivanordningarna på undersidan.

Turken står kvar i spelrummet, orörligt ansluten till sitt bord. Lannon erbjuder att transportera den bort från London, men den är inte intresserad, eller överraskad. “Ingen kan hålla London”, förklarar den. “Tyskarna och fransmännen skulle behöva nästan lika många soldater som det finns innevånare. Alternativet skulle vara att skjuta allihop, och det vore en händelse utan motstycke i historien.”

Litografi av Alberto Martini, nummer 46 i serien Danza Macabra Europea, 1915.

Raju och Courtenay kommer in. Troglodyten, oigenkännligt dold i sin rustning, gestikulerar med en buntladdning. Adelsmannen och Lannon är överens: Något måste göras. Medan de pratar ansluter sig Evans, som undrar hur klubben tänker agera. Han presenterar sig. Trots att han inte är medlem har han ingen annanstans att vara. Det förvånar Courtenay, som är ytligt bekant med Walens.

Lannon kommenterar att pyramiderna följer Themsens lopp. De svävar båda rakt ovanför vattnet. Brittiskt artilleri försöker träffa dem med indirekt eldgivning. Pyramiderna skjuter då mot staden. Raju blir orolig för att porten i Courtenays källare kanske blir skadad, så att han inte kan komma hem. Slager påpekar att det sista han hade att göra med porten slutade illa. Evans blir nyfiken—är porten ett vapen?—och Lannon förklarar kort om äventyret i Holland.

Julie vill att Slager och Raju tömmer drinkarna hon beställt. Den nya bardisken på klubben är av rent järn, så hon har tvingats betala med riktiga pengar. Evans sveper bådas drinkar och beklagar sig över situationen: Vargmän där ute, Julies vingar och Slagers tigerklor här inne. Klorna försvinner, men kan lika fort komma tillbaka.

Courtenay tömmer sin egen drink och hävdar ett samband mellan porten och pyramiderna. Om han tolkat sin mors bok rätt så sitter det fiskmän i krigsmaskinerna: “falska” atlantider som lade Atlantis i ruiner för 2500 år sedan. De riktiga atlantiderna var kusiner till Raju. De hjälpte människor att bygga ett vapen mot stulna atlantiska krigspyramider som användes för att driva ner bytesdjur mot vattnet.

Det vapnet finns kvar. Courtenay har själv sett det, säger han, avtecknat mot horisonten. Han föreslår en expedition för att hämta det och använda det mot de falska atlantiderna igen.

Sällskapet ser ut som välklädda plundrare där de bär lådor av mat och dryck från Kerberos-klubben, upp genom West End. Julie har förklätt Raju till människa: Ett fint trick, säger Evans. En soldat instruerar dem att röra sig i skugga av husen, från pyramiderna sett. Amerikanen leder kerberanerna till Walens hus medan brittiska reserver avancerar söderut.

Taket har störtat in över en av pyramidernas strålar. Evans och Courtenay är förfärade. Alla hjälps åt att bära undan lite av bråten. Tack och lov är källaren oskadd, men Walens är försvunnen. Lättad tar Evans fram en tändsticka och sätter eld på arkeologens papper med Pas skrift, en handling lika förvånande som det omänskliga språket i sig. Julie är skärrad—hon har blivit lovad ett folk som aldrig sett en fest—och Raju hade gärna studerat papprena.

Foto på en gammal kvinna framför skolbarns lik, efter bombning av Köln 1943.

Courtenay hade velat ta med sig Walens, men hennes man från vidderna är också bra. De fortsätter till Wintermoor House och träffar Courtenays domestik, fru Donovon. Courtenay förevisar stentavlor att bära i lädersele. Han talar om Koro, såväl ett janapada som ett tempel och ett vapen. Det byggdes för att besegra de falska atlantiderna, och är det enda som någonsin besegrat dem, men koroerna hade många fiender. Deras flygande stad tog över namnet Koro när deras rike på marken invaderades av sina grannar och upphörde att existera.

Under 500 år tronade det nya Koro över världen. Besättningen var ett människofolk utan hem, med en armé av troglodyter. Få eller ingen av deras kolonier har överlevt. Den mytologiserade Maharudra satte punkt för historien omkring 200 f.Kr., när Koro hamnade i Plutos rike: “En annan värld, lika främmande som Älvalandet.”

