1812

Kerberaner

• Miles “Smiles” O’Brien = Ida-Sofia Skyman
• Mary Frances Courtenay (Lady Courtenay) = Hannah Wigner
• Jeremiah Barker = Niklas Tollbäck

Det gångna året

Militära insatser mot ludditerna eskalerar. Det talas om regelrätta fältslag, ett inbördeskrig ingen erkänner. Fabrikerna står stilla. Även i London går många utan arbete. Debattörer skyller på “Orders in Council” expanderade av statsministern Spencer Perceval. Hans dekret har orsakat en kris i relationerna med USA och strypt handeln. Perceval är således impopulär, och likaså den nye regenten, Georg IV, som får monarkens alla privilegier i februari, ett år efter att den galne Georg III tvingats bort från tronen. Riket svävar i kristillstånd. Endast flottan hindrar den franska invasion som skulle cementera Napoléons herravälde över Europa och därmed över hela världen.

Det är möjligtvis en reaktion på det politiska läget att ett slutet sällskap bildats inom Kerberos-klubben. En handfull medlemmar sitter vid sitt eget bord och samtalar skyggt. Samma lilla grupp posterar en vakt utanför kaféet, och inte alla vakter är diskreta. Courtenay, Barker och O’Brien snappar upp att sällskapet vid ett tillfälle talar om kungahuset.

London, 3 april: Courtenay, som sedan äventyret i umbran är övertygad om att hon är den rättmätiga tronarvingen, går fram till det slutna sällskapets bord och ifrågasätter vänskapligt Georg IV:s legitimitet. Sällskapet blir dödstyst och stirrar först på Courtenay, sedan på herr Leon, en klubbmedlem med extravagant utseende. Att döma av de andras blickar är alltihop hans fel.

Amelia Lee Clark, en officer i klubben, talar för gruppen och är märkbart lättad när Courtenays syfte tycks avvika från gruppens förenande intresse, vad det nu är. Courtenay avslöjar inte den sanna arvingens identitet. O’Brien sjunger om den galne kung Georg för att lätta upp stämningen, något som kunde fått honom hängd om det inte skett på Gates of Hades. Leons vänner blir inte gladare.

Cambridge, 7 maj: Åtta personer beslutar att grunda det Analytiska sällskapet vid universitet. Det har sitt första officiella möte fyra dagar senare, vilket är en händelserik dag även på annat håll. Agendan är att modernisera matematisk metodik och notation, som hamnat på efterkälken i England.

11 maj: När de sammanstrålar vid klubben ser Courtenay, Barker och O’Brien en kvinna samtala med en av Leons vänner, en vakt, utanför kaféet. Kvinnan vänder sig besviket till de nyanlända och ber dem om hjälp. De bjuder in henne till kaféet för att prata.

Kvinnan kallar sig Mary Salsbury och har en “salong” för spådomar på Lambeth Butts. Under de senaste månaderna har hon besvärats av gåtfulla visioner när hon befunnit sig i trans. Hon har hört att hon i detta tillstånd gjort rörelser som för att skriva, och därför provat att ha bläck och papper framme. En dag vaknade hon av att ha sett främmande, hotfulla ansikten, och då hade hon skrivit en och en halv sida. Nu var hon på väg till arbetet när hon såg några skumma typer vänta vid ingången. Hon kände att de ville henne illa. Hon ber om att få bli eskorterad dit, och visar vad hon säger sig ha skrivit. Texten är på franska och utgörs i huvudsak av en lista med många siffror och vagt bekanta ortsnamn.

Kerberanerna tar hjälp av ett känt ansikte på klubben, Anne-Laure Collins, för att läsa Salsburys text. Collins tävlade mot Havallan i en botanikquiz många år tidigare, och förlorade. Enligt henne är texten ett oavslutat brev till general Jean-Andoche Junot i den franska Grande Armée, som bildades i syfte att invadera England. Listan beskriver framtida förflyttningar av hundratusentals soldater, mat och krigsmateriel över väldiga avstånd. Sammantaget beskriver datum och orter en rörelse österut, med slutpunkt i Vilna.

