Bortom spänning i bordsrollspel

Contents

Trovärdighet och spänning är verktyg för att få rollspel att fungera. De är nödvändiga och tillräckliga verktyg, men ett rollspel med enbart trovärdighet och spänning är ändå futtigt i längden. Tänk på trovärdighet som en husgrund och spänning som ett hus. Inuti huset kan du dölja saker som betyder mer för dig.

Underströmmar

SL kan till exempel skriva ett äventyr som utspelar sig på 1990-talet, när övervakningskameror blev en vanlig syn på offentliga platser. SL anmärker på hur de nya kamerorna sticker ut. Tvetydiga, suddiga bilder används både för och emot RP:erna själva. En filosofisk SLP talar om Benthams Panoptikon, en gammal plan för ett fängelse där fångarna förväntas sköta sig annorlunda för att de vet att de kan vara övervakade, utan att egentligen veta om de är övervakade. Med sådana metoder kan SL bygga en intellektuell underström i äventyret: Ett tema som får spelarna att reflektera och skapar en särskild stämning. Tolkien jobbade mycket med teman.

Intellektuella underströmmar är ovanliga i rollspel. Det är vanligare med känslomässiga underströmmar. Det är vad som händer när deltagarna för med sig sina begär och applicerar dem på berättelsen. Våld är vanligt i bordsrollspel av den anledningen att många rollspelare har ett begär till våld. Precis som ett tema fyller begäret en direkt funktion för deltagarna. Våld kan påverka trovärdighet och spänning, men begäret till våld är inte ett verktyg på samma sätt som trovärdighet är ett verktyg. Våldet i Dungeons & Dragons är i första hand ett självändamål. Just våld är billigare och tryggare i rollspel än i verkligheten, men det fungerar likadant som begäret till humor, till makt, till ägarskap, till gemenskap, till hälsa, till kunskap, till det okända, och så vidare. I bordsrollspel är det sällsynt med sexuella och religiösa begär, men det finns inga kategoriska hinder mot dem.

Kritiker till rollspel, till exempel Didi Örnstedt, har traditionellt tolkat utövningen av begär genom fiktion som likvärdig med utövningen av samma begär i verkligheten. Örnstedt trodde därför att rollspelshobbyn var en latent fascistisk organisation som begick grova våldsbrott. Sådana kritiker missförstår begärets natur och skulle därför inte lyckas spela. Ingen vill ha ett rollspelsmöte som liknar diktaturens vision i 1984 (1949):

There will be no curiosity, no enjoyment of the process of life. All competing pleasures will be destroyed. But always—do not forget this, Winston—always there will be the intoxication of power, constantly increasing and constantly growing subtler. Always, at every moment, there will be the thrill of victory, the sensation of trampling on an enemy who is helpless. If you want a picture of the future, imagine a boot stamping on a human face — forever.

Det kommer inte att finnas någon nyfikenhet, ingen njutning av att leva. Alla konkurrerande nöjen ska förstöras. Men alltid—kom ihåg det här, Winston—ska makten berusa, ständigt större och ständigt mer subtil. Alltid, i varje ögonblick, ska segern kittla, med känslan av att trampa på en hjälplös fiende. Om du vill ha en bild av framtiden, föreställ dig en stövel som stampar på en människas ansikte, för evigt.

Det är en usel förebild för praktiska syften. Naturliga mänskliga begär är nämligen självreglerande. De försvinner när de inte längre utmanas, och de kan inte tänjas ut i oändligheten. Ingen rollspelare vill stampa för alltid på en besegrad orch. Till och med de enklaste begär kräver istället mått av planering, nyfikenhet, längtan och motstånd. Med det sagt är variationerna oändliga. Den här artikelserien är bara en handbok i bordsrollspel, inte i psykologi.

Handlingsfrihet

Varje stämning förutsätter en viss nivå av spänning. Den litterära genren “no plot, just vibes” medger stor trovärdighet och stark längtan, men gör stark spänning omöjlig. En “svart” stämning av hopplöshet där allt går åt pipan medför ett annat problem. Konstant hopplöshet, som i Orwells vision, tar ifrån spelarna deras möjlighet att påverka intrigen. Då finns det inte mycket att spela med. Om stämningen ska vara mörk, se då till att RP:erna har ett halmstrå att längta till: En möjlig flyktväg som sedan visar sig vara blockerad, en närstående som räddas av deras uppoffring, eller en chans att en ny generation kommer att ta upp kampen där den gamla stupar.

