Kerberaner

Det gångna året, fortsättning

Förutom Raju har Koro en besättning på en älva, fyra människor och 40 troglodyter som sover i skift. Courtenay vill att sammanlagt 16 troglodyter styr, bevakar och underhåller motorer och varnar när huvudreglagen höjs. Quants har tränat några av troglodyterna för jordisk gravitation, men inte alla. Därför tar Courtenay en vecka på sig att öka accelerationen till en nivå motsvarande jordens gravitationskraft. I perioder därefter dubbleras accelerationen för att spara tid. Detta är ansträngande även för människorna.

Tio andra troglodyter sköter den långsamma planerade uppvärmningen av skeppet som börjat vid sov- och sittplatser. De vattnar och skördar också växterna på väggodlingar inuti stupans bas och underhåller belysning, spaltskor och luftfilter. Lika många troglodyter gör astronomiska observationer för att planera rutten, utforskar skadade och tabubelagda delar av skeppet och reparerar mindre system. Resten tvättar och städar. De svagaste sover mycket medan de bygger upp muskler.

Julie är en ständig källa till förseningar. Älvan mer än de andra är illa berörd av rymdens ödslighet. Hon drar iväg troglodyter från deras arbetsuppgifter till fest i trädgården med illusoriska trummor. Julies illusioner gör maten uthärdlig, men Evans, Slager och Lannon klagar för att de vill hem så snart som möjligt, och för att whiskyn är slut. Evans hänger sig åt att jäsa fram moonshine ur plutonska lavar och svampar.

Raju och Courtenay försöker anpassa golvplattorna som simulerar jordisk gravitation för att avleda krafterna mot besättningen, men misslyckas. Julie får ont i en vinge. Lannon, som drillar troglodyterna och sig själv i användningen av ljusstavar och Koros få fungerande medeltunga kanoner, har blod i lungorna. Slager minskar sin massa med kung fu.

6 juni: Julie drar sig undan från de andras bittra varningar och besöker en fest som är mycket privat. Alla gäster är sprungna ur hennes fantasi. Något i lokalen fångar hennes intresse. Hon har irrat ner till en samling portar, liknande Courtenays men dubbelt så stora. De är sju stycken, uppställda i en halvcirkel i pyramiden som är Koros undre hälft. Hon försöker öppna dem själv. När det inte går kallar hon på Raju. Julie är den enda som kan göra sig hörd genom det vakuum som skiljer besättningsmedlemmarna från varandra utanför trädgårdens stationära luftsystem.

10 juni: Koro når snart sin maximala hastighet mot jorden, halvvägs på resan. Huvudkanonen prövas innan hon vänds för deceleration. Som Courtenay misstänkt är det inte möjligt att skjuta på mindre än full effekt, men kanonen fungerar i övrigt: En bred stråle krymper till osynlighet i rymden. Samtidigt blir besättningen viktlös. Ljusstenarna flimrar och en del av luften läcker ut ur de livsuppehållande systemen. Driftavbrottet är bara tillfälligt. Courtenay gissar att kraftkällan i hjärtat av pyramiden blev överansträngd och fruktar vad som kan ha hänt med alla tusentals luftskepp på jorden.

Detalj av foto av mitten av Orion-nebulosan, taget med

11 juni: Koro vänder spiran bort från jorden. Raju monterar en sköld utanpå porten till “Skinande slätten”, en bokstavlig översättning av det antika koroiska ortsnamnet på valvet. Raju har byggt sin sköld av bitar från trasiga koroiska vrålåk som Slager rensat undan från hangarernas golv. Skölden behövs inte genast: Porten går inte att öppna. Detsamma gäller porten till ”Lådberget”, men den till “Kullforten” går upp. Unken fast relativt syrerik luft strömmar ut förbi skölden till Rajus bubbla.

Porten är skadad och inte stabil. Den historiska reliefen på väggen i Koro läcker igenom bilden av en mörk lokal på andra sidan. Lannon tar en stenstav som Raju svarvat i ett övergivet försök att bygga ett galler istället för en sköld. När hon håller staven genom hålet i skölden bildas små sprickor. Efter en minut faller den bortre hälften av och rullar iväg över golvet på andra sidan, svald av porten.