Förbluffade av brevet bestämmer sig kerberanerna för att hjälpa Salsbury och börjar gå mot Lambeth Butts, ett antal kvarter bort och över Themsen. På vägen hör de ett skott. Ljudet kommer från underhusbyggnaden, och mycket snart kommer en pojke springande. Han ropar att Perceval är skjuten och passerar raskt förbi, längs med Westminster Abbey.

Männen, det vill säga O’Brien och Barker, närmar sig underhuset för att se vad som står på. Courtenay och Salsbury finner en bänk i närheten och ser en nyfiken folksamling närma sig medan de väntar.

O’Brien och Barker tar sig in i lobbyn, där vakter försöker hindra alla från att lämna rummet. Statsministern ligger utsträckt på golvet. O’Briens skarpa ögon ser inte bara att Perceval är död—skjuten i hjärtat—utan också att en man som sitter helt stilla på en bänk nära kroppen bär pistol. Han ropar ut detta, och vakterna dyker genast på den sittande mannen, som försöker överlämna sitt avfyrade vapen. Vakterna får hans förnamn, “John”, men efternamnet säger han förbryllat att han inte kommer ihåg.

Utanför parlamentsbyggnaden konfronterar en främmande kvinna den olyckliga Salsbury. Hon har en lika främmande man i släptåg. Paret struntar i uppståndelsen omkring dem. Kvinnan, Jane Bullock, hävdar att Salsbury ska fängslas för sina skulder. Courtenay vet inte vad hon ska tro, och lyckas inte heller få några förbipasserande gentlemän att hejda Bullock, som stoppar in spåkvinnan i en täckt vagn. Courtenay försöker slita brevet till general Junot ur Salsburys hand, men hinner inte.

När O’Brien och Barker kämpat sig genom folkmassan beordrar Courtenay genast irländaren att springa efter vagnen, vilket han också gör, men för långsamt. Under eftermiddagen hör han sig för vid ett antal gäldstugor i staden: King's Bench, Marshalsea med flera. Ingen han får träffa känner till Mary Salsbury. Kvinnor i yrket att fånga Londons skuldsatta är lätträknade, men ingen har hört talas om en “Jane Bullock” bland dem.

På kvällen försöker Barker och Collins rekonstruera brevet ur minnet, men det går trögt. Kan det finnas ett samband mellan brevet och mordet på statsministern? Mördaren som tappat sitt minne, kan han vara styrd av en fransman? Barker sitter ensam kvar långt inpå kvällen och tänker intensivt att han behöver hjälp av en telepat, men ingen sådan träder fram; det vore ju oartigt att erkänna sig läsa någons tankar.

På natten söker sig Barker till Atramors skog i drömmen, för att få råd, men skogen är ovanligt kall. Flugorna bildar inte jättens gestalt. De surrar fram historien om en lärjunge som ännu inte gjort vad han ska.

O’Brien, Barker, Collins och Courtenay inser att deras kunskaper är otillräckliga. Följande dag inleder de ett samtal på klubben, med teoretiska frågor om telepati i krigets tjänst. De gör det apropå dagsnyheten att Percevals mördare, identifierad som John Bellingham av parlamentsledamoten för Liverpool, inte svarar på tilltal i häktet, och vägrar äta eller dricka. Detta mynnar ut i en livlig diskussion, där flera av klubbens självutnämnda experter uttalar sig.

Efter att aldrig riktigt ha förlitat sig på klubben under alla dessa år bestämmer sig Barker för att berätta hela historien om Mary Salsbury, som fortfarande är försvunnen. Två dussin kerberaner är idel öra och ställer många frågor. Allt eftersom kvällen blir natt når debattens vågor allt högre: Planerar Napoléon att invadera Ryssland? Kan man konstruera ett nätverk av medier som kopierar brev med automatisk skrift, snabbare än hästar kan rida? Det vore ju en enorm fördel i kampanjer över stora avstånd, kanske hela grunden till Frankrikes storhet! I så fall, hur kan man avlyssna dessa nätverk, som Salsbury tycks ha gjort? Kan man riva upp dem?