På en mer allmän nivå är det svårt att intressera spelare för någonting de inte kan interagera med. Det hör till själva mediet. Att presentera en scen för spelarna i ett rollspel, men inte låta dem agera i scenen, är lika dumt som att beskriva en scen i en roman och förvänta sig att läsaren ska sudda romantexten och skriva över den.

Deltagarna bör snabbspola förbi scener som rollpersonerna inte kan påverka genom sina handlingar. Det kan ske genom att deltagarna ger varandra exposition, karaktärisering och korta stämningsbilder, men inte mer. Detta gäller till exempel scener där RP:erna sitter i häkte, utan realistisk möjlighet att själva driva en intrig eller skydda sig från hot. Samma grepp kan appliceras mindre traditionellt på sekvenser där RP:erna gör saker som de själva tycker är viktiga men som spelarna inte bryr sig om, som att jaga en MacGuffin för att komma förbi ett godtyckligt hinder.

Spelledaren som tjänande ledare

Rollspelsmediets många källor till underhållning har en utsedd väktare: Spelledaren. De flesta är överens om att SL får ändra eller utöka reglerna när de påverkade samtycker. Något färre anser att spelledaren har rätt att strunta i regler mot spelarnas vilja. En ännu mer extrem åsikt är att spelledaren kan styra exakt vad rollpersoner tycker, tänker, känner och gör, även retroaktivt. Rollspelsböcker kan försöka avgöra vad som faktiskt gäller. Förvånansvärt många böcker säger emot sig själva genom påståendet att spelare och SL styr överlappande delar av spelet, utan en process för att lösa konflikter.

Standardlösningen på konflikter mellan deltagarna är insikten att människor använder böckerna, inte tvärtom. Att man måste komma överens med varandra i första hand är en ofrånkomlig egenskap hos rollspel: Ett socialt kontrakt i mediet. Deltagarna måste dock tillåtas göra saker utan att förklara varför. De kommer följaktligen handla emot det allmänna bästa ibland. Den normala lösningen på detta är att någon protesterar och SL bestämmer vad som hänt.

Att ge SL tolkningsföreträde kring allt som rör berättelsen har fördelen av enkelhet. SL är ju den som vet mest om kommande överraskningar och är vanligen minst partisk mellan huvudpersonerna i berättelsen. Hen har därför lättast för att se när en spelare föreslår något som kommer att skada möjligheten att använda scenariot på ett trovärdigt sätt, och därmed dra fördel av dess dramaturgi. Nackdelen är att tolkningsföreträde undergräver handlingsfriheten som, i teorin, gör bordsrollspel mer attraktiva på en punkt än datorspel.

Utmaningen för spelledaren är att hela tiden tjäna spelarnas intressen med sin asymmetriska makt, vilket ibland innebär att slänga scenariot. SL:s makt ska inte nyttjas själviskt, men den ska nyttjas. Den behövs för att hålla spelarnas och RP:ernas egen makt inom de breda gränserna för underhållning. Om RP:erna lyckas i allt de företar sig, oavsett hur sannolikt det verkar, faller spänningen platt. Improvisationsteaterns mantra, “ja, och”, lämpar sig inte för rollspel.

Tre nivåer av tjänstgöring

För att tjäna spelarnas intressen måste SL lära känna spelarna på tre plan:

• Spelaren som person. SL kan medvetet skapa situationer där en tyst och försynt spelare hamnar i rampljuset och bidrar på ett meningsfullt sätt, så att alla är med. Om spelaren har ett tåg att passa kan SL välja den väg som snabbare avslutar en berättelse.
• Spelaren som deltagare. Hur ser hen på rollspel? Söker hen det gamla vanliga i äventyret, ett avbrott från traditionen, eller rentav ett experiment med något hen inte känner till? Många spelare gillar cyberpunk, andra gillar fantasy, somliga gillar både och, och rätt många gillar båda genrerna samtidigt (Shadowrun), men ingen gillar något när som helst, hur länge som helst.
• Rollpersonen. Vad vill RP:n? Är det en “ofrivillig hjälte” vars egna önskningar avsiktligt kontrasterar mot spelarens önskningar? Övriga deltagare måste då låta sina RP:er tvinga den motvilliga RP:n, ibland en känslig balans som gränsar till handlingsfriheten. Om det dessutom råder en konflikt mellan RP:ns medvetna och undermedvetna bör åtminstone SL få veta det i förväg.

