Kerberaner

Det gångna året

Förste konsul Napoléon Bonaparte och hans generaler vinner slag efter slag mot egyptier, osmaner, österrikare och italienare, trots att en general, Jean-Baptiste Kléber, mördas av “en fanatiker”. Britterna kämpar tappert emot och tar Malta. Danmark-Norge, Preussen, Ryssland och Sverige ogillar britternas kränkande av neutrala fartyg i den marina aspekten av detta Andra koalitionskrig och bildar ett väpnat neutralitetsförbund.

Alessandro Volta beskriver sin “voltaiska stapel” i ett brev till Royal Society i mars. Gamle Frederick William Herschel (engelsman sedan 50-talet) upptäcker å sin sida det infraröda ljuset. Herschel är annars mest känd för att ha hittat planeten Uranus 1781, en himlakropp han först döpte efter Englands allt mindre pålitliga monark ("Georgium sidus").

London, tisdagen 28 juli: En av statsminister William Pitt den yngres vagnar stannar vid kaféet Gates of Hades. En kvinna kliver ur med en manlig eskort. Han stannar utanför dörren, all offentlig anständighet till trots. Hon är Hester Lucy Stanhope.

Stanhope och en av klubbens officerer för samman den irländska sjömannen O'Brien med Courtenay och Barker. De senare två är omtalade inom klubben för vissa händelser på Irland 1798. Stanhope fruktar att någonting liknande kan röra sig på större skala i dessa dagar. Statsministern sägs oroa sig för katoliker och spöken efter United Irishmen, vars resterande ledare flytt till Frankrike.

Det påstås till och med att några irländska parlamentariker sett vandrande martyrer och attentatsmän utklädda till nationalhjältar. Stanhope misstänker att ingen är utklädd och skickar de tre mest lämpade kerberanerna till Dublin, där omröstningen om en ny unionsakt är nära förestående.

När Courtenays Silver Mist rundar Cornwall ser passagerarna en gigantisk molnformation. O'Brien, en expert på vindar, har aldrig sett något liknande: En till synes mycket långsam, inverterad virvelvind med bred bas, som slungar sjok av dimmor utmed kusten, från Wexford och upp mot Dublin.

Under den sista natten på skeppet förbereder Barker en formel för att upptäcka ockult makt jämförbar med hans egen. Senare samma natt skärras Joachim Holdall, en ung besättningsman, av en råtta. Den kröp nära intill utan ett ljud medan han uträttade sina behov. En skallgång uppdagar ingen råtta efter att Holdall svingat en änterhake efter odjuret.

Courtenays skonare passerar nästa dag i höjd med Dunbur Head, där hon lade till två år tidigare, och slörar långsamt in mot Dublin, som ligger dolt i dimman. Wicklow-bergen tornar över de vita massorna, som sväljer fartyget utan spår. I det som ska vara Dublins hamn hörs inga ljud från staden. Ingen fyr syns till, och den stank som alla städer alstrar är det ingen som förnimmer. Pirarna framträder inte i dimman. Floden Liffeys mynning är vidöppen.

Dimhöljda berg i Wicklow.

När kerberanerna stiger i land finner de sig kliva på mossa i en ljus skog av rönn och al med ormbunkar, ärttörne och hagtorn om fötterna, men väldigt få stigar. O'Brien har aldrig sett en sådan skog, men känner igen arterna, särskilt järneken, som saknar sina röda bär såhär tidigt på sommaren. Det är en forntida irländsk skog.

Här möter kerberanerna besynnerliga figurer: Trogna vasaller åt Ruaidrí Ua Conchobair som hugger ned träd för att bygga belägringstorn och anfalla normanderna, hudklädda mörkhåriga jägare med pilspetsar av flinta som talar ett helt obegripligt språk, och upprorsmän från 1798 som följer Roddy McCorley mot vad de tror är engelsmännens kanoner, men som Barkers krafter antyder är en grupp med makt av ett annat slag än vad kanoner ger.

Kerberanerna håller sig undan och försöker inte utnyttja det faktum att alla tycks ha sin naturliga fiende. Där främlingarna möts i dimman flammar krafter upp och tordönsstämmor talar oghamiriska. Åskan föder ett regn som löser upp dimman, och illusionerna med den. Träden faller och splittras i moln av virvlande löv. Upprorsmännen, evigt stormande kanonerna för sitt Irland, bleknar bort. Kerberanerna, som låtsats falla för att inte hamna i striden, finner sig sitta på Dublins kullerstenar. En klocka klämtar. Midnattstimmen är slagen.

Efter en snabb kontroll av Silver Mist, varifrån styrman Ollie Pumfrey hört ett lågt skepp med dussintals rorsmän, och sett drakfiguren i dess för, rusar kerberanerna vidare till parlamentsbyggnaden. Där är sessionen avslutad. Två gamla irländska tanter—Aibreann och Clodagh—lämnar byggnaden. De ser mycket trötta ut, men hejdas av O'Brien och meddelar då att motionen gått igenom med 158 röster för union. Barker förföljer tanterna en bit, för att hans krafter visar att de bär på maktföremål liknande vad han kände i dimman, men samtidigt mycket svagare och mindre ihåliga.

Tanterna ryggar tillbaka inför åsynen av Barker och säger bara: “Om det inte varit för er på utsidan hade vi haft det tyngre, men vi kan inte tacka dig.” Barker traskar konfunderat in i parlamentsbyggnaden där O'Brien och Courtenay talar med sin kontakt, Jonathan Fullerton, assistent åt en viss herr Pelham.

Fullerton är inte ledsen för att kerberanerna kom för sent; segern är ändå vunnen, och vem vet om de där druidliknande “Éireannach Fáthach” som försökte komma in i parlamentet under veckan egentligen var ett hot? Nu stundar en resa till England för Fullerton, vars herre ska bli Lord Pelham till följd av det “personliga avtal” som säkrade hans röst.

All dimma lättar i mörkret.

Epilog

På grund av incidenten med råttan skaffar Courtenay en katt vid namn Red. Barker får reda på att en av hans släktingar dött, medan O'Brien faller ner i fattigdom för att hjälpa sin syster på Irland. Två av hennes yngsta mister ändå livet.

Skottland, England och Irland blir tillsammans det Förenade kungariket, en bastion på haven, den första januari 1801. Det irländska parlamentet upplöser sig självt i enlighet med omröstningen den 1 augusti, och hotet från katolikerna är därmed stävjat för den här gången.

Ett fåtal kunniga observerar Frostprocessionen när det nya året randas. Somliga bland Älvalandets adel flyttar till England, mutade, liksom sina världsliga motsvarigheter.

SL:s kommentar

Stenåldersjägarna var iberier; de första irländarna.