Kerberaner

Det gångna året

Portsmouth, januari: Miles O'Brien bryter sigillet på ett brev. Det är skrivet av Catherine Wintermoor, dottern till Mary Frances Courtenay. Han har inte sett flickan på 10 år. Hon ber honom respektfullt att beskriva sina erfarenheter med Courtenay.

O'Brien, som förlorat sina egna döttrar bland så mycket annat, blir rörd av tanken på lilla Catherine. Han minns dagarna på den snabba skonaren Silver Mist och samlar mod. Hans fingrar är ovana vid pennan, men bland flaskor och buteljer på hans bord växer en berättelse under de korta vinterdagarna. Utanför hans fönster återvänder flottans skepp från Jamaica.

Februari: Wintermoor är fast med sin far på landsorten. Hon har kört slut på böcker att läsa när O'Briens svar anländer. Språket är enkelt, präglat av seglarslang, men vänligt. Handstilen är förfärlig, stavningen klandervärd. Den gamle sjömannen beskriver åren mellan 1800 och 1822 så ingående han minns, förutom vissa detaljer han inte tror passar en ung dam, såsom “fru Courteneys [sic] trollkarls” förmågor, slavhandeln, Aaron Burrs öde, och episoden med hans majestät Georg III. Vättarna skildras älskvärt, och Havallans sista strid är hjältemodig.

O'Brien försöker svara ärligt på flickans frågor. Han vill inte att hon följer i sin mors fotspår, men vill inte heller antyda att kaptenen var besatt eller sinnessjuk, vilket ger en bitvis osammanhängande bild. Tonen mörknar kring 4 mars 1822. Irländaren antyder att det var Billy som, i sin ungdomliga besatthet—“nog för att han var ung, men han borde ha vetat bättre!”—drog Courtenay till sitt öde med det falska påståendet att krumelurerna var relevanta för hennes sökande.

O'Brien berättar som avslutning om besöket i Antwerpen 1826 och spelhålan med dödskalletärningarna, men gör ingen affär av detta: “Det verkade vara en helt vanlig spelhåla.” Han tackar Catherine för brevet och önskar henne all lycka i framtiden.

George Wintermoor talar med sin dotter om Swings ligor. Han har funderat på att tillbringa några år utomlands, men har kommit fram till att det inte vore rätt. Pöbeln i London må vara blodtörstig och främmande för förnuftet, men att hålla sig borta och låta Wellington slå ner kravallerna kan bara sluta som i Frankrike, med hurrarop vid fallbilan. Majoriteten måste tillmötesgås, på något sätt. Problemet är att Wellington vägrar diskutera.

Samtidigt, i London: Berger studerar Aslögs tecken. Han lyfter blicken från den hypnotiserande skriften när två män knackar på hans dörr. De är civilklädda poliser och anmärker på Bergers berömmelse, rikedom och världsfrånvända intressen, som tillsammans kan få honom lynchad. Männen antyder att ett ekonomiskt bidrag skulle vara på sin plats för att hålla ordning. Berger har länge varit besatt av tanken på mördare från Joseon, och fruktar även krabbor från regionens vatten. Han ger männen £400 på villkor att de ska skydda London från krabbor. De lovar, och äter färska krabbor i smör samma kväll.

Mars: “Brimstone” Balfour dyker upp igen, efter ett antal veckors frånvaro från Whitechapels gator. Torypolisen slant när de rakade hans huvud. Hans nya testar är vita. Han har blivit torterad, och ber Ellis att ta upp kampen. Män utan tro, lag och glädje är apokalypsens ryttare; Balfour pekar på rubriken “Den tänkande motorn” i The New Gorgon, med ett suddigt heliografi av Charles Babbage sittande framför sin färdiga dator.

Radikalerna är ryttarnas underhuggare, säger Balfour medan han slevar i sig soppa. Underhuset är genomruttet. Kungen menar väl, men saknar kraft. Ellis utför inte Balfours order att döda Babbage, mannen utan tro. Han säger åt gubben att lugna ner sig, men skaffar en blydagg.

