Kerberaner

Det gångna året

Wintermoor funderar på att fråga ut herr Leon om saker och ting, men kommer inte på vilka frågor hon ska ställa. Hon vill veta var stenen från Rosette finns. Ellis hävdar okunskap om detta. Även Berger är intresserad av stenen för att fortsätta studera språket som tog hans dotter. Han läser om det i Ahl ibn Uqbas Qadar enligt en kinesisk resenär.

Pas skrift är döpt efter Fei Pa, som dök upp i ayubbidernas Egypten år 1190 och samlade en grupp lärjungar. Uqba beskriver hennes lärdomar i muslimska termer, kretsande kring det gudomliga ödet, qadar. Berger är tillräckligt väl informerad om Kina för att förstå att Pa knappast kommit därifrån, och inser också att pratet om islam syftar till en respektabel täckmantel. Genom Deogratias gamla vän i Kairo, Hamid Abd-al-Karim, får Berger tag på översättningar av historiska annaler. I dessa krossar Saladins trupper en “vämjelig sekt“ vars ledare, Pa själv, försvinner spårlöst 1192.

Uqba följer Pas lärjungar i dagboksform. För dessa ter sig språket först som en utomjordisk ordbok, där varje teckens betydelse endast bestäms av andra tecken, utan hänvisning till mänsklig mening. Tunnelsystemet Berger själv upplevt tycks alltså sakna extern referent, men i takt med att lärjungarna känner igen allt fler tecken lär de sig navigera i fler än tre dimensioner. Plötsligt anar man syftningen, som när en smak kastar upp ett barndomsminne i medvetandet.

Pas skrift förbinder allt. Genom tunnlarna kan man ta sig var som helst, och åstadkomma mirakel. Uqbas beskrivningar av dessa är otydliga, fulla av gåtfulla referenser till sahaba. Berger ser logiska luckor, som om Uqba varit tankspridd eller lögnaktig. Sammanhanget undflyr honom.

Tavlan 'Isle of Graia Gulf of Akabah Arabia Petraea' av David Roberts, 1839.

Det är fortfarande upprorstider ute i världen. Bosniska muslimer reser sig mot osmanerna. En “Främlingslegion” upprättas för att fransmännen ska kunna kontrollera Algeriet. Österrikiska trupper slår ner revolter i Norditalien med en ny påves hjälp. Nat Turner genomför det blodigaste slavupproret i USA:s historia. Oroligheter i Wales bekämpas av militären under sommaren.

Kerberanerna fortsätter att diskutera sina paleografiska problem. Berger har konstaterat att två av de obetitlade manuskripten Deogratia jobbade på under sina sista år aldrig återfanns i hans hem. Det ena är den latinska varianten av La'sur-skriftens ordbok. Berger känner till det andra manuskriptets innehåll endast genom de uppdrag han åtog sig för att hämta Deogratias källmaterial och diskutera kniviga frågor med gubben.

Om Berger minns rätt skulle det bli en bok om ett antal familjer som levde i och omkring det romerska imperiet, delade en hemlighetsfull kultur eller religion, och lämnade efter sig varianter av La'sur-skriftens språk. Den bäst dokumenterade familjen hette Korshuot, nästan arameiskans ord för magiker. De hjälpte drottning Zenobia och hennes man i upproret mot Rom. Wintermoor läser allt hon hittar om det palmyrenska riket i klubbens bibliotek, som nu innehåller nästan alla de böcker Deogratia ägde och som Harry inte slog sönder.

Ellis lirkar tills Wintermoor erkänner att det var hon som slog in en ruta i Deogratias dörr till trädgården och stal den latinska versionen av hans bok om La'sur-skriften, men hon förnekar att hon tagit en text om Palmyra. Hon berättar att översta lådan i skrivbordet var tom redan när polisen gick.

Kan James Dovie Scott ha stulit texten? Berger intervjuar Elly Clapham, Deogratias hembiträde i Kensington, som drar sig till minnes att Scott och Deogratia arbetade tillsammans på morgonen 2 maj 1829. När gubben tog en tupplur efter lunchen och Clapham diskade gick Scott till klubben.