Kerberanerna stänger porten och flyttar skölden förbi “Atlantis”, trots att Evans hoppas på Atlanta. Skölden monteras på den femte i ordningen, “Röda fallet”. Även denna går att öppna. En vattenkaskad exploderar ut genom hålet i skölden och vid sidorna. Raju och de andra spolas bort medan vattenmassan börjar koka i Koros vakuum. Endast Slager står pall med sin mångdubblerade massa. En fet sötvattensfisk smäller till honom över bröstet medan han plöjer fram till porten och river sönder kontrollerna med sina klor.

Porten till Röda fallet är stängd. Det mesta av vattnet rinner bort genom pyramiden. Resten fryser i portkammaren när det varit i kontakt med Koros stenväggar. Kerberanerna plockar åt sig all fisk de ser och retirerar till trädgården efter detta hederliga dagsverke. Det blir en lyxmiddag av vakuumsprängd fisk och plutonska svampar i lavgryta. Lannon, som bandagerar sina kamrater, diskuterar planer på att samla vattnet från Röda fallet till en flytande reservoar.

Courtenay är inte i tid till middagen. Han hittas av troglodyter i de nedre gångarna. Raju och Slager lämnar högtiden för att se hur han mår: Han är ostadig på fötterna och desorienterad efter att ha gått vilse i ett försök att inspektera kraftkällan efter gårdagens provskjutning. Slager anar oråd: Adelsmannen verkar inte ha slagit sig allvarligt, men har aldrig varit så fåordig.

Vid middagen tar Courtenay emot den mat och dryck som bjuds med minimal hunger och nyfikenhet. Han pratar eftertänksamt om navigationens problem medan Slager utbyter menande blickar med de andra. Kanske skulle man vända skutan, säger Courtenay. Porten i hans källare måste vara knäckt om Wintermoor House träffades av artilleri eller ett störtande plan, eftersom den stod vid bärande pelare. Hans syster kanske svälter ihjäl i talande stund. Quants hade redan lastat ombord nästan alla odlingar och vattenförråd.

Raju och en handfull andra troglodyter letar fortfarande efter Hansika, en i besättningen som ska ha följt med Courtenay ner. Sökandet drar ut på tiden. Hissarna är inte reparerade. Samtidigt talar Slager avsides med Julie, Evans och Lannon. De håller med om att adelsmannen beter sig lite märkligt. Tidigare har han alltid velat accelerera mycket snabbare, trots skadorna. Bara hans oro för att acceleratorerna ska slitas sönder har hindrat honom från att överstiga det dubbla av jordens dragningskraft. Julie vill absolut inte vända tillbaka till “den tråkiga planeten”.

Slager, Julie och Lannon lämnar Evans att vakta Courtenay medan de går ner för att assistera Raju i sökandet. Evans bjuder Courtenay på sitt senaste destillat och försöker få honom att raljera om koroisk teknik som förut. Engelsmannen lägger fram en teori om att koroiskans kraftkälla använder Pas skrift: Ett teknomagiskt språk inspirerat av och kopplat till ett annat. På frågan varför han tror det svarar Courtenay filosofiskt att han har funderat på saken. Länge.

På småtimmarna enligt engelsk tid, 12 juni: Det är Raju som hittar Hansika, hon som förväntas ha nyckeln till mysteriet. Koros kraftkälla ska vara underhållsfri. Det är både svårt och farligt att ta sig runt där inne. Till formen liknar den en utslagen ros, för att tecknen ska stå i rätt förhållande. Mellan två kronblad ligger Hansikas kropp. Det är omöjligt att säga om hon gömde sig själv där innan hon dog, eller om någon klämt in henne.

Kerberanerna har svårt att hålla ögonen öppna där de kämpar uppför repstegar och ramper för att komma tillbaka till trädgården. Evans har också nickat till. När han vaknar ligger sovande troglodyter omkring honom vid kokkärlen. Courtenay är borta. Amerikanen far upp med en ond aning.