“Det är ganska fint där”, säger Raju, som inte längre är förklädd av älvan. “Man sitter i cirklar och kramas.” Fint men farligt. Courtenay varnar för att stenarna han delat ut är nödvändiga både för att andas och för att hålla värmen. Lannons flöjtspel kommer inte att fungera i den dåliga atmosfären. För att undvika direkt kontakt med marken har man särskilda skor, vars två stycken är låsta mot varandra med en komplicerad och fjädrande luftspalt, som av varandra repellerande magneter.

Lådorna med förnödenheter kompletteras med lite av varje från Courtenays kök och förråd. Evans får Rajus buntladdning. Allt bärs ner till källaren, där porten är ordentligt förankrad i bärande pelare och skyddad med ett galler av stål. Bärandet gör kerberanerna varmare än vanligt, en bieffekt av skyddsutrustningen.

Fragment av Elagabalus-kulten, som dominerats av koroiska agenter, flydde undan Konstantins efterföljare till de brittiska öarna. Det var på 380-talet som de lyckades placera en port i Plutos rike, med skeppet Ultio. Det var dessa välunderrättade ingenjörer som skapade skyddsutrustningen kerberanerna nu har på sig: En anpassning av vad man använt för att samtala med atlantiderna. Många andra sökare visste inte hur Maharudras förräderi gått till.

Courtenay öppnar sin port. En kraftig vind suger in genom öppningen. På andra sidan är ljuset grått. Kerberanerna lyfter undan gallret och sätter fot i Plutos rike.

Det är inte lika ljust nu som när African John kikade in, men ögonen anpassar sig. De står allihop i en grotta som fått en delvis regelbunden form under hackan. Koroiska tecken lyser från några av de romerska pelarna längs väggarna. Flera av plattorna på golvet har lyfts bort. Courtenay varnar för fällor, men medan de andra lyfter igenom förnödenheterna vandrar Lannon förundrad fram mot det stora hålet i grottans tak. Genom det, förbi klippiga väggar av orangepudrad mörk is, ser hon en stjärnhimmel, oändligt kall.

Detalj ur foto av stjärnbilden Cepheus, från NASA.

Ett obetänksamt steg slungar upp Lannon i luften. Liksom ohejdad av gravitationen hejdar hon istället sin flykt med nakna fingrar mot taket. Huden fryser fast i sten. Ingen kan höra hennes skrik. Hon sliter sig loss och börjar falla ner igen. Det är ett drömlikt fall, för hon väger nu bara en trettiondedel av vad hon gjort i London. Slager är snabbt där och fångar henne. I hans famn återfår hon sin jordiska tyngd.

“De brinner!” tjuter Lannon och stirrar på sina fingrar. Kylan som stulit de yttre hudlagren hindrar all blödning. Evans och kerberanerna kan alla höra henne, nu när de kommit nära. Distraktionen räddar dem. När Courtenay försiktigt traskar över grottans golv för att ta sig en titt väller ett ljudlöst moln av eld och rök mot honom genom porten. Bilden av källaren i London på andra sidan är borta när röken lagt sig. Courtenay reser sig, hostar och borstar av damm.

Porten står tom. Bara hälften av maten kom med.

Slager försöker sig på lite akupunktur. Lannon får också bandage och ordentliga handskar av Courtenay. Adelsmannen förklarar att det är koroiska tecken på undersidan av stenläggningen som ger ett sken av jordisk gravitation. Stenen som Lannon klev på var en fälla, en som Courtenay och hans syster inte upptäckt och desarmerat. Quants har givit den ett hastigt postskriptum.

Raju jobbar hårt under de nästföljande timmarna. Förnödenheter lastas ombord på Ultio, vars saboterade instrument och motorer aktiveras och testas. Det lilla skeppet, som mycket långsamt värms upp till rumstemperatur, skulle väga omkring trettio ton i London. Det är format som en buddhistisk stupa av bränd lera, urholkad och med välvda fönster, ovanpå en ojämn klippa.

Evans röker, över Slagers protester. De undrar sinsemellan om Courtenay kan genomföra planen. Slingan av rök stiger i luftbubblan omkring amerikanen tills den når bubblans osynliga tak, där partiklarna börjar dala ner omkring honom. Den dåliga atmosfären är nästan ingen atmosfär alls. Stentavlorna på kerberanernas ryggar binder bara en gasbubbla från London, tre eller fyra meter bred. Det mesta av koldioxiden återvinns.

