Filmen fördes till svensk bio av det nischade skandinaviska eventbolaget Project Impact under ledning av Thawal S. Silwer. Jag och några gamla bekanta från Seriefrämjandet fick fribiljetter. Arrangemanget var mycket lyckat, med en inledande loppis på manga- och anime-tema där jag plockade upp utmärkta handgjorda Totoro-märken till mina systerdöttrar. Evenemanget var så välbesökt att en tredje visning i serien schemalades den 6 januari.

Den här artikeln är en lite djupare betraktelse av filmen apropå visningen. Först en utvikning om ett av musikvalen.

Producentens musik

Ett par av mina kamrater på visningen var missnöjda med musiken till filmens eftertexter, Koi wo shita no wa (恋をしたのは, ungefär “Den som blev kär”). Låten har miljontals visningar på Youtube och är väl inget dåligt hantverk. Artisten, Yanai Aiko, är inte heller något menlöst popsnöre, men låttextens sentimentala tema rimmar illa med filmens—och seriens—öppna slut i förhållande till huvudpersonernas eventuella romans.

Detta att lägga på musik som säljer bra, och låta den konstnärliga passformen komma på andra plats, hör till produktionsmodellen. Företaget Pony Canyon, som äger rättigheterna till låten, står nämligen som produktionsbolag bakom A Silent Voice. Låt och film släpptes tillsammans. ANN länkar samma företag till hundratals andra titlar, som musikproducent men också, i många fall, som distributör eller finansiär. Ponys konkurrenter, som Lantis och King Records, gör likadant: Musik- och animationsbranscherna är insyltade i varandra för produktplacering och korsbefruktning. Regissören Yamada Naokos tidigare verk, med tillhörande musik på CD, har allihop distribuerats av just Pony Canyon.

Att behöva lägga Aikos nya singel över eftertexterna kan således ha varit ett villkor för att filmen skulle bli gjord. Sådana lösningar är något mindre stigmatiserade i Japan än i väst, vilket är en av anledningarna till att branschen är stor i Japan, och helt avgörande för att gängse TV-anime alltjämt har tre minuter av för- och eftertexter: mer eller mindre inbäddade musikvideor. Bara de starkaste auteurerna kan och vill slå sig fria från sådana arrangemang, då de är mindre pressande än exempelvis Warner Bros. kortfilmsserie Looney Tunes (1930), där musikförsäljningen var huvudsyftet och allt annat kom på andra plats.

Genrebestämning

Spoilers för filmens handling nedan. 😨

Publikens reaktioner under visningen var livligare än under mitt närmast föregående biobesök, Blade Runner 2049 (2017). Tydligast var utropen av road bestörtning när Yuzuru avslöjar att hon är Shōkos lillasyster, och skratten vid Nagatsukas utspel både när han får veta detsamma om Yuzuru och när han låtsas röka en stav av pommes frites som en cigarett för att dela med sig av sin livserfarenhet. Dylik komisk förgyllning av ett drama, med just sådana norm- och könsöverskridande gester och med ett uppblåst självförtroende som Nagatsukas, tillhör ett starkt mönster i japansk populärkultur.

Med lite större åthävor hade de uppskattade scenerna passat in i exempelvis Maison Ikkoku (1986). I detta avseende är A Silent Voice en genrefilm. Närmare bestämt, med tanke på figurernas ålder, romantiken, det starka fokuset på mänskliga relationer, de vardagsnära premisserna och vissa mörkare inslag, torde filmen klassas som josei, den genre som riktar sig främst till vuxna kvinnor. Ovan nämnda musikval talar också för att produktionen i det stora hela var konventionell och kommersiell.

Regissören Yamadas tidigare verk erbjuder en intressant jämförelse. Hennes debut som regissör, K-On! (2009), bygger på ett original publicerat som seinen, d.v.s. för vuxna män. TV-serien kan mer talande beskrivas som iyashi (avslappning) med starkt fokus på “söta flickor som gör söta saker” i vardagsnära situationer utan spänning, jämte andra inslag av moe. Yamadas nästa serie, Tamako Market (2013), bygger på samma grund. Tamako är, liksom K-On!, en lugn och varm situationskomedi, men den har romantiska spänningar. Romantiken, som ställs på sin spets i långfilmen Tamako Love Story (2014), flyttar Tamako ut ur iyashi och in i—för oss västerlänningar mer bekant–romantisk komedi.