12 april: Lady Courtenay är tillbaka i London. Hon patrullerar på hustaken och ser “Hatchet” Harry göra gatorna osäkra med sina våldsamma vänner, nu lika avskydda av folket som av polisen. När hon passerar en svart katt på ett av taken tycker hon sig höra djuret säga “God afton”, och blir så skärrad att hon drar sin pepparbössa, skjuter och missar. Djuret slinker undan i mörkret.

Samma natt hittar Lady Courtenay vad hon söker, tack vare en epidemi. Farley, inte längre lika fager, kliver upp på en vagn full med kolerasjuka. Courtenay tar sig ner på marken och närmar sig vagnen, men patienterna viskar om Döden när de ser hennes vita mask. Farley tar inte damens hand.

Notis om kolera från New York, 1832.

13 april: Wintermoor går till St. Mary’s i Whitechapel och skäller ut Ellis för att han eventuellt ledde hennes mor i graven. De går till Bergers lägenhet, där dammiga fragment av porslin alltjämt misspryder hyllorna. Farley fördes till St. Thomas sjukhus. Medan kerberanerna diskuterar vad de ska göra åt detta hör de en avlägsen kanonsalva, som av en bredsida från Themsen. De tar sig ut på gatan och ser några arbetare—mest tjänstefolk—rusa mot floden. Ellis försöker stoppa en av dem, men hon säger bara “Hoppas du övat på Carmagnole!” och springer vidare.

Kerberanerna vandrar förstummade genom West End. Vid Grosvenor Street klättrar Wintermoor upp på en hög fasad och ser masttopparna över hustaken: Det är brittiska fartyg, några från flottan och några andra stora tremastare längre bort. Kerberanerna fortsätter till Berkeley Square, där hundra man och hälften så många kvinnor skrålar “Vi dansar Carmagnole; länge leve ljudet av kanonerna!

De flesta av sångarna har skjutvapen från gömmor runt om i staden. I deras mitt står en grupp män med militär hållning, och den kända parlamentsledamoten William Cobbett, en gubbe som sköter mycket av radikalpartiets propaganda.

Kanonaderna fortsätter att ljuda från Themsen. Plötsligt besvaras en salva med en väldig explosion. Ett rökmoln stiger över ruinen av polishögkvarteret vid Scotland Yard. En kanonkula har träffat krutförrådet. Gevärseld smattrar över hurrarop.

Kerberanerna stretar vidare i en ström av människor. Många är rädda och på väg bort från krigszonen. Vid St. James Square sammanstrålar Cobbetts frivilliga med Royal Marines i uniform och vad som förefaller vara utvisade brottslingar med vapen i hand, landsatta av omvändande fångtransporter till Australien och Tasmanien.

Den anfallande styrkan drabbar samman med omgrupperad torypolis och arméns infanteri. Det fåtal kerberaner som sitter på klubben debatterar vad de borde göra. När trion anländer kommer de fram till att klubben ska hjälpa de sårade, oavsett vilken sida de tillhör. Wintermoor och Ellis ansluter sig till sjukvårdarna och avfärdar som vanligt Bergers prat om hans magiska krafter.

Berger går nu ensam till det tomma biblioteket, kopierar Aslögs tecken ur minnet till en papperslapp, och säger dess namn. Han vill till sjukhuset, men hans ortografi är som O'Briens. Pas skrift för hans plats i biblioteket till flaggskeppets däck, utan ett ljud. Han är mindre än ett dussin meter från Lord Cochrane själv. Ångbåtar ligger täta i floden runt omkring.

Den skotska lorden är lång och bredaxlad, med rödbrunt hår och blå ögon. Precis som Berger har han en framåtböjd hållning, men han tror inte på svenskens lögner om en särskild rang av kurirer. Torypoliserna som blåst Berger på £400 vann hans lojalitet med lögnen om krabborna. Svensken försöker därför lura i Cochrane att en armédivision närmar sig från sydväst. Skotten låter slänga honom i arresten, fast han beordrar för säkerhets skull en signalist att fråga om läget åt sydväst.