Innan morgonljuset silar in genom Hades rökiga rutor har de påstådda experterna bildat spontana arbetsgrupper som ska driva olika teser. Ärendet ligger inte längre hos de kerberaner som råkade hörsamma Salsburys bön om eskort, utan hos hela den brokiga klubben. Till och med det slutna sällskapet kring herr Leon är med på olika hörn. Samtalet har fördrivit känslan av att nationen står på avgrundens brant, och man skiljs åt med leenden.

Epilog

London, 18 maj: John Bellingham bedöms vara för svag för att flyttas till avrättningsplatsen och avlider redan samma natt, till följd av “undernäring”. Historien om hans långa fångenskap i Ryssland, parallell i tid med Courtenays i umbran, blir känd genom hans familj.

Under sina stärkande vandringar bland Londons fattiga och sjuka kommer Barker till insikt. Han blir en modern Tidericus, en av Atramors många vandrare genom tiderna. Smutsiga råttor följer i Barkers fotspår en natt, till ett skepp i Londons hamn. Trollkarlen stannar på kajen. Råttorna tar sig ombord. Nästa morgon vänder skeppet åter till Göteborg.

18 juni: USA förklarar krig mot Storbritannien med snäv marginal i kongressens omröstning. Percevals “Orders in Council”, en viktig orsak även till detta krig, har redan upphävts av hans efterträdare, Lord Liverpool, men nyheten har inte nått Amerika.

Över en halv miljon soldater under Napoléon börjar korsa floden Njemen 22 juni. Vid det här laget har kerberanerna ett namn på det mystiska kommunikationsnätverket: Sémaphore Psychique. Armén tar sig in i Moskva i september efter det blodiga slaget vid Borodino, men måste snart retirera. Den reduceras till spillror när semaforen störs ut och den ryska vintern förenas med fälttågets alla sjukdomar och den brända jordens strategi. Den hitintills oövervinnerlige Napoléon är besegrad.

Flera av de kerberaner som varit aktiva i undersökningen och förstörelsen av semaforen har därmed fått kontakter på höga platser. Det finns en ny energi i klubben, en ambition om att göra stordåd med de märkliga erfarenheter man besitter. Barkers haitiska, Marseille, invigs som kerberan i den stolta tradition som kallas “the Challenge”. I november hålls allmänna val i landet och den relativt unge toryn Robert Jenkinson bekräftas som statsminister.

Det blir känt bland Londons sjömän att pesten härjar i Sverige, efter 99 år av frihet från digerdöden. Ett karantänsystem har upprättats. Svenska myndigheter hävdar att utbrottet är under kontroll, men i Barkers drömmar triumferar Atramors. Dimmorna lyser och sprakar där Barker snubblar fram. Ett ansikte bland dem tillhör Jannick af Tyréen. Hans magnifika kropp skakar av dödsrosslingar. “Hämnden är ljuv”, surrar Atramors flugor, men för Barker är detta inte nödvändigtvis sant. Trots att han härdar sig ytterligare kan han inte fortsätta dricka kaffe på Gates of Hades med detta på sitt samvete.

En dag sitter matematikern Charles Babbage i det Analytiska sällskapets rum i Cambridge och tittar på en logaritmisk tabell, som han vet är full av mänskliga misstag. Han vet också att den franska regeringen tagit fram tabeller med en ny metod för att minimera felkällorna: Tre eller fyra skickliga matematiker bestämmer metodiken, ett halvt dussin bryter ner de nödvändiga operationerna i mindre steg, och så många som åttio beräknare utför sedan fotarbetet, som i det skedet har reducerats till addition och subtraktion, enkel nog för billig arbetskraft. För första gången har massproduktion således applicerats på aritmetik. Babbage får ett plötsligt infall. Om motsvarande enkla operationer i textilindustrin kan utföras av maskiner, varför skulle detta vara omöjligt i matematiken?

20 december: Bröderna Grimm publicerar det första bandet av sina sagor och sägner. Kännare ser umbrans logik i texterna.