2023-07-01

Vi åt frukost på hotellet: En omelettmacka, minestrone-soppa, och enbart engångsmuggar. Jag läste det lilla jag begrep i Yomiuri Shinbun i lobbyn innan resten av gänget var redo för dagens aktivitet.

Vi åkte tunnelbana från stationen med byte till det självkörande tåget Linimo. På så vis hamnade vi i det nybyggda Ghibli Park.

Ghibli Park ligger inuti en större park, byggd för 2005 års världsutställning och bibehållen till minne av densamma. Den heter därför Ai-chikyuuhaku (愛・地球博), en förbannad ordvits där prefekturens namn (Aichi, egentligen skrivet 愛知) övergår i ett kombinerat budskap om kärlek till jorden och världsutställningen.

Jag hade bokat inträde 12:00, från Sverige, genom en bysantisk biljettkö. Vi var där i fyra timmar. Då passerade vi ändå snabbt förbi det öppna området “Hill of Youth”. Istället utforskade vi noga den mest centrala delen: Lagret (“Ghibli’s Grand Warehouse”). Under dess höga tak hänger en mekatronisk trä- och pappersversion av ett av luftskeppen från introt till Castle in the Sky (1986). Den hissar sig upp och ner!

Den så kallade centrala utställningen på lagret består av tredimensionella scener ur Ghibli-filmer, med någon figur utelämnad bland statyerna. Konceptet förutsätter en vilja att placera sig själv i scenen och ta bilder. Det var förvånansvärt narcissistiskt för Ghibli, men populärt bland övriga besökare. Den särskilda utställningen vägde upp. Den bestod dels av en utmärkt tillfällig utställning om mat i filmerna, dels av en bartender-Totoro, en bättre kattbus än den på lagrets lekplats, och en permanent utställning av filmaffischer och Ghiblis hemmabioprodukter från hela världen. På lägre plan fanns också en “riktig” lagerlokal med diverse modeller från tidigare evenemang.

Matutställningen hade bland annat en lekvänlig reproduktion av köket på Tigermalen (ett annat av luftskeppen i Castle in the Sky), och en lång serie tavlor med skisser till individuella bildrutor i filmerna: Precis hur mat skulle stänka i en tugga och hur ytan skulle röra sig realistiskt i en flaska medan någon dricker. Det fanns rentav en panel om hur lagad mat 3D-scannats i produktionen av Earwig and the Witch (2020).

Kafeterian var fin, byggd på konceptet med en restaurang i en flygplansvinge från Miyazakis anteckningar om flygets barndom. Precis som i Ghibli-muséet 2004 fanns det flaggor på maten med bilder ritade av Miyazaki själv.

Det var mycket folk på lagret. Det var ingen kö för att komma in till den största affären, men kön till kassorna var desto längre. Allt slogs in för hand och det fanns officiella påsar med tryck i många olika storlekar, plus regnskydd att ha utanpå. Jag köpte Daydream Note (1997) i bokhandeln och i den stora affären lite tejp, självhäftande anteckningsblad och ett vykort. På bion såg vi “House-hunting” (2006).

Efter lagret tog jag en ensam tur till Satsuki och Meis hus från My Neighbor Totoro (1988), medan E1–3 vilade. Huset har redan stått i parken i många år, i en del som nu kallas Dondoko-skogen efter filmen. Vägen till Dondoko gick genom en delvis anlagd skog, över gångbroar som ibland kom upp i lövverket.

Jag kunde inte boka en biljett till Dondoko från hemlandet, men personalen visade mig vänligt till ett utkikstorn där det går att se Satsuki och Meis hus på avstånd.

Det finns annat att göra i den större parken, som en traditionell japansk trädgård, ett pariserhjul och en isrink, men vi satte oss på Linimo igen och åkte tillbaka till Nagoya. Det var för sent för att se Nagoyas slott eller någon av de illavarslande nördbutikerna nära hotellet, så vi uppsökte istället E3-vänliga Solo Pizza Napolitana. Jag åt en utmärkt quattro formaggi och drack en Yoga Optimum medan vi planerade morgondagen. Restaurangen var inredd i precis samma stil som Ghibli Park, som förkrigstidens ljusa Europa med mjuka linjer och mosaik.

Vi hämtade våra väskor på hotellet i Nagoya och hoppade på ett sent Hikari, avgång 20:31, till den mindre orten Hamamatsu på Honshūs sydkust. Från stationen tog vi en taxi till hotellet “The Hamanako”. Vår chaufför, herr Yamamoto, var född lite utanför staden. Han kände inte till The Hamanako, förmodligen för att hotellkedjan Daiwa Royal gjort ett märkligt val med namnet. Hamanako är en sjö, om än kopplad till havet, och runt sjön finns många hotell. Att döpa ett hotell till “The Hamanako” är som att döpa det till “The Vänern”.

Just vårt hotell hade sett sina bästa dagar. Entrén var fin, det fanns tydliga tecken på hållbarhetstänk i administrationen och det pågick en auktion på trevliga tavlor, men mycket annat var på dekis. I samma rum som försäljningsautomaterna fanns några spel, där priserna var ett ogenomtänkt urval av leksaker och godsaker. Det fanns många restauranger, men de var givetvis inte öppna såhär sent och skulle inte vara det nästa dag heller. Karaoke-rummet däremot, det var i användning! En äldre man skrålade där medan hans yngre kollegor klappade takten.

Vid hissarna på vårt våningsplan fanns reklam för ålpaj. Vi provade aldrig ålpaj. Det är en “lokal specialitet” av den sort som drivs enbart av marknadsföringslogik. Fabriken låg i Hamamatsu, men vi skulle snart hitta en mer intressant biprodukt från den hala industrin.

Fler bilder finns i galleriet 2023-07-01.