Wintermoors plan att hjälpa de sårade är bortglömd. Hon blir förbannad av allt skjutande och tömmer sin pepparbössa, händelsevis mot torypolisen. De är långt utanför den dolda pistolens räckvidd, men snart har hon plockat upp ett gevär med räfflat eldrör och kämpar sida vid sida med revolutionärerna.

Harry drar åt sig det mesta av elden. En kula splittrar hans ena knäskål, men radikalvännerna ger honom vin och en man sliter sönder sin skjorta för att stoppa blödningen. Harry vet mer än Ellis om vad som pågår. Resningen syftar till att avsätta Storbritanniens Monsieur Veto, reformens fiende: Arthur Wellesley, krigshjälte och hertig av Wellington.

Tavlan 'Arthur Wellesley, 1st Duke of Wellington' av John Jackson, 1831.

Berger är avväpnad och inlåst under däck på Cochranes fregatt, men ingen vaktar honom. Han använder det skarpa hörnet på en öppen fotboja för att karva fram sitt tecken på nytt. Från kistan med hans tillhörigheter i rummet intill hoppar han vidare till St. Thomas, avsiktligt ut på öppen mark i ena hörnet av sjukhusområdet. En trupp soldater ser honom anlända men avfärdar det som omöjligt när Berger låtsas få ett hostanfall, som om han vore patient.

Svensken tar sig in på sjukhuset bland sköterskor som försöker lugna sina patienter och hjälpa de sårade som anländer från gatorna. En sköterska ser skärrad ut vid åsynen av svensken. När hon kommer nära och känner på hans kind i den halvdunkla korridoren ursäktar hon sig och föreslår att det är hon som är chockad, inte han; kinden är ju hel, eller? Berger börjar leta efter Farley.

Wintermoor såras i armen på Piccadilly men fortsätter att kämpa. Hon dödar en av arméns soldater på Curzon Street, där framryckningarna böljar fram och tillbaka medan marinsoldaterna sätter upp sitt fältartilleri i parkområdet väster om Buckingham Palace. Alltihop är nästan surreellt; erfarenheten av eld, blod och rök på Londons innersta gator sätter djupa spår i den unga kvinnan. Hon önskar att hon haft sin mask.

Harry följer sin råttas stora plan. Han hetsar soldaterna och tuttar på en stubin så att en av kanonerna smäller av för tidigt och tar ett bett ur triumfbågen till Wellingtons ära. Det egentliga målet är Apsley House, hårt befäst under de senaste två åren. Bakom fönsterluckorna av järn lurar järnhertigen; revolutionärerna har sett till att han inte kunnat fly.

Berger hittar den fullsatta koleraavdelningen på källarplan i St. Thomas. Här ligger Farley i stanken och dunklet medan hans ena sängkamrat oupphörligt jämrar sig. Den andra verkar knappt levande. Uttorkningen hotar även Farleys liv, men om han får något att dricka ska han berätta om mordet på Franklin Deogratia. “Lovar du och svär på ditt hedersämbete?” frågar Berger, och rättar sig: “Eh, hedersord. Jag ger inte mycket för ditt ämbete!”

En minut senare, vid Loch Ness: Run Berger dyker upp vid vattenranden. Han öppnar sin blåsrörskäpp och fyller den. Det duggar. Hans rörelser är klumpiga och hans fingertoppar veckade som om han tillbringat en timme i vattnet. Något är fel. En liten bit bort står en annan Run Berger och fyller sin käpp. Hans kinder är urgröpta; blodådrorna hänger fria som om huden och köttet vore genomskinliga. De tittar på varandra, sedan ner i vattnet, stilla framåtböjda så att ytan lugnas. Från den krusade spegelbilden, under brättet av joseonskt snitt, stirrar en dödskalle tillbaka.