Ellis fortsätter att ställa frågor på klubben medan Wintermoor läser. Koenraad Krusen var storviltjägare utan fast adress. Scott, Krusens skyddsling, sympatiserade med Lord Cochrane och radikalerna. Ellis frågar andra kerberaner även om “Farley”, den stiliga skurken som sårade Wintermoor 1829. En medelålders kerberan vid namn Rossman tycks känna igen namnet och ursäktar sig för att äta lunch. Ellis talar strax med honom i enrum. 1827 kände Rossman en “katamit” i Cheapside som hette Farley och passar in på Ellis beskrivning. Ellis ber honom besöka kyrkan för att få hjälp med sina djävulska böjelser.

17 augusti: Berger och Ellis ger sig ut på Whitechapels gator. De börjar tala med hororna för att hitta Farley. På vägen ser Ellis den bekanta domedagsprofeten Balfour, som samlat en skara omkring sig för att delge dem sin tolkning av senaste nytt: Manchester-avdelningen av Wellingtons polisstyrkor har avbrutit ett tal av den radikale parlamentsledamoten och byggherren Gilbert Amanda Thompson, enligt munkorgslagarna från 1818. Våld utbröt enligt rubriken i The New Gorgon som Balfour viftar med; profetens fingrar är mörka av den färska trycksvärtan. Thompson och 200 andra är döda.

Harrys kunskaper läcker över till Ellis, och horor var vanliga under hans uppväxt; hans egen mor ska ha utövat yrket. Han får veta att Farley var kund hos madam Pollard på Ratcliffe Highway 1830. Han hade mycket pengar och en överlägsen attityd, som om han kommit för att visa att han blivit förmer. Han var till och med våldsam mot Pollards flickor och är inte längre välkommen.

Samtidigt gör Wintermoor inbrott hos den polisdivision som behandlade mordet på Deogratia. Det var då den enda, vars högkvarter ligger vid Great Scotland Yard. Hon ser från taket att konstaplarna samlats i duggregnet på innergården för att förbereda sig inför morgondagens förväntade oroligheter med anledning av nyheten från Manchester. Hon hoppas hitta papper från mordundersökningen.

Detalj från W. Schmollingers karta över London från 1833.

Wintermoor fäster sin änterhake runt en skorsten och firar sig ner till ett öppet fönster, som leder rätt in i kvartermästarens förråd. Här finns rum efter rum med hyllor fulla av premiärministerns favoritstövlar, gevär med räfflad pipa och stora mängder svartkrut. Det råder ingen tvekan om att polisen är paramilitär, men detta överträffar Wintermoors förväntningar. De är rustade för ett långvarigt krig.

Wintermoor, upphetsad av sitt intrång, stjäl ett par stövlar, tar på sig dem och gömmer sitt gamla par i hyllan. Hon smyger ut från förrådet till ett trapphus, där en annan dörr på samma plan bär skylten “Sgt. G. Schekman”. Stövlarna är inte tysta, och sergeanten deltar inte i förberedelserna på innergården. Schekman öppnar sin dörr. Wintermoor är strax därefter på väg ut genom fönstret. Han lindar hennes rop om kroken han fick efter att ha förlorat sin hand 1818, men Wintermoor kapar repet med en kniv vars La'sur-tecken håller den vass. Hon flyr över taket, väljer fel väg, tvingas hoppa en hel våning och stukar en fot mot kullerstenen, men kommer undan.

I Cheapside hittar Berger och Ellis till slut en grupp manshoror som förmodas ha arbetat med Farley. Berger utstrålar oförståelse för deras prekära situation, och Ellis framhärdar i sitt fördömande. Den mottagande parten i sodomi begår en stor synd. Om hororna känner Farley lämnar de inte ut honom.

18 augusti: Trion frukosterar på klubben. Wintermoor berättar exalterat om de tekniska finesserna i det “fantastiska” vapenförrådet. De spekulerar i att Farley fått bra betalt för mordet på Deogratia och stölden av den bok som gubben kastade i elden. Berger berättar om känslan av att Scott ljög, men envisas ändå i sin tro att Scott själv kan ha blivit mördad, bland andra villfarelser.

