2023-06-24

Lördag — Kagoshima

Japan till framtiden.
— Godtycklig kandidat i valet
En typisk hotellfrukost i traditionell japansk stil. Små portioner, många kärl.

Borgerlig inhemsk hotellfrukost.

På denna första dag utan långa resor tog vi färjan österut till en aktiv vulkan. Dess namn, “Sakurajima”, betyder Körsbärsön. Den var verkligen en ö från det att den uppstod för ca. 13 000 år sedan tills dess att ett utbrott 1914 skapade en bro till fastlandet. Det senaste utbrottet innan vår resa var i februari, då rökplymen stått en kilometer hög.

Vulkanen Sakurajima sedd från Kagoshimas hamn.

Sakurajima från Kagoshima.

Stenen i mitten på bilden liknar en svensk runsten men är en Kōshin-sten eller Kōushin-pagod av sten.

Sten till minne av Kōshin-ceremonier.

Vi fotvandrade 6200 m horisontellt och 373 m vertikalt till Yunohira-observatoriet som ger en fin utsikt över vulkanens västra sida. Bland den låglänta bebyggelsen skrattade vi åt nya och gamla valaffischer med intetsägande slogans.

En grön klängväxt klättrar på en utslagen röd blomma, möjligen av släktet Erythrina.

I skogen på vulkanen.

Växtligheten på vägen var frodig och mycket vacker, ibland med tydliga spår av aska både på marken och på bladen. Vi gick på asfalt, för det finns ingen fotvandringsled. Vi blev omkörda av en cyklist men såg inga andra gående. Alla som kunde tog bil eller buss i värmen. En passerande kvinna ropade glatt faitō till oss, från sin bil: Kämpa på! E1 och E3 fick käppar att stödja sig på, fallna ur skogen. På vägen hittade vi stora anläggningar för att leda undan regnvatten, laviner och lava.

Utsikt över Kagoshima från skogen på Sakurajima.

Kagoshima från Sakurajima.

Vi svettades och firade till sist triumfen med godis och spröda rischips med räksmak (海老煎餅). En av godissorterna var Bontan Ame (ボンタンアメ) från Seika, med ätbart omslagspapper; fortfarande spexigt 99 år efter att produkten lanserades 1924.

Vi tog bussen ner från observatoriet. Vi hoppade av vid den lokala låg- och mellanstadieskolan för att handla lunch på bageriet Bread Booth 8, och äta den vid kajen. Vi var ständigt på jakt efter mat som var bekant nog för E3, men det här var ett typiskt japanskt bageri. I Sverige betraktar vi E3:s kära Hönokaka som ett ljust, mjukt och lätt bröd, men i Japan skulle en Hönokaka uppfattas som mörk. Det vi tänkte på som grova, mörka matbröd med skorpa hittade vi ingenstans på resan.

Jag provade Bread Booths currybröd (kareepan) och melonbröd (meronpan), båda utmärkta för vad de var, precis som croquettemackan på tåget. Jag kompletterade med en flaska vätskeersättande Pocari Sweat ur en automat (jidouhanbaiki), ett typexempel på varför automaterna fortfarande behövs. Billigt, kallt och bra för hälsan. Automaterna använder numera LED-belysning och värmepumpskylning för minskad miljöpåverkan. Det går åt många PET-flaskor, men vid varje automat står en återvinningsbinge för de tomma flaskorna, och inget hindrar att man fyller en gammal flaska med mindre destruktivt kranvatten.

En vän i Sverige hade bett om fysiska vykort. Jag köpte det första av tre sådana i färjeläget på Sakurajima, med ett frimärke för ¥70 till Europa. Yenen låg runt 7,5 öre på resan, så ¥70 motsvarade 5 kr, blott en tredjedel av vad ett inrikes brev kostar i Sverige. Genom att ersätta 1000 brev inom Sverige med 1000 brev från Japan kan en spara tillräckligt med pengar för resan.

Tillbaka i Kagoshima fick E3 en milkshake på McDonalds i hamnen, och E1 en kaffe. McDonalds stoltserade med töntiga samurajburgare (サムライマック) som hade ett snitt i ovansidan av brödet; det köpte vi inte.

Till vänster varuhuset Yamatakaya. Till höger Kagoshima-banken.

Jag avvek för att ta en närmare titt på några av de sevärdheter vi sett på vägen mellan tågstationen och hotellet föregående dag. Det slutade med att en församlingsmedlem (shinsha) som sett mig fotografera Maria-statyn gav mig en rundtur i den katolska Xavier-katedralen, inklusive det lilla kapellet och de fina målningarna utförda av Hasegawa Roka.1 Frans Xavier anlände till Japan 1549, sex år efter att portugiserna introducerat eldvapen i landet, och lämnade landet 1551. Xavier själv var en ren missionär. Med en misstänkt mördare som sin guide presenterade han den kristna guden Jehova under namnet Dainichi, japanska för buddhan Vairochana, så att de etablerade prästerna i Japan inte skulle förstå att kristendomen var en rivaliserande tro. När jesuiternas fattigdomslöfte inte imponerade på japanerna bytte Xavier taktik och klädde sig flådigt istället, allt för att konvertera så många som möjligt och bygga sin makt.

Orgeln är byggd i Sverige och installerad 2001.

Stora kapellet.