För att utforska dessa nivåer och närma sig konsensus kan man anordna ett samtal mellan rollpersonerna över en lägereld, där varje RP berättar vad hen är ute efter och spelaren kommentarer. Det är särskilt bra om gruppen har svårt att hålla ihop.

Maktmissbruk

Det finns många sätt att inkräkta på rollpersonernas och spelarnas frihet utan att tjäna spelarna. En pervers SL missbrukar sina befogenheter för att utöva sina egna begär på spelarnas bekostnad, inklusive begäret till makt som tänds av mediets mandat. Här är några tecken på missbruk:

• SL har en egen rollperson. En sådan figur kan inte utmanas ordentligt och silar bort uppmärksamhet från spelarna.
• SLP:er är omöjliga att övertala. De lyssnar inte till förnuft eller andra försök till påverkan.
• SLP:er är omöjliga att besegra med våld eller list, även om RP:erna samarbetar. Om RP:erna sitter obeväpnade, i hand- och fotbojor, med säckar över huvudena i flera dagar så har deras vakter, som är fler till antalet, ändå dragna maskingevär.
• RP:er hamnar ofta i pinsamma eller förnedrande situationer, som till exempel att bli av med kläderna.
• SL introducerar en ny SLP som vän till en RP, istället för att spelaren bestämmer vem RP:n är vän med. I det här fallet är det SL som i praktiken bestämmer en del av RP:ns personlighet och åsikter åt spelaren.
• SLP:er använder sig av övernaturliga eller hyperteknologiska metoder, till exempel telepati, för att styra RP:ns tankar. Spelaren ges inget försvar.
• SL bestämmer öppet hur en RP tycker, tänker, känner eller handlar i en scen, trots att RP:n är vid sina sinnens fulla bruk.
• SLP:er använder sig på motsvarande sätt av tidsresor för att sudda ut de effekter som RP:ernas handlingar fått.

Ett lite längre exempel med en gränsdragning: Det är OK att skriva ett äventyr där rollpersonerna vaknar upp utan semantiska minnen, så länge spelarna själva får bestämma hur RP:erna är som personer. Det är inte OK att SL med samma utgångspunkt själv fyller i RP:ernas minnen åt spelarna, styr dem in i den situation som ledde till minnesförlusten, eller ändrar en RP:s beteende med argumentet att RP:n har relevanta kunskaper som är blockerade av minnesförlusten och som SL inte har berättat om.

Sådana grepp är mediemässigt olämpliga på enkla principer. När SL är rädd för spelarnas påverkan på rollpersonerna och på intrigen, då har det fundamentala deltagarstyret havererat. Det sociala kontraktet är brutet. Den SL som ser en rättfärdig användning av greppen bör förklara detta på förhand. Det räcker då inte att säga “lita på mig”.

Att sälja spänning med vinst

Humor har inget enkelt förhållande till spänning i rollspel. Ett skämt inom spelvärlden kan visserligen få stämningen att lätta, men det kan också användas som bevis på att skämtaren är nervös. Svart humor funkar bättre för det syftet än sorglösa ordvitsar. Det bästa är vanligtvis att uttala skämtet endast i verkligheten.

Ursula K. Le Guin drar paralleller mellan den vanliga modellen för ett drama och jägares skryt i “The Carrier Bag Theory of Fiction” (1986). Det fredliga samlandet av bär och nötter har bidragit mer än jakt till mänsklighetens överlevnad, och lämpar sig väl för rollspel. Istället för action kan man förlita sig på humor, improvisation och teman i måttligt tempo. Spänning är ett gott verktyg även i denna improviserade handling, men kurvans form är mer demokratisk, och stämningen viktig. Figurernas äventyr är vad de själva hittar på i “sandlådan”, alltså måste figurerna vara intressanta och klara av att driva historien utan hot eller annan yttre påverkan. Detta lägger ett tyngre ansvar på spelarna än på SL, och förutsätter spelarnas frihet.