Kerberaner

Syner i umbran

Barker lär vättarna på höglandet att tala enkel latin, samtidigt som han studerar deras kroppsspråk, som påminner om dövas handrörelser. Hans små grå elever är förvånansvärt läraktiga och känner till flera latinska ord sedan tidigare, men tappar snart koncentrationen. Resultatet är hur som helst en förmåga att höra sig för om vättarnas kultur. Ordet “koro”, som appliceras på Courtenay, verkar betyda “gud”.

Vättarna lever nästan uteslutande av att odla långlivade rotfrukter och samla växter i skogen. De gör detta med sådan fingerfärdighet att de har flera timmar fritid varje dag, trots det till synes karga höglandet och de mänskliga gästerna, som uppskattar skogsvärldens mat allt mer. Den är rentav god. Vättarna spelar på “trummor” av urholkat trä, väver enkla korgar och kan ibland göra upp eld, men förstår inte riktigt hur, och samlar inte ved förrän det brinner. Då är det bråttom!

När kerberanerna berättar sin historia inflikar några gamla vättar att varelserna av levrat blod och ben kallas Diserholt och Skimling. Dessa monster brukar vakta en av af Tyréens nedgångar till underjorden. Även vättarna själva tjänade “Tyrenneus” för länge sedan, när släkten var stammens koro. Detta förhållande upphörde av en bortglömd anledning, i samband med att vättarna arbetade i underjorden för att finna Palatium (palatset), ett av de latinska ord som bevarats. Ingen av vättarna känner igen kniven från gläntan, eller dekorationen på den.

Kerberanerna begraver Havallans kropp och vågar sig ner till sjön, där de övergivna fiskarstugorna står i vatten som stigit högre än sommarens regn förklarar. Kerberanerna tänker sig att detta har med vattenanden och lindormen att göra. Courtenay slänger i en sten, men väcker inte ormen, och ingen åkallar anden. Istället snor de plankor från stugorna och bygger fler hus åt vättar på höglandet. Detta är uppskattat. Kerberanerna är hjältar efter striden mot lindormen, och känner sig lite som hemma. Stjärnorna om natten lyser klarare än på haven, inte grumligt som för ett halvår sedan. O'Brien kan förutsäga väder utan problem, och tycker sig höra kvinnoröster som förkunnar varje stor förändring av väderleken.

Fler svar på kerberanernas frågor kan finnas hos andra stammar av vättar, och det händer att enstaka vättar byter ut hantverk mot glänsande saker och annat roligt i Gammelbu, där Valentin af Tyréen kanske är kvar, och kanske fortfarande är villig att föra hem kerberanerna. Följaktligen går tre frivilliga vättar med hjältarna mot Gammelbu. På vägen händer något märkligt: O'Brien hör som vanligt rösterna eka hans egen insikt om att det ska börja regna, men de andra hör ingenting. Sällskapet söker skydd i en gruvgång de såg på vägen till höglandet. Där inne bor gamle Per, som berättar över sin eld att O'Brien inte är den första som hört vittror.

Enligt Per är gruvan övergiven för att bergsfrun fick gången att rasa in över gruvfogden och hans män, som drunknade efter tre veckor; detta för att arbetslaget närmat sig hennes kammare. Det slutar regna, men Barker känner att Per ljuger och beger sig ensam ner i gruvgången, där en hand läggs om hans sida i mörkret och en röst vid hans öra viskar “Hej älskling”. När bergsfrun inser sitt misstag försvinner hon, och Barker återvänder till elden.

Det är marknadsdag i Gammelbu. Underliga varelser har kommit långväga ifrån för att köpa de underligaste ting: gifter, glasblommor, en spiritus, en bibel på jättars språk. En kvinna har tre vättar i var sin bur. Resten är sålda som trälar. Valentin är inte här, så kerberanerna går till byrådet, som just då hör handelsmäns argument i en tvist. Den äldsta i rådet, Severin, känner igen kerberanerna från rättegången. En yngre medlem, Erik, går avsides med dem. Han känner inte till Mora men tror att Valentin är i underjorden; af Tyréens brukar inte bry sig om marknaden. Valentins släkting, Gytha af Tyréen, torde vara anträffbar i Espnäs, ett par dagars vandring bort.

Barker lägger ihop pusselbitarna från sina studier och upplevelserna här. Han förstår att skogens värld är ett visst djup i en glömskans umbra, där uppfattningar som vuxit inåt, bort från verkligheten, har sitt eget liv. Ingen trollkarl han känner till utnyttjar dessa sammanlänkade skuggvärldar, fast de är kända. Det beror på att alla naturliga rörelser i umbran går åt samma håll, inåt-nedåt, och mycket sakta. Det är svårt att hitta utåt-uppåt till den verklighet som inte styrs av myter, och ännu svårare att ta någonting med sig, men åtminstone Caspar har uppenbarligen lärt sig tricket.

Under natten smyger kerberanerna in i ett långhus där marknadsfolket ligger tätt, och stjäl vättarna som var till salu. De får inte med sig burarnas nycklar, men bänder upp gallren så att de befriade vättarna kan sticka ut benen och gå själva. De struntar i Espnäs. De forna trälarna tillhör kullarnas stam, och leder kerberanerna och de tre vättarna från höglandet till kullarna i triumf. Det blir en fest med mycket trummande på burarna.

