2023-06-30

Fredag — Kyoto → Nagoya

Jag tog de sista bitarna igen.
— E3 äter pizza på buffé.

E1 och jag gick till Nishi Honganji när de öppnade. E1 lade sig i yoga-ställningen Barnet och sträckte därmed ut sin onda rygg framför Buddhan i Amida-hallen. Fotografering är förbjuden inne i Higashi Honganjis största hallar, men inte i det västra templet (Nishi) som har färre besökare och drivs av en annan sekt inom Jōdo Shinshū.

Vy genom Amidadōmon till den mindre av templets två stora hallar. Till vänster i förgrunden syns en mall för fotografering av besökande barn, med dagens datum. Texten på grön bakgrund lyder “Vi kom och besökte den ärade Shinrans tempel, Nishi Honganji” (親鸞様のお寺西本願寺にお参りました). Barnen i mallen är templets två maskotar, Putora (från sanskrits putra) och Putori (putri).

Utanpå.

Buddhismens centrala budskap är som bekant att du måste göra dig av med begäret till, förslagsvis, fina saker.

Inuti.

Jag tog så många bilder att en säkerhetsvakt kom fram och tipsade om vägen till Karamon så att jag inte skulle missa att fota den också. Det kändes för ett ögonblick som ombytta roller. I komedier från min barndom, som Macken (1990), är nitisk fotografering något som hör till stereotypen av japanska turister.

En av portens många vaktande pokémon.

Detalj på Karamon.

Den här bilden är tagen vid Nishi Honganjis östra vallgrav, längre åt söder. Här skyddar vallgraven och muren (tsuijibei) ett andra stort tempel på samma område som Nishi Honganji.

Vi köpte frukost från närbutiken Lawson men vi undvek deras majonnäsbröd. Jag valde det mörkaste bröd de hade, marknadsfört med texten ブラン入り食パン d.v.s. “Matbröd innehållande kli”. Det stod inte hur mycket kli, bara att varje bulle i påsen innehöll 13.1 g socker och hälften så mycket protein.

Bland annat Lawsons “Matbröd innehållande kli” och Bourbons mochitryfflar. Lite mer detaljer i resedagboken.

Jag valde mochitryfflar till efterrätt, smaksatta med den japanska druvsorten Shine Muscat, pudrade med kakao och flyttade till munnen på spetsen av en trubbig tandpetare: Uppenbart en följd av många iterationers shinhatsubai från godisföretaget Bourbon. Jag tyckte att det var en lyckad kombination. E1–3 var inte imponerade. Efter frukost checkade vi allihop ut från Rikyū och tog en vända genom Higashi Honganji med bagaget.

E2–3 går över gruset mot grundarens hall.
E1–2 och jag innanför Goeidōmon. I bakgrunden en affär för buddhistiska varor.

Mellan de två största hallarna i “Higashi-san”, senast återuppbyggda 1895 efter att ha brunnit 1864, fanns en liten utställning om hallarnas historia, komplett med ett långt rep tvinnat av kvinnohår, två slädar för att frakta stockar som skulle bli till pelare, och ett charmerande diorama där en lavin hotar transporten av en sådan stock på sådana slädar, dragen med sådana rep.

Vi satte bagaget i skåp på stationen, med svårigheten att de flesta av skåpen bara tog kollektivtrafikkort som i Japan konkurrerar med kredit- och debitkort som ersättning för kontanter.

Tempelanläggningen sedd från observationstornet.

Higashi Honganji ovanifrån.

Nere till höger i bild den enda öppna utomhuspoolen vi såg på hela resan 2023.

Shōsei-en ovanifrån.

Kyoto Tower tar inträde till observationsplan men har sedan gratis kikare och touchskärmar som identifierar landmärkena på flera språk. Tornet har både sin egen maskot, Tawawa, och ett samarbete med mediafranchisen Sound, Euphonium (響け! ユーフォニアム), från början en romanserie med start 2012. Romanerna utspelar sig i Kyoto och figurer ur den animerade versionen från Kyoto Animation pryder tornet, förmodligen för att en ny säsong skulle få premiär 2024.

Vi åt på Tower Terrace, en buffé på plan 3 under Kyoto tower, innan vi fortsatte till Shōsei-en. Den här gången gick vi in.

Växtarter jag inte kan identifiera på rak arm.
Det största öppna vattnet i Shōsei-en.

Efter Shōsei-en tog vi bussen till en borgerlig plats: Kyotos nationalmuseum. Dess gamla huvudbyggnad, i västerländsk stil, var stängd, bland annat för arkeologiska utgrävningar i muséet. Vi såg istället utställningen i en flygel med tristare arkitektur. Här inne var det mörkt, tyst, och många vakter. E3 fick inte ens sitta på en bänk och titta tyst på sin mobiltelefon i protest mot konsthistoriens dopamintorka.

Det var ändå värt ett besök. Jag såg bland annat några av de monokroma bildrullar (hakubyō) som anses ligga till grund för landets starka narrativa tecknartradition. Linjerna var mycket rena och de illustrerade avsnitten—mellan längre texter—hade egen text för dialog, men inga pratbubblor och ett oklart tidsflöde.

Jag såg också stora målade träskulpturer av buddhor, buddhistiska beskyddare (niō) och demoner som Enma. Flera av dessa statyer hade ögon gjorda av kristall som funkar väldigt bra IRL och väldigt dåligt på foto. Fotografering var givetvis förbjuden.

