Kerberaner

Syner i umbran

Havallan är näst intill dödligt sårad, och O'Brien faller till mossan med hög feber efter en timme. Det finns inte en dos av Dr. James patenterade feberpulver—antimon och kalciumfosfat—så långt ögat kan nå. Sällskapet kan inte förflytta sig i detta skick, och tillbringar vad de uppskattar vara fyra månader på ett begränsat område i skogen.

Courtenay och Barker samlar vad de kan av bär, granskott och annat ätligt, men trots att de lyckas undvika de många giftiga sorterna är den knappa maten svår att smälta. Den rikliga daggen gör inget sådant motstånd. O'Brien drömmer om att världen omkring honom förmultnar, och för honom smakar alltihop kompost, när han orkar äta något i feberfrossan.

Alla reagerar olika på svälten och isoleringen från verkligheten och dess lagar. O'Brien tror att rävens bett hotar att förvandla honom till räv, som en varulv. Han rakar av sitt röda irländska hår på armarna med kniv, och inbillar sig att såren han ger sig själv är nya tecken på förvandling. Courtenay inser att massakern på hennes familj beror på att hon i själva verket är rättmätig arvinge till den brittiska tronen. Havallan å sin sida är rädd för att såret blandat ut honom med undinen; han håller på att bli till vatten.

Sommaren anländer, men jätten kommer inte tillbaka. De mänskliga figurer som skymtas ibland håller sig på avstånd. När kerberanerna är friska nog att förflytta sig är de vana vid födan och vågar ta sig till uppnötta stigar genom skogen. De hör ett ljud som kan vara älven, men när de sluter ögonen och försöker gå mot den går alla fyra åt olika håll.

Havallan tvingar två mänskliga vandrare att leda sällskapet till närmsta ort, som är Gammelbu. Mora har vandrarna antagligen inte hört talas om, men de förstår inte svenska.

I Gammelbu bor hundra människor och halvmänniskor. De flesta har samlats på torget mellan långhusen för att se en rättegång. En fet figur med korta betar sitter på en björnfäll i en tron av trä, ovanpå en timrad plattform, och agerar domare. Gamla män lägger ut texten om vad en yngre, fasthållen man eventuellt har gjort, och för vilket han snart blir halshuggen. Barker skärras av våldet. “En trivialitet”, förklarar den fete efter att ha bjudit in de märkligt klädda kerberanerna till hans bord i det högsta av långhusen. Han är Valentin af Tyréen, och talar begriplig svenska. På hans bord står rikligt med oigenkännlig svamp, grillat vildsvinskött och honungsvin.

Valentin känner till Mora, och är även beredd att tro på Strömstads existens. Han förklarar geografin: Grodan hoppar framåt, korpen kan hoppa eller flyga, och kerberanerna har rört sig hit som masken i jorden. Valentin känner Caspar, som är “där uppe” alltför ofta. Han har också träffat Esekiel, när denne var en liten parvel, och sörjer hans död.

Courtenay hävdar, med Barker som tolk, att Esekiel hade något som tillhörde hennes familj. Valentin vet ingenting om det, men antar att Caspars “ambitioner” ledde till mordet. Han kan föra kerberanerna dit de vill. Han kräver någonting i utbyte: En lindorms hjärta. Detta odjur har bosatt sig tre dagsmarscher bort.

O'Brien finner en smed i Gammelbu som slipar hans kniv för några engelska mynt, men efter att smeden bitit i dessa hittar kerberanerna ingen som vill sälja vapen eller rustning till dem, och Valentin är inte intresserad av en sådan investering. Däremot ger han kerberanerna proviant och renare kläder. Barnen i byn, lika varierande i storlek och mänsklighet som de vuxna, följer efter kerberanerna en liten bit, och ser dem försvinna in i skogen.

På vandringens tredje dag genom allt tunnare kurbitsodlingar når kerberanerna ett stenigt högland, där de få husen är övergivna av sina ursprungliga bosättare. Ur dessa hus kommer rädda blickar. Allt eftersom timmarna går och marken börjar slutta neråt igen blir det uppenbart att något slags vättar har tagit området i besittning sedan människorna flytt från ormen. Vättarna övervinner sin blyghet och smyger närmare. De är hälften så långa som människor, klädda i trasor, och tycks inte vilja att vandringen fortsätter, i synnerhet inte för Courtenay.