Sällskapet äter kvällsmat och sover i Ultio. Hon svävar över grottans golv. Raju ligger utan rustning, i en hög med de andra på golvet. Det mesta av reparationsarbetet var gjort i förväg av Courtenay och systern han träffat här, när Courtenay själv öppnade porten.

28 maj: På morgonen stiger Ultio upp genom hålet i grottans tak. Stjärnorna lyser med väldig klarhet på en svart himmel, medan solen strax över horisonten är svag och kall. Allt inom synhåll på marken är dovt gnistrande orange frost, tunnt strödd över gråsvart isöken. Evans känner igen den jordiska vildmarkens stjärnbilder på himlavalvet, men för Slager är allting främmande. Han hoppar besinningslöst ut ur ett av Ultios fönster.

Kerberanerna ombord ser en form lösgöra sig ur en meteoritkraters skugga innan Slager ens har landat. Det är en sexbent jättespindel, mycket lik den vars skelett Courtenays mormor lät hänga upp i Kerberos-klubbens naturaliekabinett 1814. Evans hoppar ut efter holländaren och skjuter mot spindeln, som genast slinker undan. Rekylen får amerikanen att snurra runt sin egen midja och landa sämre än Slager, som svamlar på kinesiska. Raju har reglerbar antigravitation i sin rustning och lyfter de båda människorna tillbaka in i Ultio.

Slager lugnar sina nerver med whiskyn som Julie tog med från Kerberos-klubben. Ingen pikar honom för det. Courtenay pekar istället ut en väldig silhuett mot den böjda horisonten. Lysande stenar är utströdda över det heliga berget Koro.

Retoucherad bild av Koro på horisonten i Plutos rike, baserad på Astronomy Picture of the Day 2004-02-23; rättigheter till bakgrunden ägs av Richard Payne.

Kerberanerna driver i timmar över glesa fält av papperstunna lavar medan de lägger upp en plan. De kommer fram till fem alternativ. Det första är att söka en allians med vilda Barkers, ättlingar till de Elagabalus-kultister som byggde Ultio, och deras mördare från det romerska England. Courtenay har aldrig träffat en Barker och vet bara att de håller på sin heder och hjälpte hans förfäder snarare än Quants när släkten splittrades vid perihelium på 1400-talet.

Det andra alternativet är att uppvigla troglodyterna. De har åter förslavats av Quants, eller som Raju ser det: De blir ompysslade och lever ett lätt och enkelt liv, men kan gå att övertala. Spaningar på marken visar att de verkligen tar order av Quants, som har ett verkstadsläger vid Koro. Evans är skeptisk. Ett krig mellan troglodytfamiljerna vore riskabelt. En mer fullständig revolt, med Courtenay som frälsare, kan ta lång tid.

Sophia Courtenay, uppfostrad som Thirza Quant, har rapporterat att Adolf Quant dog 1872. Det tredje alternativet är diplomati med de tre sista i släkten, det vill säga Servaas med den trasiga handen, unga Ursula och den nya ledaren Bartholomeus. Sådan diplomati hade varit Julies val, för hon har aldrig träffat någon hon inte lyckats charma, men Courtenay tror att Quants fortfarande har ett stort förråd av ljusstavar. Slager räknar upp tidigare oförrätter. Det är en diger lista.

Det fjärde alternativet är således att anfalla Quants med överraskningsmomentet på kerberanernas sida. Det skulle ske med fördelen av Julies illusioner, Evans skarpa ögon och rikets tystnad. Förutom att Julie och Raju motsätter sig våld mot främlingarna, och att Lannon saknar hud på sina fingertoppar, har detta alternativ problemet att Sophia och Ursula är mycket lika varandra. “Människor ser ju alla likadana ut”, tillägger Raju. Slager känner sig förolämpad.