Vättarna från de olika stammarna kommer lätt överens, men det finns skillnader mellan dem. Kullarnas vättar har bevarat mer av latinet, och bland dem finns en mycket gammal kvinna, som kallas Grå. Hon säger att Antonius Tyrenneus dotter hette Kathrin och gick i förbund med trollen. Kathrins barn med dem sökte det stora Palatium djupare, i umbrans underjord, och blev förfäder till Valentin och alla de andra. Koro hör hemma i Palatium, och äger där en obetvinglig makt, men af Tyréens har ännu inte hittat dit.

Courtenay, som utses till koro även på kullarna, är övertygad om att vägen till af Tyréens är vägen hem. Hon får med en stor del av kullarnas vättar i en vandring tillbaka till höglandet. Efter ett par incidenter med marknadsfolk och svampsporer under dryga fem dagars vandring är de framme, och Courtenay övertalar även höglandets stam att följa henne för att tvinga af Tyréens att göra som hon vill. Över hundra vättar leder henne mot en av gångarna till underjorden, trots Grås protest.

På natten innan de når fram söker Barker upp sin mörka herre i drömmen. Atramors verkar nedstämd och lovar Barker både en säker hemkomst och hämnd mot af Tyréens om han återför den svarta döden till svears och götars land i yttersta norden, där den inte härjat på snart 100 år. Minnet riskerar att förpassas helt till umbran. Kraften att uppfylla denna pakt ska finnas i en kyrka...

Följande dag ser man lik upphängda i spindeltråd som mognar under trädkronorna. Det är en jättespindel som vaktar den närmaste nedgången, som märks ut av en hög runsten men döljs i en rotvälta. Spindeln är inte där när den lilla armén anländer, men anfaller de bakre leden av vättar medan kerberanerna går ner. En flodvåg av vättar flyr ner till underjorden, genom en gång som är för liten för spindeln men som snabbt förgrenas. Kerberanerna skiljs därmed åt.

Barker hör kyrkklockor i underjorden och finner en ensam överlevande flicka i kyrkans torn. Hon trodde att hon var den enda och släpper in honom genom kyrkans port. På bänkarna bakom henne ligger byns folk, med spruckna bölder. Barker lyssnar inte på flickan utan går in för att hitta Atramors vapen. Två små barn sitter i en grop och håller i en smörgås medan de vuxna skyfflar jord för att offra dem till den stora döden. Barnen klagar över att det kommer jord på smörgåsen, som är så god. Rått kött på pålar svartnar i miasma. I sådana kaotiska sinnebilder når Barker ett mer upplyst tillstånd som Atramors vandrare.

Rötter växer utmed gångarnas jordväggar. Ibland är vättar med kerberanerna, ibland inte; en berättar om en stor och tjock varelse som sover insnärjd i rötterna, men allting skiftar. Utan förmåga att navigera i umbran har kerberanerna gått i en livsfarlig fälla. De faller djupare med varje kliv, och hittar varken af Tyréens eller deras palats. Tystnaden och mörkret blir bara djupare, medan lukten av jord blir övernaturligt stark.

Främmande mansröster hörs nu ropa kerberanernas namn. Människoformer med lysande blå lyktor uppenbarar sig vid de vilsna vandrarna och griper tag om dem med ett tyskklingande löfte om räddning. Courtenay kämpar inte emot, och försvinner med sin lyktas sken. O'Brien däremot, som avskyr tyskar, sliter sig loss och flyr i panik, vilket under omständigheterna blir ett självmordsförsök. Irländaren faller handlöst ner i det svarta, bromsad endast av några sista vättar under honom, som besviket yttrar sitt ord för palatset som deras forna koro aldrig hittar; det syns inte ens här nere.

I den djupaste umbran på just denna plats under rotvältan finns bara bortglömda andar från mänsklighetens första steg i Skandinavien. De är den yttersta glömskan, ständigt törstande efter myter ingen längre kommer ihåg. Dessa utmärglade gudar med marulkshuvuden är en hårsmån ifrån att fånga O'Brien i sina klor när Barker och fler tyska händer får tag i honom och försvinner.

Umbran är ostörd.

SL:s kommentar

Historien i Älvdalens skugga (1803-1809) är ett resultat av Caspars misstänksamhet, men på ett extradiegetiskt plan är den tänkt som en Narnia-liknande flykt från napoleonkrigen, med drag av Urashima Tarou för att driva historien framåt, över tröskeln till de första små alternativhistoriska händelserna som är synliga på samhällelig nivå. Denna sidohistoria var också en chans att injicera lite mer natur i Romantikens anda, som kontrast till framtiden. Riotminds Jorges bestiarium och af Klintbergs Svenska folksägner plundrades.

Mötet med Diserholt och Skimling var en fortsättning på 1803, som inte hanns med då. Det andra mötet i umbran var en chans att komma ut 1805, när Sverige gick med i tredje koalitionen och förutsättningarna på det umbrala planet alltså var relativt goda. Om sällskapet inte stuckit ner i underjorden hade den ryska invasionen av Sverige 1808 givit en farligare skjuts åt utlänningarnas flyktförsök.