Tamako har också inslag av high concept och det övernaturliga, med en antropomorf fågel som också är en videoprojektor, och en profet från ett påhittat örike. Yamada sägs ha vänt sig emot dessa inslag och minimerade dem från en mer omfattande första projektplan på studion.

Med detta fåtal datapunkter kan man skönja en svag rörelse bort ifrån genreunderhållning–alltså bort från iyashi, söta flickor och talande djur–i riktning mot en bredare fåra av drama. På samma väg tycks Yamada också röra sig bort ifrån Pony Canyons producentstyrning, med Aiko-singeln som en tydlig rest.

Atypisk moralisk gestaltning: En fallstudie

Konstfilm förväntas sakna genre. Den ska vara nyskapande och “egen”, d.v.s. styrd av en skapare: Här Yamada, inte Pony Canyon. Genrefilm däremot blandar imitation och innovation (originalitet) för en publik som vill ha båda. A Silent Voice är främst en genrefilm, men en utmanande sådan. Det mest utmanande är gestaltningen av persongalleriet i förhållande till genremässig moralism. Varje genre innefattar nämligen konventioner kring figurernas beteende sinsemellan.

Många genrer projicerar sin tids moraliska idéer i så hög grad att varje figur antingen är ett dygdemönster för publiken eller en skurk som publiken förväntas avsky och leva ut sina egna mörka fantasier genom. Det mest stereotypa exemplet är det viktorianska musiklagda drama som på svenska kallas melodram, men en lika hård uppdelning mellan hjältar och skurkar återfinns till exempel i Vladimirs Propps studie av den ryska folksagans morfologi.

Vissa litteraturforskare ser dylik moralism i genreunderhållning som en helt central funktion. Vi använder alla konst för att fundera kring gränser för vårt beteende och tänka oss in i andras liv. De stora genrerna, socialt sanktionerade och sedelärande utan krav på reflektion, gör sin moral omedelbart tillgänglig för folket genom enkelhet och upprepning. Detta gäller särskilt kring känsliga ämnen som mobbning, och i hög grad för unga publiker, de viktigaste publikerna för tecknad film i västvärlden.

Vi har redan konstaterat att A Silent Voice är en genrefilm med underhållande avsteg från verkligheten. Vi kan också konstatera att det är en tecknad film om mobbning, med unga figurer. Här finns all anledning att förvänta sig en hårdhänt pedagogik med tunga moralkakor. Det är här som A Silent Voice vågar avvika. I följande analyser av figurerna—löst ordnade efter hur centrala de är i manus—poängsätter jag deras skuld i filmens problematik, deras offerroll i samma problematik, och hur hjältelika deras handlingar kan sägas vara, alltihop på en skala från 0 till 3.

Ishida Shōya

Förövare ❸ — Offer ③ — Hjälte ⓷

Filmens huvudperson, vars liv har tydliga faser:

  1. Lycklig. I tillbakablicken satt till “My Generation” verkar Shōya fullständigt tillfreds med livet. Här syns han vara fysiskt hårdhänt mot Hirose (se nedan).

  2. Shōkos mobbare. Shōya leder denna mobbning, och gör så inte bara i grupp utan även privat, bland annat när han kastar sand på Shōko utan att kamraterna ser.

  3. Förskjuten. En kvart in i filmen, sedan hans klasskamrater tagit avstånd från honom, blir Shōya själv mobbad och långt senare så nedbruten att han överväger självmord. Han försvarar sig inte.

  4. Botgörande. Detta är resten av filmen, från ungefär en halvtimme in. När han träffar Shōko igen och hans mor konfronterar honom för hans avbrutna självmordsförsök börjar Shōya reparera sitt liv genom att hjälpa andra, t.ex. Nagatsuka.

Denna struktur med fyra steg känns igen från genrefilm1 men tonvikten ligger på den utdragna sista fasen, och den leder inte tillbaka till början. Shōyas övergång från förövare till offer kommer i en insikt, inte en tillfällighet. Kontinuiteten sammanfattas i hans replik till Ueno, apropå att de träffat Shimada i nöjesparken: 怒ってはない, “Jag är inte arg”, mer bokstavligen “Ilska har jag ingen.” Han lever sitt nya liv förbluffad över sin roll i mobbningens dynamik och sin egen elakhet.