Den rådville Courtenay berättar vad han tror om Quants egna planer. I Hypnodoxomachia står det att Maharudra förpassade Koro hit för att han tröttnat på fem hundra år av tyranni. Koroerna dominerade andra med sina oerhörda vapen, roffade åt sig av världens rikedomar och drog på sig de kuvade folkens hat. Det var för att återvända till detta leverne som Courtenays förfäder reste från Konstantinopel till Vilhelm Erövrarens England. Efter tre hundra år av slitsamma reparationer i Plutos rike insåg många det vanvettiga i detta. Man återvände så till England under Rosornas krig. De som tagit Maharudras sida sökte kungens gunst, blev Courtenays och fördrev den andra halvan av klanen, som istället tog namnet Quants. Förmodligen har de klängt sig fast vid den gamla ambitionen.

Markspaningarna visar en viktig anledning till klanens splittring. När troglodyterna lämnade sina yttre hålor och hastigt återupptog arbetet på Koro alstrades värme. Raju misstänker att man tagit till ljusstavarna. Värmen har lockat upp de plutonska amöborna, helt vita, som annars lever långt under marken såhär i vintertid. När reparationerna avbröts på 1400-talet var det för att amöborna tog vraket av Koro till sin bostad, som vanligt vid periheliums midsommar.

Diskussionerna leder fram till ett femte alternativ, och detta väljer gruppen: Att borda Koro direkt och lyfta med så många troglodyter som möjligt. Det kan ta tid att få igång det väldiga skeppet, men enligt Sophia är reparationerna klara, så att endast bekvämligheter inför resan återstår. Det kan räcka med en besättning på bara tjugo troglodyter för att besegra de falska atlantiderna. Om Sophia och Rajus föräldrar inte själva är ombord kan kerberanerna hämta dem senare.

Så kommer det sig att Ultio stävar fram mot kolossen i lägrets blinda riktning och lämnas i en av hangarerna inuti basen till Koros väldiga stupa. Den havererade staden är nämligen formad som Ultio, men istället för ett klippblock vilar Koros stupa på en inverterad femsidig pyramid, skild ifrån denna av en drygt 800 meter bred femkantig skiva med terasserade värn på sidorna. Pyramidens spets är avkortad så att hela bygget, upp till spirans topp, mäter nästan 800 meter även i höjd. Allt detta ligger som Ultio låg, på sida, där Rajus uthungrade förfäder kraschade henne 2000 år tidigare.

Hissarna är ett av många system man inte reparerat. Det bär av uppför trapporna i galna vinklar. Längs vägen fångar sällskapet några arbetande troglodyters intresse. Raju förklarar för dem, på deras eget språk, att de ska få nya arbetsuppgifter och inte kliva av. Några hoppar exalterat, men en berättar sorgset att flera i Rajus familj har dött i upptrappningen av arbetet.

Kerberanerna, Evans och tio troglodyter når upp till kommandobryggan i nederdelen av spiran. Julie kamouflerar Evans, Lannon och sig själv till stenar för att vakta trappan medan Raju och Courtenay tar sig an instrumenten. Courtenay är kanske upphetsad i överkant när han pekar ut två stora reglage som installerats under ombyggnaden för resan hem. De går till de nya huvudacceleratorerna. Båda står i neutralläge. Courtenay föreslår för Raju att om de båda två knuffar till var sitt reglage samtidigt borde det ge ett jämnt och snabbt lyft. Raju lyder.

Människor och troglodyter rystas huller om buller, för att sedan fastna i taket med mer än det dubbla av sina vanliga vikt. Lannon är nära att ramla ut genom bryggans välvda fönster. Både Courtenay och Raju behåller lyckligtvis fattningen och återställer reglagen till neutralläget, sedan förbi det åt andra hållet, tills de står på bryggans golv med en vikt som i Plutos rike. Courtenays händer skakar. “Det där var spännande!” säger han.

Genom att luta sig ut kan kerberanerna titta på världen de nu har lämnat: En liten sfär som sväljs av stjärnorna.

Animation föreställande en roterande Pluto, sammansatt av bilder från Hubble-teleskopet.

SL:s kommentar

Detta var kampanjens första möte på en helgdag, åtta timmar långt inklusive en timmes paus för pizza. Inofficiell titel är “Grand Theft Koro”. Amöborna baseras på den tilltänkte spelaren Fabian Olssons aldrig genomförda koncept: En adelssprätt med intresse för astronomi, som i slutet av 1700-talet klivit i en förmodad vattenpuss nära platsen för ett meteoritnedslag och därmed fått en utomjordisk symbiont.