I London klättrar Harry upp på byggnaden intill Apsley House och hoppar jämfota över gatan. Brinnande smärta skjuter upp genom hans trasiga ben. Taket under honom skakar av marinsoldaternas bombardemang. Puts och pulveriserad marmor viner genom luften.

Apsley House 1829, gravyr av T.H. Shepherd.

Berger är tillbaka under sjukhuset, skärrad och oförstående. Hans anländande stöter upp en av sängarna tio meter bort, med sådan kraft att tre kolerapatienter bryter ben. Sköterskorna skyndar dit. Berger häller vatten ur sin käpp i munnen på Farley, som kvicknar till.

Farley berättar att han och Tom Brain, den stornäste mannen som Harry slet isär, bara hade i uppdrag att hämta manuskriptet om La'sur-skriften, helst utan att Deogratia eller Clapham märkte något. Om de märkte något skulle de dö. Stöld av värdesaker, gärna fler böcker, skulle ha använts för att dölja det verkliga målet.

Farley förnekar att han känner till namnet på sin uppdragsgivare, som sagt var boken brukade ligga och hur den skulle se ut. Farley träffade honom för sista gången i ett hörn av Kensington Square, en kvart efter mordet. Det var en reslig herre, blek med ädla drag, klädd i dyrbara svarta ridkläder med blanka silverknappar, och en halvmantel. Hans vallack var svart och hans ögon grå.

När Farley kräver mer vatten för att fortsätta berätta går Berger till närmsta brunn och väntar i kön. Han har fått nog av Pas skrift för tillfället. Farley dricker tacksamt och svarar sedan sömnigt på Bergers frågor. Hade uppdragsgivaren en dialekt? Ja, han bröt på holländska. Han betalade med nyputsade silvermynt (crowns, 5 shilling styck), inte lika mycket som avtalats för boken Wintermoor tog, men en vacker slant, för att Farley svarade på hans frågor om trion som avbröt försöket att stjäla den förbannade boken.

Wintermoor, sårad i båda armarna, hurrar när förbandet hon slåss emot omringas, viftar med vit flagg, vänder kappan efter vinden och ansluter sig till revolutionärerna. “Hatchet” Harry dundrar ner genom takfönstret i Wellingtons salong, landar hårt på ett bord och raglar från rum till rum. Hertigens sista trupper håller ingången mot de stormande revolutionärerna medan Harry knäcker skallar och svingar sin yxa på insidan.

“Så det är såhär det slutar”, säger hertigen av Wellington när hans livvakter ligger blödande på de fina mattorna. Han drar sin sabel och måttar ett skickligt hugg. Övermänniskan är naturligtvis snabbare.

Wintermoor har burits i säkerhet och ser på när William Cobbett bär ut Wellingtons huvud ur Apsley House. Folkmassan hurrar och drar igång La Carmagnole. Två timmar senare är slaget helt och hållet vunnet. Torypolisen höjer vita skjortor över sina små fort. Radikalvänliga divisioner kontrollerar staden.

Storbritannien är i nya händer.

Epilog

George Wintermoor föll offer för en hjärtattack under statskuppen och dör på småtimmarna den 14 april. Catherine, ensam arvtagerska, är nu Lady Wintermoor.

21 april: Lugnet har lagt sig i London. Det mesta av bråtet är bortforslat. Man hör inte längre kavalleristövlars taktfasta tramp på gatorna. Det är oklart vem som tog initiativet, men aktionen för att avsätta Wellington hade brett stöd, inte bara bland radikala politiker utan också bland whigs och en stor del av armén, som var emot inbördeskriget. Femtekolonnare hindrade att larmet gick innan skeppen gav polishögkvarteret en första bredsida.

