2023-06-26

Den här morgonen åt jag frukost från hotellets buffé långt före E1–3. Baishōkakus stora bankettsal hade upphöjda scener vid varje kortsida, täckta av rika ridåer. Här har många bröllop firats. Jag hälsade på sköldpaddorna i dammen på parkeringen innan jag klev på hotellets shuttle bus igen. Den gick till varje hotell i kedjan och sedan ner till tågstationen. Därifrån blev det rask marsch i regnet till Ohato-terminalen i den spexigaste delen av hamnen. Där bekräftade jag en bokning jag gjort på nätet, tidigare samma morgon. Jag undertecknade också säkerhetskontraktet för att få besöka Hashima, även kallad Slagskeppsön (Gunkanjima), en underhavsgruva i ruiner.

E1–3 hade ingen lust att följa med till Hashima den här dagen. För det första var sannolikheten låg att jag skulle få sätta fot på ön med tanke på vädret, och det fick jag inte heller. För det andra har färjebolaget Yamasa en kinesisktalande guide med på båtarna varannan dag, och en engelsktalande guide varannan. På måndagar var det bara japanska och kinesiska som gällde. Jag själv förstod bara 20% av vad den japanska guiden sade om hamnområdet och den berömda ön. Jag kunde inte de tekniska termerna, men jag fick en fin broschyr på engelska.

Det blåste 6 m/s i hamnen, tillräckligt för att vika mitt nya paraply. 5 m/s är den övre gränsen för landstigning men personalen vid färjan var luttrad och avstod från alla spekulationer. “Kaptenen bedömer förhållandena när vi kommer fram” var det enda svar jag fick, och likaså gott. Regnet hann passera helt under färden till ön (40 minuter), och vågorna var tillräckligt låga för två behagliga rundor på nära håll runt den gamla gruvan, som lades ner 1974.

Marbella 3 återvände till Nagasaki. I hamnen väntade ett brunt kuvert adresserat till den ärade herr Viktor Eikman (“Viktor Eikman 様”) med den partiella återbetalning som sker när färjan inte går i land.

Jag gick några kvarter över branta gator och sammanstrålade med E1–3 på lunchkedjan Joyfull i en shoppingarkad. De hade lagt min resväska med sina i ett skåp på stationen. Vi hämtade allt och tog en liten och långsam spårvagn till vårt andra hotell i staden: Det obemannade Grand Base Urakami. Vi kom fram en timme innan incheckning var tillåten, och det kunde vi inte tumma på eftersom mailet E2 fått vid bokningen inte gav tillräcklig information för att ta sig in i byggnaden, och byggnaden var obemannad. Vi fortsatte till atombombsmuseet, där vi lade våra väskor i en andra omgång skåp och betalade med mynt.

På flyget till Japan bar jag andningsmask, men lik förbaskat blev jag förkyld. Det blev inte E1–3 som var utan mask. Förkylningen var mildare än den jag haft i början av resan 2004, men vid det här laget var jag trött. Det gjorde atombombsmuseet ännu mer rörande än det hade varit i piggt tillstånd.

Huvudfokuset i den permanenta utställningen låg på förstahandsbevis för de olika typer av skador bomben orsakat, i tur och ordning: Ljuset, chocken, bränderna, den joniserande strålningen o.s.v. Ett mer övergripande material presenterade utvecklingen av bomberna före och efter andra världskriget. Olof Palme fick vara med på ett litet hörn i fredsrörelsen. Det var tydligt varför just Nagasaki valdes som mål, men muséet betonade inte att de två atombombningarna i första hand var skarpa tester av vapnen, snarare än anfall mot militära mål.

I en avkrok hittade jag ett par skärmar med mycket korta dokumentärer om den djupare bakgrunden. En sådan dokumentär beskrev sanningsenligt den japanska invasionen och kolonisationen av Manchuriet på falska premisser, 1931. Historieskrivningen var dock inte helgjuten. Efter invasionen sades det att “armén” fick ett allt större inflytande över Japan och att detta ledde till fascism, politiskt förtryck och civila uppoffringar under kriget. Det är vilseledande. Rötterna till den japanska fascismen började gro långt innan fördraget i Shimonoseki 1895 och gick djupare än till armén.

Atombombsmuséet och de många statyerna i parkerna runt omkring antydde att vi människor bara behöver lägga ner vapnen och önska oss fred. Det är en tandlös pacifism, så vag att den är politiskt ogenomförbar och därför politiskt ofarlig. Flyget till Japan undvek Ryssland på grund av ett invasionskrig mot ett land som har rätt att försvara sig med vapen. Jag besökte utställningen i Nagasaki med andra färska erfarenheter som visade på svårigheterna i modellen.

