Review of The Tattooed Widow (1998)
Seen in 2019.
Geriatric bishōnen comedy. The brightest and happiest of Lars Molin’s films, in my limited experience of them. He won an Emmy for it. I presume its production was motivated in part by the common accusation of sexism. It’s not a great solution to that problem, just a sugary fantasy, but it’s good, clean fun: A menopausal non-haram harem of zaddies.
The most amusing of the male sexual objects is the overly emotional Leon Mark (“Därför att jag är alldeles för upprörd för att kunna köra bil!”), but I also like Cederberg, the geeky next-door neighbour (“Men vad arbetar ni med?” — “Jag har en dator. Den största som finns. Jag surfar på nätet några timmar varenda dag. Går på ett gym, simmar, vattnar mina blommor. Jag har en köttätande växt och en väldigt stor piraya.” — “Men vad gör ni?” — “Jag är en totalt onödig varelse.”). A charming fantasy of escape from a bad marriage.