Efter att han tidigare missförstått denna dynamik och Shōkos sätt att uppfatta världen lär sig Shōya tolka andra bättre under filmens gång. Hans botgöring kulminerar dock inte i bekännelser utan i hjältelika handlingar som att han själv hindrar Shōko från att begå självmord till priset av att han faller i floden i hennes ställe. Detta att Shōya kombinerar förövar-, offer- och hjälterollerna i en person skadar hans trovärdighet. Det gör honom jämförbar med eposets mångförslagne Odysseus snarare än en vanlig människa.

Nishimiya Shōko

Förövare ⓿ — Offer ③ — Hjälte ⓶

Shōkos roll som offer är mycket mer utpräglad än Shōyas. Det antyds att tidigare mobbning är anledningen till att hon kommer till Shōyas klass, där han mobbar henne. Hon dyker upp i bakgrunden innan dess, mycket hastigt, som väntande kund i moderns frisersalong, med löv i håret som om någon kastat henne i vatten.

Shōkos svar på mobbningen är exemplariskt ickeaggressivt. Hon försvarar sig med våld först när Shōya attackerar henne för att hon tar bort andras klotter från hans bänk, vilket är långt efter att de flesta människor i hennes situation skulle ha tagit till knytnävarna. Det enda hon gör som kan liknas vid hämnd, fem år senare, är att rätta Uenos teckenspråk på ett sådant sätt att Shōko i praktiken kallar Ueno för idiot, men inte ens detta sker med illvilja eller eftertryck. Kristendomens Jesus drev ut månglarna från templet med piska: han var inte lika godhjärtad som Shōko.

Det intressanta med detta är att Shōya och Ueno båda anför Shōkos heroiska bemötande av illvilja med välvilja som anledning att avsky henne. Att de gör så pekar främst på svagheter hos mobbarna, och det är genom att anamma just Shōkos metodik som Shōya gör bot, men det finns samtidigt ett uns av sanning i förövarnas anklagelse. Shōkos självutplåning inför sina mobbare är extrem på gränsen till det obegripliga. Hon hade antagligen inte blivit så utsatt om hon reagerat med indignation och ilska. Hon blir till och med kär i Shōya. På det sättet är hon atypisk i offerrollen, utan att själv balansera ut den med elakhet.

Nishimiya Yuzuru

Förövare ❶ — Offer ① — Hjälte ⓵

Yuzuru klarar inte skolan och verkar vara en begynnande uteliggare när Shōya träffar henne. Hur mycket av det som beror på henne själv, hennes våldsamma mor, mobbningen av hennes syster (i skolan) och andra faktorer förtäljer inte filmen. Hon tycks avsky och misstro Shōya som mobbare, men hennes främsta roll i filmen är att kontextualisera mobbningen jämte andra, tvetydigt relaterade realistiska problem i samhället. Hennes försvar av systern är listigt och modigt, men också lögnaktigt: hon får Shōya tillfälligt avstängd från skolan för något han inte gjort.

Ueno Naoka

Förövare ❷ — Offer ⓪ — Hjälte ⓵

Ueno tar många av initiativen i mobbningen av Shōko och Sahara. Hon är sadistiskt lagd men inte våldsam och inte heller fullt så kall som Shimada. Ueno hävdar uttryckligen att hon och Shōya är likadana. Samtidigt är Ueno på gymnasiet fortfarande en mobbare; det stämmer inte rimligen som hon själv säger till Shōko att elakheten är ett sätt att be om avstånd. Hon har inbillat sig att hon och Shōko har lika stor skuld i Shōyas elände.

Det är fullt möjligt att Ueno, liksom Shōya, hade blivit trevligare mot andra om hon fått uppleva konsekvenserna direkt och förlorat sin sociala ställning, men den frågan besvaras aldrig eftersom hon aldrig straffas. Ueno visar istället tecken på förändring långt senare, när hon umgåtts mer med Shōko och det nya gänget, och haft tillfälle att skärskåda Kawais skenhelighet inför gruppen. Att hon lär sig lite teckenspråk, till synes på egen hand, är en tydlig försonande handling. Hennes fall visar hur empatin, realistiskt, kan komma med ålder och erfarenhet.

