1802

Interludium av Niklas & Hannah: "Tänkt scen efter att Jeremiah

Barker berättat om de plötsliga rikedomar Winslow Harris fick efter sin pension"

En vas kraschar in i väggen och tar en tavla med sig ner i golvet. Den unga Lady Courtenay skriker och sparkar glassplitter omkring sig. Hennes trofasta skugga, Jeremiah Barker, står i dörröppningen. Han lutar sig bakåt för att kunna se ner längs korridoren - ett par dörrar öppnas och han manar de andra gästerna att lugnt stänga dem igen. Mary Frances Courtenay lugnar sig något, flåsande mitt i kaoset. Ljusen fladdrar i den kringrörda luften och regnet utanför i natten hörs nu tydligt. Hon tar två bestämda steg fram till Barker och stirrar upp mot hans ansikte, hennes haka bara en decimeter ifrån hans bröstkorg.

"Jag vill ha honom död", viskar hon mellan sammanbitna tänder. Hon har uppenbara problem med att inte skrika detta. “Död, död, död... Hör du det, Barker? Död!”

Barker stirrar tillbaks in i den unga damens målmedvetna ögon, nu fyllda av hat och ilska. Utan att bryta ögonkontakt sträcker han en hand bakåt och stänger dörren om de två.

"Och så vill även jag, my lady", säger han lugnt. “Om det visar sig att han haft med... det hela... att göra. Vi är dock inga barbarer, inte sant? Vi behöver veta vad han vet, om han vet något, inte sant?”

Mary Francis släpper honom inte med blicken, men den mjuknar något.

"Även om han vet något", tillägger han “så behövs en viss... diskretion... i det här fallet, inte sant?”

"Så få honom att tala..." viskar Lady Courtenay. Hon låter orden sjunka in i några sekunder och vänder sig sedan hastigt om och tar några steg in i rummet. Jeremiah vänder sig och lägger handen på dörrhandtaget.

"Och Barker..." fortsätter hon plötsligt. “Om han var inblandad...”

Barker fryser till med handen ännu på dörrhandtaget. En laddad tystnad fyller rummet. Han väntar ett ögonblick på resten av meningen, men han vet hur den slutar, så han lämnar Lady Courtenay ensam.

Det gångna året

London, 5 januari: Jeremiah Barker bryter sig in hos gamle Winslow Harris och sätter sin plan i verket. Det dröjer dock inte länge innan gubben tar sig för hjärtat över nattskjortan. Krampaktigt stammar han “B-Barker! Då måtte hon också leva! F-förlåt mig...!”

Harris sista utandning är synlig med kallraset i strålen av månsken från fönstret Barker tog sig in igenom.

Magikern hittar inget skrin med ben, men däremot ett litet bord av furu med ett ljus av den typ som är vanligast i fattiga hem: En veke av sävens märg doppad i flott och såld på gatan. I en låda under det lilla bordet ligger fler ljus, och över det hänger porträtten av Courtenays. Bredvid ljusstaken av svart järn står en enkel vit figur som nämns i papperen från auktionen: En liten flicka med nedböjt ansikte. Barker betraktar den med Atramors gåva, men blir besviken. Det är bara porslin.

Ludwig van Beethoven framför sin Månskenssonat för första gången.

Storbritannien och Frankrike har varit i krig i snart 10 år när freden i Amiens 27 mars avslutar Andra koalitionskriget. Franska kolonier återlämnas och Napoléons nya gränser erkänns, men fransmännen vilar inte. Adeln som flydde välkomnas tillbaka. Den haitiske upprorsmannen Toussaint L'Ouverture besegras och förs till Frankrike i fångenskap. Ollie är lika glad för det, och fortsätter att berätta om när han träffade L'Ouverture.

Någonting mystiskt sker i Storbritannien. Få förstår det, men ingen kommer att undgå konsekvenserna. Adeln äger 85% av marken, men dess makt har börjat minska. Lägre samhällsskikt ser kommersiella möjligheter. Man går från små tegar till sammanslagna åkrar, för att dessa kan bearbetas med maskiner, som Jethro Tulls drillplog för radsådd. Vinstdrivande bönder har i århundraden fött upp fler och fler får för deras ull, vilket gör att allmänningen, den obesådda mark som byns bönder tidigare delat på, inte går att ha till annat.

När man inte längre har råd att köpa eller hyra mark från vinstkrävande ägare, och inte kan dela den, blir det hårda tider. Skogen, på medeltiden känd som “de fattigas mantel”, är nedhuggen för skeppsbyggnad och träkol; det finns ingen annanstans att fly än till städerna. Dit ska även invandrarna från Irland. 17% lever därför på orter med en befolkning över 20.000. Oräkneliga bondsöner bildar ett proletariat till fabrikörernas tjänst.