Jag förklarade för min guide att jag var en historiskt intresserad ateist. Hon visade mig mycket vänligt den präktiga byggnadens skatter som om jag var en besökande kristen. Få församlingsmedlemmar i kyrkan närmast mitt hem i Sverige skulle vara så välkomnande mot en japansk ateist med kameran i hand. Kanske berodde det ändå på kristen missionärsanda, men den här tanten gav prov på en omtänksamhet utöver artighetsfraserna i kommersen eller hotellpersonalens stela väntan i frukostmatsalen. Hon bad framför en relik i kyrkan som innehåller en bit av den gamle missionärens ben.

Francisco Xavier, Frans på svenska. Placerad i ruinen från 1908 års kyrka.

Frans Xavier utanför kyrkan.

På samma vandring köpte jag en flaska Skal (Skál, スコール) ur en automat. Skal, som numera ägs av Coca Cola, är en mjölkbaserad läsk, liksom det mer berömda Calpis.

Jag träffade E1 igen i Chūō-parken. För länge sedan låg här Zōshikan och Enbukan, framträdande skolor i det gamla Satsuma, den enda provins av Tokugawa-diktaturens Japan som fick styra en egen koloni. Saigō Takamori, rebellen som samlade landets adel i Satsuma för ett uppror mot moderniseringen på 1800-talet, utbildades där parken ligger idag. I den moderna parken finns en liten abstrakt modell av vulkanen, byggd som en fontän, av gatsten. Lågstadieskolan på Sakurajima har en mycket större modell av vulkanen i sin lekpark, där barnen kan låtsas vara lava och åka ner på en rutschkana.

E1 badade i hotellets onsen igen. E2 shoppade tyg i shoppingdistriktet Tenmonkan. E3 sov. Jag gick och köpte ett paraply på det stora shoppingcentret Yamatakaya i Tenmonkan. Jag behövde det för att ersätta jackan jag glömt i Tokyo, och det var en rolig shoppingtur. Ett av få rationella inslag i japanskan är att paraplyer (雨傘, amagasa) och parasoller (日傘, higasa) har ett enkelt samlingsnamn: kasa (傘) i frånvaro av omljud. Jag irrade runt i Yamatakayas många sammanlänkade byggnader och våningar länge och väl innan jag frågade var jag kunde hitta ett paraply. Det var bitvis lågt i tak och det fanns inga andra turister i omlopp, så den här lilla turen gav många exempel på roliga kommentarer om min längd, både öppna och förstulna, d.v.s. som talarna inte visste att jag kunde förstå.

Shoppa loss i fyra byggnader med upp till sju våningar plus källare och restaurangplan. Du behöver bara tyda det här diagrammet.

Ser du paraplyerna?

När jag bad om hjälp blev jag först dirigerad till parasollerna, som är lika stora som paraplyerna. Handelsbiträdet som hjälpte mig dit insåg själv sitt misstag, så hon kom tillbaka och skickade mig rätt. Hon hjälpte mig också med att demonstrera mekanismen och slog in paraplyet, helt i onödan men med största skicklighet, såsom anstår expediterna på ett fint gammalt varuhus. Hon gav prov på god service (omotenashi) där biträdet i ett svenskt varuhus istället skulle ha kommit med tomt smicker, det som på svenska kallas “ett ord i påsen”.

Bättre än en regnjacka i den japanska sommaren, förutom i stark vind.
Den här 80-talsmässiga porten leder in i samma shoppingdistrikt som denna, men ligger i nordvästra Tenmonkan.

Kvällens middag var sushi igen, denna gång på den vulgära kedjan Sushizanmai som stoltserar med sin egen Youtube-kanal. De säljer rullbandssushi dygnet runt men använder rullbandet bara för servering av beställd mat till varje enskild kund. Det är alltså inte den mer kända modellen där kunderna plockar vad de vill ha från ett gemensamt band; den funkade dåligt i pandemin.

E3 tittar längs med rullbandet.

Mycket annat är också automatiserat på Sushizanmai: Kösystemet in i restaurangen börjar i en automat och beställning sker med en surfplatta som protesterar högljutt om den plockas ur sin laddstation i mer än fem minuter. Jag hade direkt kontakt med personalen för att förstå kösystemet, för att bli visade till vårt bord, vid servering av moriawase (för stor för att rulla) och dricka, och vid betalning; resten gick genom plattan. Trots detta var personalen tydligt stressad. Det fanns en flerspråkig meny på papper, men plattan hade bara japanska med jōyō kanji, och plattan tillät inte mer än 5-6 artiklar per beställning, bland andra märkliga UX-val. Jag uppfattade stället som ett barnvänligt exempel på den japanska futurismens otympliga baksida.

Jag tog moriawase med rejäla bitar god sashimi på riset och något liknande gräslök på en bit. Omeletten var lik den på Ibuki: Mjukare, sötare och en aning mörkare än standarden för tamago både i Sverige och i Japan.

E1–2 gick till hotellets onsen efter middagen. Det var ännu varmare i vattnet än vid förra besöket, sade de. Jag ser ingen mening med ett hett bad efter en het dag, så jag följde inte med, men TV-utbudet efter min dusch var värdelöst: Dubbad Titanic (apropå Titan?) och en väderprognos där meteorologen hade ett “moln” av bomull fäst på sin egen kind utan att låtsas om det. Det blev ingen mer TV på länge. E1 somnade först vid femtiden, men vid det här laget hade jag själv kommit över min jetlag och kunde sova normalt.

Fler bilder finns i galleriet 2023-06-24.


  1. “Roka” verkar vara ett artistnamn baserat på aposteln Lukas. Hasegawa hette från början Hasegawa Ryūzō, enligt tyska Wikipedia.