Mino Piperno träffar Berger i dennes andra lägenhet. Italienaren har ansikte som en bulldog och nacke som en tjur. Han tar Aslögs papper, säger att han ska skriva, och drar sig sedan tillbaka. De två männen talar inget gemensamt språk flytande, och Piperno har fått vad han ville ha. Berger, som lämnat fler exemplar av samma tecken runt omkring i staden, är lurad igen.

Dagen efter dör William Cobbett som hjälte. Han fick ett skott i buken under striderna i London. Lord Cochrane är vältalig i parlamentet och sätter freden framför allt. Under de följande veckorna gör radikalerna vissa eftergifter mot de tories som gillade Wellington, trots att han drivit fram anarkin. Man beskyller Harry för hertigens död; målet var att arrestera honom. Det blir ingen giljotin vid Charing Cross och ingen massaker i överhuset, trots rykten, men William Pitts långvariga dominans från andra sidan graven är helt och hållet bruten.

Resten av parlamentssessionen, fram till augusti, är en virvelvind av reform. Rätten till habeas corpus är tillbaka och hundratals dissidenter släpps. Munkorgslagarna från 1818 rivs upp. Restriktionerna för katoliker lättas, enligt en serie förslag som Wellington själv stödde.

Radikalernas lagar om ändrad rösträtt går igenom överhuset, dagen efter ett gigantiskt fackeltåg lett av framstående fackliga organisationer, utan en droppe blod. Institution of Civil Engineers går först.

Över en natt fyrdubblas antalet väljare. Kvalifikationerna baseras inte länge bara på markägande. Även hyrd mark är meriterande, som en av eftergifterna. Framför allt avskaffas de ruttna köpingarna. Industristäderna, och Irland och Skottland, får mångdubbelt större representation. Kvinnor är uttryckligen förbjudna att rösta.

Egypten gör sig mer oberoende av Osmanska riket och intar bland annat Damaskus när sultanen nekar Muhammad Ali ståthållarskapet i Syrien. Ryssland hjälper osmanerna. Koleran i London dödar 3.000, men inte Tilbur Farley. Epidemin sprider sig till Frankrike, med 18.000 döda detta år, och Nordamerika. Indianledaren Black Hawk vinner flera strider i USA, med brittiskt stöd, men besegras.

Wintermoor är överväldigad av ansvaret kring att förvalta sitt arv; hon vet inget om pengar. Berger skriver ingen ny bok och säljer heller inte mycket i dessa tider. Han går back och fyller 50. Ellis får ett eget rum vid St. Mary's, men också hårda tillsägelser och löneavdrag för att han är försvunnen på udda tider och umgås med Balfour. Skotten är deprimerad av den lyckade statskuppen och hävdar att allt är en skimär.

Till medelklassen har radikalpartiet sålt en positiv vision om ekonomisk tillväxt och bättre liv genom vetenskap och teknisk överlägsenhet jämte det brittiska imperiets tre traditionella, varandra pådrivande styrkor: handel, kolonier och sjöfart. Det är svårt att sälja samma vision till de mindre kvalificerade, som fruktar arbetslöshet, men Cochrane försöker åtminstone förklara tanken. Ruinerna av polishögkvarteret ska ersättas av en utställningspaviljong. Edwin Beard Buddings världsnyhet från 1828, den mekaniska gräsklipparen, görs till symbol för effektivisering på alla nivåer av samhället.

Ett nytt universitet får mandat i Durham. Under hösten haglar de vetenskapliga rönen. John Goss, Alexander Seton och Thomas A. Knight har sedan början av 1820-talet piskat varandra i långvariga studier av ärftlighet hos ärtor. De benar ut ett samförstånd och börjar samarbeta i vetenskapliga artiklar.

Charles Babbages nya maskin har barnsjukdomar och står stilla i ett par månader för ombyggnad och rengöring. Den mekaniska notationen färdigställs. Ett astronomiskt problem med parallaxberäkningar löses i maskinen; solsystemet visar sig vara mer isolerat än man trott. Alla universitet ska nu ha sin egen analytiska motor. Tills dess står forskarna i kö med sina hålkort.