Hela ekonomin håller på att skifta, från en fokus på ytan—handeln—till en fokus på grunden: tillverkningen. Från att ha producerat 3.000 balar rå bomull om året är USA på väg upp mot 178.000 balar 1810. Utan slavar vore det omöjligt. Fabrikören vet sedan med sig att det tar 500 timmar för en indisk spinnare att behandla 1 skålpund bomull. Nu, med Cromptons mula kopplad till Watts ångmaskin—vilket skedde för första gången 1795—tar samma uppgift 3 timmar i England, och samtidigt ökar kvaliteten.

Från 500 timmar till 3, och tyget är bättre.

En helt ny värld kommer.

Thomas Wedgwoods bilder av denna värld bleknar snabbt.

Addendum 2011-05-22

Mary Frances Courtenay tar beskedet om William Harris död med lugn. De år hon tillbringat som kapten för ett gäng hårdföra smugglare har härdat hennes samvete.

Jeremiah Barker studerar Codex Peregrini Nefandae, boken han fann i överste Turners hus 1801. Den är skriven på sådan ogenomträngligt dålig renässanslatin att han måste ha andra böcker, om språkets ord och grammatik, öppna under samma ljus i kammaren. Hans hårda vilja driver honom framåt, natt efter natt. När vintern kommer är hans tinningar grå.

Boken avslutades 1571 av en anonym författare, och tillägnas minnet av Olaus Magni Gothus. Den behandlar de “fördärvliga utlänningar” (peregrini nefandae) som författaren anser ha infiltrerat den unga svenska nationen och som nu undergräver densamma. Till dessa utlänningar räknas hundratals sidor av påstådda katolikhatare, sodomiter, judar och trollkarlar.

Den senare halvan av boken beskriver legender om ett antal ockulta sammansvärjningar mot det svenska blodet och kronan. En av dessa legender, som fångar Barkers öga, handlar om släktet Tyrenneus, som av författaren länkas till Etrurien (“Tyrrhenia”) och dess hednakulter. Släkten ska ha invandrat som mycket kapabla trollkarlar i Kristian Tyranns tjänst under densammes invasion från Danmark, och adlats efter att Kristian krönts till arvkonung i Stockholm.

Den anonyma författaren förtäljer ett par anekdoter om hur det dåtida släktöverhuvudet Antonius ensam erövrade Mora och Älvdalen (“Elfdalia”) åt sin utländske kung, genom att sätta sig i skräck med onda ögon och åkalla troll, som på ett särskilt obehagligt träsnitt förgriper sig på blonda kvinnor så att deras magar genast sväller upp och spricker av trollglin. Ett annat träsnitt visar tydligt att Tyrenneus vapen innehåller samma sorts rundade tecken som fanns på den fjärde delen av stentavlan från Rosette.

Gustav Vasas män halshögg Antonius i Älvdalen, varpå återstoden av släkten, bofast i området, svor den nya kungen och hans arvingar evig trohet i mitten av 1520-talet. Författaren är skeptisk till värdet i denna ed, men ger inga bevis för att släkten Tyrenneus skulle vara inblandad i sammansvärjningarna.

Därutöver innehåller boken flera eggande men ofullständiga beskrivningar av formler, ramsor och djävulens sändabud. Under sina långa månader av studier fångas Barker av ett stycke om invandrare som tillgodogör sig sina fienders fördelar efter segern. Någonting brister inom honom när han vänder blad till ett träsnitt där en afrikanskättad svensk kannibal sätter skarpa tänder i ett öga. Kanske är det för att hans egna sinnen visar tecken på att svika i medelåldern, och kanske för att han så gärna vill ha kraft till hämnden. Hur som helst inser han sanningen i det skrivna ordet. Hans fienders styrkor ska bli hans. Efter latin börjar han lära sig svenska.

Miles O’Brien får veta att hans barndomskärlek, Rebecca Fitzpatrick, är död. Hans smeknamn, “Smiles”, sitter allt sämre, men samma år hittar han en ny kvinna och tillvaron vänder så sakteliga uppåt igen. Han har ett stadigt arbete på Silver Mist, och freden gör alla gott. Till och med Havallan, som tillbringar mer tid på land än vad han kunnat det senaste decenniet, får känna kärlek.

Courtenay och Barker blir bjudna på en fest av en synnerligen excentrisk aristokrat, med en viss förkärlek för skandalösa samtalsämnen, som dessa två “intressanta personligheter”. Aristokraten har hört rykten om kapten Branderham, den unga kvinnan som fört befäl över ett hänsynslöst smugglarband under hela det andra koalitionskriget. Det är en livlig tillställning, där Courtenay träffar den unge James Pillerton.

Pillerton berättar exalterat om hur hans far egentligen förbjudit honom att gå på värdens fester, men att han fortsatt komma utan sin familjs vetskap. Detta rackartyg matchar Courtenay med råge genom sina anekdoter, som hänför den unge mannen. Courtenay låter sig uppmuntras och de båda talar länge och väl. De kommer överens om att försöka ses igen på en kommande fest. Om hon inte kan komma så vill han ju, åtminstone, höra ifrån henne via brev. Detta kommer att visa sig vara problematiskt.