Barker tillämpar sina färdigheter som privatlärare för att kommunicera med vättarna, genom att teckna en stor orm i gruset. Var är den? Två dussin vättar sitter i tät klunga och tittar med stora ögon på magistern. “Vattnet!” utbrister en; alltså sjön en bit bort mellan träden?

Barker försöker utröna om lindormen äter vättar, men får inget entydigt svar av deras tjatter. När han ritar ljusa strålar runt en av fyra långa figurer omgivna av små, som ett sätt att fråga varför vättarna intresserar sig särskilt för Courtenay, lägger en gammal vättegumma huvudet på sned och säger “Koro?”

Inte mycket till hjälp, tänker Barker och lägger stenar till eldstaden. Ett litet gäng vättar kämpar för att hålla sig vakna lika länge som människorna, som väljer att sova ovanpå sina saker ifall de små varelserna skulle vara tjuvaktiga. O'Brien sjunger irländska visor på sin vakt, och vättarna försöker sjunga med. Det går halvbra. Rötterna i utkanten av lägereldens sken är ganska lika ormar.

När det är dags för Havallans vakt har de flesta däckat, och resten ger upp sina hopplösa försök att leka med Havallan för att istället strutta runt med rak rygg och försöka se tråkiga ut. Då plötsligt hörs ett vätteskrik nerifrån vattnet. Havallan väcker O'Brien, som med sina skarpare öron hör en väldig kropp ringla över marken i mörkret. De hinner knappt förbereda sig innan ett gap lika brett som en vuxen man far emot dem, följt av glittrande våta fjäll.

Striden mot lindormen följer ett bekant mönster: Havallans explosioner av vatten skadar främst honom själv och närbelägna allierade. Courtenay och O'Brien springer bort från Havallan, men denna gång mot fienden, på var sin sida om ormens kropp, för att hitta svaga punkter att sätta knivarna i. Barker försöker skada monstret med en ny kraft från Atramors, men lyckas aldrig. I samtliga mellanrum springer vättar åt alla håll.

O'Brien sätter en kniv i varelsens rygg, men kastas av och flyger flera gånger sin egen längd. Havallan tvingas ta sitt förnuft till fånga efter att vattenmassorna fört honom nära medvetslösheten ännu en gång, och börjar använda sin värja. Detta vapen är mer effektivt mot den väldiga vattenormen, som snart blöder ur flera sår. Lösryckta fjäll flyger genom luften, och även om ormen inte verkar döende blir den åtminstone för distraherad för att äta vättarna. Courtenay å sin sida försöker kommendera vättarna att hjälpa till, men misslyckas och beordrar en reträtt.

Havallan ger sig inte. Medan Courtenay och Barker släpar med sig den sårade O'Brien står officeren kvar och blockerar ormens allt kraftigare utfall med sina vattensköldar. Courtenay är den första som märker ett rött ljus under ormens skinn, där hjärtat borde sitta, men just som hon ska ropa ut detta tar ormen sats och skjuter sig som en kanonkula mot Havallan. På en bråkdels sekund har käkarna slutit sig, och flottans man har mött sitt öde. Hans huvud är avbitet av en lindorm.

Courtenay och Barker flyr i panik med vättarna, medan O'Brien dröjer kvar. Han bevittnar ensam hur naturvarelsen som bundits till Lucius Polonius Havallan forsar ut ur den huvudlösa kroppen, in i en duell mot lindormen. Ormens hjärta lyser allt klarare medan dess sår sluter sig, och det är strålar av detta röda sken som bryts igenom flygande strömmar av vatten när de två monstren kämpar sig närmare sjön i mitten av höglandet. De försvinner ur syne mellan träden.

O'Brien vänder sig om och linkar efter britterna.

Under månaden som följer komponerar irländaren ett kväde till Havallans ära, medan de överlevande kerberanerna vilar upp sig. De hade kunnat gå till en människoby, men föredrar det karga höglandets vättar. Den språkbegåvade Barker studerar vättarnas sätt att kommunicera, och tänker att självömkan är ett tecken på svaghet. Trollkarlen härdar sig, i väntan på vad som än komma skall i detta mörka sagoland.