2023-07-03

Efter frukostbuffén på The Hamanako tog vi en shuttle bus till tågstationen Maisaka och lokaltåg därifrån till Hamamatsus centralstation.

Vi tog Hikari-tåg 500 till Tokyo, med vagnstyp N700 Supreme: Vår sista resa på Shinkansen detta år. Vi fortsatte på Yamanote till tygdistriktet Nippori men kunde inte checka in på hotell Almont; det var för tidigt. Vi åt nudlar till lunch på den stora kedjan Hidakaya.

Vi bodde i Nippori för att E2 ville handla tyger, men E1 hade ont i ryggen och E3 ville bara ‘“chilla”’. Jag gav mig av söderut på egen hand, med JR-pass-kompatibla Keihin-Tōhoku-linjen mot Ōfuda. Jag hoppade av vid Ishikawachō och fotvandrade ut mot Tokyo-bukten, förbi Yokohama Chinatown, förbi utkikstornet Marine Tower och genom Yamashita-parken, ut på en konstgjord halvö till töntmeccat Gundam Factory. Där såg jag föreställningen “F00/AI Awakening” i vilken ett 18 m högt antropomorft fordon, i verkligheten artikulerat på 34 ställen och upphängt vid midjan, går igenom ett fiktivt testprogram med inspelade röster, musik och ångmaskiner. I manuset avbryts testet när Amuro Ray, en barnsoldat från TV-serien Mobile Suit Gundam (1979), får psykisk kontakt.

På Gundam Factory finns en intressant utställning om hur den rörliga roboten byggdes: Med stålskelett, yttre plåtar av kolfiberförstärkt plast gjuten i formar av CNC-fräst MDF, och så vidare. Utställningen är intressant för att den kryper i korselden mellan mediafranchisens önsketänkande och de praktiska gränserna för verklig ingenjörskonst. I slutet av utställningen ber franchisens ursprungliga idéman, Tomino Yoshiyuki, om ursäkt till alla de fans som kommit för att se en Gundam i naturlig skala gå och stå på egen hand.

Jag hade fyllt CF-kortet i min kamera på Gundam Factory, så jag köpte ett nytt i Yokohama och besökte den lilla helgedomen Motomachi Itsukushima innan jag satte mig på Keihin-Tōhoku-linjen igen. Nu bytte jag till Rinkai-linjen vid Ōimachi. Rinkai hittade jag chockerande långt ner under jord; det blir allt svårare att bygga ut tunnelbanenätet i Tokyos välutnyttjade lera. Jag åkte österut till den konstgjorda ön Ariake. Här ligger bland annat Tokyo Big Sight, känd bland serienördar för den regelbundna Comiket-mässan, men jag skulle till Small Worlds Tokyo.

Small Worlds tar tydlig inspiration från Miniatur Wunderland i Hamburg, där jag varit i maj samma år. De första två sektionerna på Small Worlds är just bergig tysk/österrikisk idyll, precis som Wunderlands början fast med mindre verklighetsförankring. Det är samma skala i de stora dioramorna och samma upplägg med ett räcke framför miniatyrlandskapen där besökarna kan trycka på knappar för att skapa rörelse i namngivna scener. Small Worlds är dock inte lika sammanhängande. Det finns en dag- och nattcykel i några avsnitt, men den rullar inte mellan alla avsnitt som i Hamburg, och Small Worlds har mängder av fristående avsnitt i avvikande skalor, och utan någon skala alls. Det enda som avvek i skala på Miniatur Wunderland var ett fåtal trämodeller av äldre lok.

Under mitt besök hade modellbyggaren Majiri (född 1998) och Cityscape Studio en tillfällig utställning med utmärkta japanska stadsbilder, bland annat ett litet snitt genom motorvägskorsningen vid Hakozaki.

Small Worlds är mer inriktat på fantasy och science fiction. Det finns ett stadslandskap för Sailor Moon, två stycken för Neon Genesis Evangelion (1995), och livligare fantasi på andra ställen. Evangelion-byggena var mest imponerande, särskilt modellen av Tokyo-3 som hade en komplicerad dag-/natt-/attackcykel och planscher på väggarna med bilder—ur TV-serien—på alla de miljöer som miniatyriserats. Utöver landskapen fanns också stora statyer av EVA-01, både utanför entrén till Small Worlds och i utställningen, samt detaljerade mindre dioramor från koncept av Josh Nizzi: Två med EVA-01 och ett med EVA-02.

Small Worlds har ett par ställen där små besökare själva kan ta sig genom gula tunnlar och dyka upp i landskapen; omöjligt i Hamburg. Small Worlds skyltar också med sina sponsorer. En av dem är flygbolaget Japan Airlines (JAL), överrepresenterat i miniatyrform inte bara på en flygplatsmodell utan också i de båda fiktiva städerna från Sailor Moon och Evangelion. En sista skillnad mellan de två miniatyrutställarna är att Small Worlds process är mer offentlig. Jag var där så sent på dagen att bara harts-/UV-skrivaren var igång, men jag såg Posca-pennor, tuber med Turners gouache, en rad med laserskärare från Universal och mängder av andra maskiner och handverktyg på rad. I ett “world lab” kan hela skolklasser komma och bygga tillsammans.

Den verkliga stadsbilden på ön Ariake och de andra konstgjorda öarna liknar den i Ōtemachi. Det finns ett tydligt rutnät som på Manhattan. Byggnaderna är både stora och tråkiga jämfört med den sunkigt organiska stilen i merparten av Japans städer. De nya höghusens enorma skala, och det faktum att delar av Ariake byggdes för OS i Tokyo 2020, anknyter till Akira (1988) där Tokyo byggs ut för OS 2022 och enorma skyskrapor dyker upp i bakgrunden.

I solnedgången tog jag buss 16 mot Tokyos centralstation, hoppade av i Ginza och hämtade regnjackan jag glömt 2023-06-23. Medan jag ändå var i Ginza gick jag in i Okuno-byggnaden, ett flerfamiljshus från 1932 som överlevt världskriget och vågorna av nyutveckling trots sitt attraktiva läge. Jag försökte förstå när lägenhet 306, ett slags museum, skulle öppna, men det gjorde jag inte från skyltningen. Det blev heller inget återbesök i Okuno senare på resan.

Jag nattvandrade vidare till centralstationen, hoppade på Yamanote och sammanstrålade med E1–3 på pubben Foods Bar i Nippori. Där drack jag två glas tomatjuice och åt en tallrik vitlöksstekt ris (ガーリックシャー飯). Det smakade gott sex timmar efter lunchen.

Vi köpte nästa dags frukost tillsammans på 7-Eleven. På hotellet kvällsfikade vi allihop på goda snacks gjorda av unagiimo, bokstavligen ålpotatis. Kokt ålpotatis var en av rätterna i buffén på The Hamanako. Jag provsmakade den, men jag förstod inte den lustiga engelska översättningen av den lilla skylten på buffén förrän jag själv slog up det japanska begreppet denna kväll. Det visar sig att Hamamatsu, ålpajens hemstad, också byggt ett varumärke av att odla just potatis i en kompost av ålrens.

Fler bilder finns i galleriet 2023-07-03.