Månaden innan, i maj, var jag på tågsemester i Tyskland. Jag besökte bland annat Sachsenhausens koncentrationsläger och Stazi-muséet, där utställningarna visade på en djupare självkritik. Där skyllde man inte på vad armén gjort. Japan har inte haft sin motsvarighet till Auschwitz-rättegångarna i Frankfurt 1963–1965, som gjorde tyskarna mer medvetna. Christopher Nolans storfilm Oppenheimer (2023) blev bannlyst i Japan strax efter min resa, på oklara grunder. Jag hade hellre sett en grundlig uppgörelse med den egna skulden, som i Tyskland, istället för en bannlysning av ämnet. Både mitt eget ytliga samtal med kommunaltjänstemannen Shin i Kagoshima ett par dagar tidigare, och de nya och gamla valaffischer som satt uppe i Kagoshima, visade att Japans demokrati förblir svagare än Tysklands, med ett lågt engagemang hos befolkningen.

Det låg ett militärfartyg i Nagasakis hamn 2023, men bara ett, och jag såg aldrig mer än två kamouflagefärgade lastbilar på resan. JSDF, den självförsvarsstyrka som ersatt imperiets väpnade styrkor, förblir marginell. Det moderna Japan är definitivt inte fascistiskt, men se “Don’t mention the war!” för signaler i populärkulturen och exemplet Abe Shinzō. Abe mördades 2022, av politiska skäl. Det borde ha funnits en extra minut i den där dokumentären på muséet om hur Japans regering i Meiji-restaurationen medvetet plockade sitt statsskick från västerländska imperalistmakter, i synnerhet just Tyskland. Arméns makt över andra institutioner i upptakten till andra världskriget var en konsekvens av en delvis importerad krigisk mentalitet, inte bara en orsak till mer av samma vara.

E2–3 gick tillbaka till hotellet. Lösningen för att komma in där visade sig vara en säkerhetskod så trivial att ingen svensk hotellägare skulle förlita sig på den. E1 och jag stannade vid muséianläggningen, men det var för sent att komma in på fler utställningar i anslutna byggnader, så vi gick istället till den yttre delen av Hypocenterparken. Där står statyer, bland annat en av Sasaki Sadako, hon med de tusen tranorna.

E1 var kaffesugen vid det här laget och drev otyglat in på Komeda’s Coffee i köpcentret Platmall. Komeda’s är en småtråkig kedja med ett roligt motto på engelska: “Komeda comes true, with you”. Mottot tillskrivs Komedandy, en 1700-talsdandy med kort slips och monokel. Vi åt var sin rakad is (kakigōri) med jordgubbssmak och mjukglass; gott i värmen. E2 kom dit och provade glassen medan E3 sov. Vi tre gick vidare till Elena (alt. Erena, “Happy Food Store”) och diggade utbudet av mat. E2 tog en liten korg och satte den ovanpå en liten vagn som de japanska kvinnorna i butiken, för att köpa snacks.

E3 släppte in oss på Grand Base Urakami, ett förstklassigt ställe för att vara obemannat och mycket billigt. Det fanns rentav tvättmaskin. E2 lade ut snacks till senare och förbjöd E3 att äta av dem. E3 var istället nöjd med resterande räkchips från Yunohira-observatoriet. E1–2 och jag gick till mitten av Hypocenterparken och sedan vidare till Fredsparken med dess “zon för världsfredssymboler” donerade från olika länder, varav några vapenskramlande diktaturer. Flera av statyerna, inklusive den från Sovjetunionen, använde kvinnor och barn som symboler för den önskade freden, gärna i kombination, som i det gamla kinesiska tecknet 好.¹

Fredsparken är byggd på ruinerna av ett fängelse i stadsdelen Urakami, varav en liten del är exponerad. Två andra detaljer i parkens utformning är slående. För det första bildar Hypocenterparken och Fredsparken på kartan ett diagram av en spetsig bomb som faller neråt (d.v.s. söderut), på sned mot en pricktavla där den verkliga bomben small. För det andra ligger de intill flera idrottsarenor, så att vi hela tiden hörde hurtiga tillrop av en inte helt fredlig natur.

Alla fyra i sällskapet träffades igen på hotellet. Jag drack Asahis apelsinjuice av märket Tokunou, nominellt extra rik på frukt men inte imponerande.

Middagen var sushi igen, men en helt annan upplevelse än Ibuki eller Sushizanmai. Restaurangen Sakurai (鮨割烹さくらい ) var på gränsen till omakase, i stil med Göteborgs Koizen. Lokalen var av den typ som antyder att chefskocken sover på ovanvåningen om nätterna. Det fanns två bord men de flesta av kunderna satt vid disken omkring denna kock, samtalade ledigt och beundrade hantverket. Dagens fångst låg synlig i kylda montrar på disken och styckades gradvis till servering. Kocken lyckades vara artigt pratsam även mot mig över språkbarriären, utan att det blev ansträngt, men utländska kunder var inte vanligt.

Det var på Sakurai som servitören kom och frågade särskilt om vi verkligen tålde wasabi. Vi vuxna i sällskapet åt var sin chūnigiri (中にぎり), en samling bitar av mellankvalitet. Enormt gott; utan tvivel den bästa sushin på resan. E1–2 drack både öl och Nordåska (Hokutetsu), en 15%-ig saké med det roliga tillnamnet Demondödaren från Sado (Sado no onigoroshi), en nordlig mindre ö.

Fler bilder finns i galleriet 2023-06-26.