Kawai Miki

Förövare ❶ — Offer ⓪ — Hjälte ⓵

Kawais delaktighet i mobbningen av Shōko, Sahara och Shōya är genialiskt tvetydigt skildrad. Hon fnittrar nervöst åt Uenos elakheter men säger också åt henne att sluta. Hon tar inga elaka initiativ och antyds inte njuta. Shōyas deprimerade utfall mot henne tycks överdrivet. Har han rätt när han kallar henne självisk? Kawais skuld ligger på ett annat plan än hans egen. Kawai är ordförande för klassen, motsvarande att sitta i ett svenskt elevråd. Hon försitter sin chans att förklara det kollektiva inslaget i mobbningen av Shōko för lärarna, och har senare förträngt det. Det antyds att hon gör detta för att förbli populär i sin “politiska” karriär, men sådana saker kan man inte gärna få reda på i verkliga livet.

I Ōimas serie är Kawai något mer central. Hon beskrivs som rädd för Shōya och blir utstött av deras gymnasieklass när hon försöker få alla att vika papperstranor för hans tillfrisknande. Det skulle höja henne till ①, men det händer inte i filmen, där tranorna är en mer hjältelik handling. Tonen i hennes gestaltning i filmen är perfekt balanserad för att publiken ska få döma själv, och det med svårighet.

Sahara Miyoko

Förövare ⓿ — Offer ② — Hjälte ⓷

Sahara är det närmaste filmen har en ren hjälte. Hon blir Shōkos vän, lär sig teckenspråk för hennes skull, och förblir snäll och trevlig medan Ueno mobbar dem båda, skenbart för att ha fula kläder. På gymnasiet är hon stor och stark och fortfarande en varm och rättfram person som stöttar Shōko och slår ut med armarna på bergochdalbanan, trots att hon är rädd. Hon verkar inte ärrad av att ha blivit mobbad och avskyr inte Shōya. Hon inleder inte heller försoningen; det hade varit orealistiskt heroiskt. Shōya anklagar henne för att fly undan nödvändiga konflikter, men manuset ger honom varken rätt eller fel i det. Liksom Shōko avstår hon från våld, upptrappning och att skvallra för de vuxna.

Nagatsuka Tomohiro

Förövare ⓿ — Offer ① — Hjälte ⓵

Kort, tjock, pompös, energisk och med lustigt hår: Nagatsuka är filmens “comic relief sidekick”, men han tillåts också växa ur denna roll tillfälligt när han återser Shōya på toaletten efter dennes sjukhusvistelse. Det antyds att Nagatsuka, som skulle ha blivit av med sin cykel utan Shōyas hjälp, själv är lite av ett mobboffer, men inga detaljer kommer fram. Som hjälte är han misslyckad. Det viktigaste han åstadkommer är att hitta en stulen cykel och skänka pengar.

Fru Nishimiya den yngre

Förövare ❶ — Offer ① — Hjälte ⓵

Shōkos och Yuzurus mor är en mycket intressant bifigur som dock inte har något egennamn och mycket få repliker. Hon tycks någorlunda välanpassad men slår både Shōyas mor och Shōya själv vid olika tillfällen. Det antyds att hon inte kan hantera sina två döttrars problem konstruktivt förrän hon—i filmens mest rörande scen—gör dogeza framför Shōyas mor, men orsakerna bakom detta hinner filmen inte utforska i samma grad som serien. Hon tycks betrakta sig själv som ett offer, för Shōya, för lärarnas inkompetens, kanske för Shōkos dövhet eller det virus som orsakat den, men hon hanterar dessa problem sämre än Shōko själv och blir på så vis en förövare för andra.

Ishida Miyako

Förövare ⓿ — Offer ① — Hjälte ⓵

Shōyas mor är ett offer för Shōya både ekonomiskt och genom fru Nishimiyas våld och den sociala brännmärkningen i att, som japan, ha uppfostrat en mobbare. Modern syns jobba för Shōyas och det allmänna bästa och etablerar till sist en vänskap med fru Nishimiya för att läka såren. Dessa båda kvinnor är ensamstående; ingen skuld antyds ligga däri.

Shimada Kazuki

Förövare ❸ — Offer ⓪ — Hjälte ⓶

Shimada har mycket få repliker men spelar stor roll i handlingen. Han hjälper Shōya mobba Shōko. Han är Shōyas största plågoande när vinden har vänt. Han går själv ostraffad. Shimadas replik om en CD när Shōya kämpar för att vinna tillbaka hans vänskap är det mest föraktfulla som sägs i filmen, och han visar ingen ånger när de möts igen på nöjesfältet.