Kerberaner i klubbens matsal bjuder in alla till en demonstration mot det politiska våldet, med början på Portland Street vid elva. Harry är där och hittar den senaste omgången spenceanska provokatörer i ett myller av vanliga människor. På hustaken ovanför, och ibland på gatorna i sina nya kavalleristövlar, finns Lady Courtenay. Hon ser en avspärrning runt ett hörn vid Broad Street och sprider snabbt ut ryktet i demonstrationståget. Detta räddar många som lämnar tåget av rädsla för våld.

Vid avspärrningen förklarar en poliskommissarie genom en stor metalltratt att uppgifterna från Manchester ännu är osäkra, att alla beklagar våldet och att demonstrationen tyvärr är olaglig. När folkmassan inte skingras retirerar kommissarien långsamt mot Holborn Street, där polisen har ett av sina minifort med kanoner.

Harry har problem att höra herr Ratwise eftersom en spencean bredvid honom hojtar sina slagord så högt, men följer råttans råd och går runt avspärrningen på sidogator. Han får med sig ett gäng spenceaner och attackerar fortet från baksidan genom att hoppa upp och slita ut tegelstenar ur kanonporten som vetter mot Holborn Hill. Han får tag på kanonen, men kulan rullar ut, så när kavalleriet går till anfall slänger han själva kanonen på en av hästarna och dödar den på fläcken. Den stora folkmassan skingras snabbt inför polisens tunga beväpning. När Harry fått nog av kravaller slänger han upp några blåslagna spenceaner på axlarna och kutar snabbare än tåget i säkerhet.

Oroligheterna fortsätter nästa dag, nästa vecka, in i september och genom hela resten av året. Undantagstillstånd utlyses. Den ekonomiska återhämtningen går bakåt. Breda demonstrationer mot våld och för mat växer sig allt starkare, men plågas hela tiden av provokatörer och förbittrade unga män som vill ha vad fransmännen fått med sina barrikader.

Tavlan 'Meeting of the Birmingham Political Union' av Benjamin Haydon, 1832-1833.

Spenceanerna och “torypolisen” är snart låsta i dödskamp, fast de behöver varandras illdåd för att motivera sina egna. Polisen skulle ha vunnit om det inte varit för Harry, som kämpar som hundra man och flera gånger är nära döden. Sergeant Schekman jagar honom ständigt och tycks ha en lista på möjliga motmedel. En dag på barrikaderna blir Harry således skjuten med en silverkula, en annan dag slänger de facklor på honom.

Herr Ratwise ser till att beväpna Harrys vänner. Varje månad sker ett brutalt överfall mot någon av aristokratins vagnar. George Wintermoor tvångsförflyttar sin dotter ut till lanthuset, men Captain Swing leder snart både rövarband och organiserade militärövningar. Industristäderna flammar upp i inbördeskrig. Tiotusentals dödas.

Maria Berger återvänder under Londons mörknande skyar. Hon hinner knappt in genom dörren förrän Run råkar sätta en pil i henne. Han övar med sin blåsrörskäpp; Maria vänder och går. Bergers försök att lära sig Pas skrift kompliceras inte av inbördeskriget. Han hyr en liten lägenhet och använder den som avsändaradress för ett antal oförblommerade brev till framstående bibliotek. En Mino Piperno skriver ett långt svar på god latin, där han föreslår ett byte på plats i London: Om Piperno får titta på Aslögs papper ska han berätta vad han vet om Pa. Berger accepterar.

Lord Cochranes vänner i flottan försvarar Falklandsöarna mot Argentina. Ministern talar sällan till folket. Han riktar sig istället till medelklassen och antyder att anarkin kommer att bli total om inte Wellingtons skräckvälde får ett slut. Den unga Catherine Wintermoor funderar på sin framtid i detta land. Hon grips av den vansinniga övertygelsen att även kvinnor borde få rösträtt, för att få stopp på våldet.

“Brimstone” Balfour skriker i vinterns snöslask att slutet är nära. Domedagen kommer. Han har aldrig varit mer trovärdig.

SL:s kommentar

Den glada och högljudda spenceanen spelades förtjänstfullt av Hannah.