De bästa bitarna av utställningen var:

  1. En portabel helgedom till bodhisattvan Jizō (Kṣitigarbha) i ett skrin. Jizō sitter omgiven av en enorm mängd mindre figurer, vardera kanske 6 mm höga, på och under en läktare som sluttar mot åskådaren. Allt var i trä. Enligt utställningskuratorn var de mindre figurerna tusen stycken, och flera hade intakta glorior. Jag uppskattar att det måste ha tagit minst 10 000 persontimmar att tillverka det här lilla föremålet som ägs av Hōon-ji i Kyoto.
  2. Ett lerkäl från sena jōmon-perioden, använt för mat. Basen var ca. 2 dm bred, kroppen utåtgående, med en kraftigt utsvängd kant där leran övergick i symboliska eldsflammor. Ett liknande kärl såg jag som replik på Ghibli Park (nedre delen av länkad bild) följande dag.
  3. En modern tavla, utförd 1914, på många paneler. Den föreställde två detaljerade tranor som flyger i förgrunden, med ett mörkgrått moln i bakgrunden. Titeln, någonting om moln och vilda tranor, anspelade enligt kuratorn på ett ordspråk om frihet.
  4. En stor servis med skålar, tallrikar, brickor, kannor, skedar o.s.v. för en köpmans kaiseki-måltider under Meji-perioden. Mönstret var svarta yoshinokörsbärsblommor på röd grund, utsökt lackade.

E3 hade ont i fötterna efter allt vandrande och stod inte ut med det stela muséet. Hon fick en fika, och efteråt kom en omtänksam vakt med en stor påse plåster till hennes fötter. Hon hade ett envist munsår också. På vägen åter till stationen hittade vi ett apotek av den mer seriösa typen, där jag tolkade mellan E2, som är sjuksköterska, och två apotekare. Det var en utmaning i teknisk japanska, där många medicinska begrepp är förvånansvärt enkla men omöjliga för mig att gissa. Några har ett starkt samband med de latinska rötter som används på svenska och engelska, men äldre begrepp har det naturligtvis inte.

På vägen mot stationen blev det också en tredje omgång Yodobashi Camera. Denna gång gick jag faktiskt till kameraavdelningen och köpte ett makroobjektiv efter en övertygande demonstration av alla dess features. Objektivet, tillverkat i Japan, var inte mycket billigare än det hade varit i Sverige, men shoppingupplevelsen var i toppklass.

E2 gjorde rent hus bland pappersvarorna medan jag kompletterade med några gulliga klistermärken (Sumikko Gurashi) och en rulle rosa eltejp. Även jag var frestad av pappersvarorna. Yodobashi säljer till exempel två olika typer av pappersskärare för A3, i helformat. Väl på stationen köpte vi tågsnacks från 7-Eleven som i Japan numera ofta skyltar med det japanska holdingbolaget 7i:s logga.1


Vi tog ett sent tåg, obokat, till Nagoya. Vårt hotell, Sōtetsu Frésa, låg nära stationen men i ett nördigt kvarter åt sydväst, omgivet av K-Books, Melon Books, Magic: The Gathering-säljande Hareruya (Halleluja), Hobby Station, Animate, en bar vid namn NERV (efter NGE), och en mer ljusskygg verksamhet som jag tror var en cosplay-baserad kyabakura.

Fanzine-bokhandeln som jag aldrig besökte, med en skyltdocka i fönstret.

Bokhandel med skyltdocka.

Japanska bokhandlar är alltid kul, men K-Books hade en skyltdocka i fönstret på fjärde våningen. Jag gick aldrig in där. Jag sökte istället på nätet och fann att K-Books säljer begagnade artiklar för nördiga särintressen, däribland fanzin (dōjinshi). Under resan pågick en svag debatt i media om ett lagförslag för “kvalificerade fakturor” som, om jag förstått saken rätt, skulle hota både småföretagare och det stora prosumer-segment av marknaden som tillverkar och säljer fanzin, dels genom att flytta en skattebörda, dels genom att bokföra skapares rätta namn. Fanzinen, och därmed en del av K-Books, existerar ännu så länge i en juridisk gråzon där upphovsrättsinnehavare frivilligt avstår från att hävda sig, men om ytterligare 19 år kan den gråzonen vara borta.

En kycklingrestaurang i Nagoya: Gaburi Chickens filial väster om centralstationen. Det här är inte cyberpunk eller någon form av dekoration. Det är praktisk arkitektur som ändå ser ut som Blade Runner (1982).

Kycklingrestaurang där vi inte åt.

Vi åt middag på ett indiskt ställe, Raja Rani, nära stationen. Det var en femvåningsbyggnad där trappa, hiss och reglementsenlig brandstege tog upp en stor del av golvytan. Jag åt dahl med utmärkt vitlöksnaan och mango lassi; minst lika autentiskt som indisk mat i Sverige. En TV stod på och visade en chat show med hemlig gäst. Den indiska personalen kommenterade min längd lika glatt som japaner men talade bättre engelska. På hotellet efteråt hade vi pyjamasparty med en spettkaka (Baumkuchen) som vi fått av Chikako.

Stillsamt gatuliv i stationsområdet.

Nattliv i stationsområdet.

Fler bilder finns i galleriet 2023-06-30.


  1. På kvittot står det 7i och セブン−エレブン, istället för det gamla amerikanska namnnet på kedjan.