Även grafiskt tecknas Shimada som en skurk i dramat: Hans ljusa, lågkontrasterande pupiller brukar symbolisera känslomässig okontaktbarhet i konventionell japansk figurteckning och är unika hos Shimada i filmen. (Shōya har en jämförbar typ av ögon, med liten iris och pupill, liknande till exempel den paranoide och storhetsvansinnige Hamdo i Now and Then, Here and There (1999), en relativt ren melodram bland anime.)

Ändå är det Shimada och hans polare som räddar Shōya från döden i slutet, vilket Ueno avslöjar mot Shimadas vilja. Shimada vill alltså inte bli erkänd för sin hjältemodiga och försonande insats, precis som Ueno inte gör någon stor sak av sina teckenspråksstudier. Shimada blir heller aldrig tackad i filmen. Huruvida han verkligen utvecklats som Ueno får vi aldrig veta.

Att Shimada ens skulle ha chansen att dra upp Shōya ur floden är ett klart osannolikt sammanträffande. Det visar hur manusförfattaren sträcker sig för att nyansera även denna perifera figur, som annars verkat allt igenom ond.

Mashiba Satoshi

Förövare ⓿ — Offer ⓪ — Hjälte ⓪

Mashiba är nästan helt okaraktäriserad i filmen. Han representerar Shōyas klasskamrater och människor i allmänhet utanför den grupp som bevittnade mobbningen, men i denna funktion tillför han inte mer än att försöka få Kawai att förlåta. Hans roll i Ōimas serie är tydligen mycket annorlunda.

Hirose Keisuke

Förövare ❷ — Offer ② — Hjälte ⓶

Hirose är inte namngiven i filmen och har inga repliker. Han är den tjocka killen med snagg, Shōyas slagpåse i början av mellanstadiet, som sedan vänder sig emot Shōya tillsammans med Shimada. Hirose är viktig för att han och Shōya byter roller med varandra. Han visar statusaspekten i mobbning: Han låter sig bli misshandlad för att få vara med i gänget när han annars riskerat att bli utesluten. När Shōya blir utstött kan Hirose istället mobba Shōya. Hirose har då bytt “alfahanne” och tagit ett kliv upp. Han är med Shimada och räddar Shōya, men detta bevisas bara svagt av en ögonblicksbild framför en polisbil där Hiroses ansikte och snagg inte syns.

Marginella figurer

Hit räknar jag Nishimiya Ito, mormodern som medlar mellan sin dotter och sina barnbarn men dör innan det bär frukt, och lilla Maria och hennes nästan helt frånvarande föräldrar. Dessa föräldrar–d.v.s. Shōyas syster och Pedro—är så marginella att det enda de tillför är att påminna om att det finns individer i närheten som inte är insyltade i intrigen.

Bland de marginella märks också musikläraren Kita som försöker hjälpa Shōko att integreras, och läraren Takeuchi, ej namngiven i filmen, som gärna lägger skulden på Shōya och som själv inte tycks arbeta mot mobbning. Det är ett intressant val av filmskaparna att marginalisera just dessa vuxna som bär en del skuld. I Ōimas serie är Takeuchi en betydligt djupare, återkommande figur.

Slutsats

Persongalleriet är utstrött överallt på de godtyckliga skalor jag satt upp, i nästan lika många kombinationer som galleriets storlek tillåter. A Silent Voice är förvisso ett känslostarkt drama, men det är härmed väsensskilt ifrån en moraliskt polariserad melodram. Istället för att vara rena hjältar, offer och skurkar är figurerna blandade som vanligt folk.

En sådan blandning förknippas i västvärlden med genren svart komedi och kan lätt misslyckas med att nå trovärdighet. Ändå är A Silent Voice både allvarlig och lyckad. Manusets brist på konventionell moralism stärker snarare än skadar filmens pedagogiska värde. Det är samtidigt den huvudsakliga källan till dess stora konstnärliga värde.

En polarisering mellan “gott” och “ont” är ingen nödvändighet för syftet att resonera kring hur vi behandlar varandra. Snarare tvärtom. En längre analys på temat skulle behöva gå in på kulturella skillnader, buddhistisk etik o.s.v., men jag ser inga hinder mot att en västerländsk regissör anammar samma ickedömande, realistiska teknik som Yamada briljerar med här.


  1. Se t.ex. David Bordwell, “Narration in the Fiction Film” (1985), om den ostörda fasen, störningen, kampen och negationen av störningen.