Evans kommer upp på kommandobryggan med bultande huvud. Han är bara sekunder efter adelsmannen, som också har svårt att stå på benen efter allt hembränt. Courtenay raglar fram mot kontrollpanelen, för långt borta för att höra Evans ord. Han tycks snava mot huvudacceleratorernas reglage. Trots misstanken om att han begår ett fruktansvärt misstag höjer Evans sin revolver och skjuter.

Magnumkulan träffar Courtenay i baksidan av låret och knäcker omedelbart hans ben. Mannen faller ihop, ymnigt blödande. Hans skrik är ljudlöst. Åtta troglodyter tacklar Evans och tar ifrån honom hans fyra stora revolvrar. Amerikanen låter det hända medan han stirrar på Courtenay, som slutit ögonen och förlorar flera liter blod.

En klarvit bula jäser upp ur Courtenays sår och blir till en boll. Det är en amöba från Plutos rike. Troglodyterna stirrar på den med förnyad fasa medan Evans drar sin sista revolver, en stubbnäst liten sak, och skjuter. Kulorna absorberas av amöban. Den tar sig upp till bryggans fönster på sina pseudopoder, rundad och ansiktslös.

När troglodyterna släpper Evans hoppar han ut genom fönstret efter varelsen. Han står bland de bladformiga stensköldarna runt bryggan, vid basen till spiran högst upp på Koro, och ser amöban klättra hela vägen till toppen. Väl där vilar den en stund och hoppar sedan rakt upp. Evans skjuter. Hoppet och kulorna tycks få varelsen att sväva bort, men den landar snart igen och kryper några varv runt spiran.

När kerberanerna hittar Evans cirklar han fortfarande utanför bryggan med sina revolvrar. “Hittade ni hon?” säger han utan att ta ögonen från varelsen. Lannon plockar åt sig en ljusstav som en av troglodyterna hämtat och skjuter mot amöban. Den krymper, men troglodyterna tjattrar upprört. Raju översätter: Spirans topp innehåller viktiga sensorer. Troglodyterna i Plutos rike använder inte ljusstavar därför att värmen lockar fler amöbor. Det normala är att flytta bort från dem tills de tappat intresset. Direkt kontakt med amöbor gör att tankarna flyter ihop. Det är snart 100 år sedan förra gången det hände.

Temperaturen i Koro är förhöjd runt kraftkällan. En eller flera amöbor kan ha krupit in där för länge sedan. Kerberanerna är nu livrädda för att fler ska krypa fram till deras uppvärmda kojer, eller välla ut på jorden som bakterieodlingar.

Troglodyter sätts att vakta amöban på spiran och alla sovande. De förblir misstänksamma mot Evans. Människorna diskuterar om det kanske vore bäst att återvända till Plutos rike ändå, för att hämta Sophia som ny härskarinna över troglodyterna, men tanken avfärdas. Resan mot jorden fortsätter.

SL:s kommentar

Inofficiell titel denna gång är “Pimp My Stupa”. Det ingick i konceptet till Fabians figur att amöban försökte få adelsstroppen att bygga raketer, för att den ville hem till Plutos rike. Detta hade jag föreslagit för att få in figuren i Courtenays sökande och luftskeppsintresse. Jag är glad att jag lyckades återanvända idén här.

I mina ursprungliga beräkningar kring färden från Pluto till jorden fumlade jag med enheterna och behandlade timmar som dagar. Med en acceleration på i genomsnitt 1g tar hela resan (raka vägen) 20 dagar. I spel sade jag 500. Andreas, som nyligen disputerat i fysik, såg inte misstaget. Jag kom på det först när jag skulle göra nya beräkningar—kring i genomsnitt 8g—inför nästa möte, med den relativt avancerade—nu onödiga—teknik jag hittat på för att rädda besättningens hälsa. Det här referatet justerar åtskilliga detaljer i efterhand. Mötets tidslinje är lyckligtvis oförändrad.