1815

Ashkelon vid kusten

Kerberaner

Det gångna året

Napoléon I återvänder till makten, och besegras av Europas samlade arméer—den Sjunde koalitionen—strax söder om Bryssel. Den närmsta byn, Waterloo, blir berömd. I England är hertigen av Wellington, general Arthur Wellesley, kampanjens stora hjälte. Napoléon abdikerar igen och förvisas igen.

Tavlan “Wellington at Waterloo” av Robert Alexander Hillingford.

O’Brien, något till åren kommen, gifter sig med Mary MacFie. Ceylon blir en brittisk koloni. Den första ostfabriken öppnar i Schweiz. Berget Tambora exploderar i holländska Sydostasien, det största vulkanutbrottet på 1300 år.

Berger är bekant med en viss Franklin Deogratia, både genom Kerberos-klubben, som Deogratia långsamt bekantar sig med, och genom deras gemensamma intresse för språk och ockultism. Den gamle mannen säger sig ha en del obskyra skrifter som berör Joseons rike i Fjärran östern, till vilket Berger har ett djupt band. För att få studera dessa åtar sig Berger att hämta en svårtydd stentavla från Palmyra i osmanska riket. Den ska föras till Ashkelon vid kusten av “Hamid”, en arabisk bekant till den framlidne överste Turner, och sedermera till Deogratia.

Det faller sig så att Courtenay och O’Brien nästan samtidigt får i uppdrag av Amelia Lee Clark att hämta ett föremål vid namn Skuggans ros av Hester Stanhope. Stanhope har skrivit att hon för med sig rosen till Ashkelon, där hon själv genomför en arkeologisk utgrävning. Berger och de andra kerberanerna slår sina påsar ihop och seglar över Medelhavet i Silver Mist. På vägen lär de känna varandra. Berger är en van seglare. Han har rest så långt som till det slutna Japan, ännu mer avlägset än Joseons land.

Stanhope möter dem vid hamnen i turkiska manskläder, med en sabel i bältet. Hennes självförtroende har skjutit i höjden sedan Courtenay och O’Brien träffade henne år 1800, men hon minns sin tacksamhetsskuld och lovar att ge dem Skuggans ros. Först går de på en rundtur vid utgrävningen, som Stanhope säger baseras på en medeltida italiensk skrift om begravda skatter. Man håller på att avtäcka en högrest men huvudlös staty vid ruinerna av en gammal moské. Berger träffar Hamid. Bitarna av stentavlan väger nästan 100 skålpund; Hamid ordnar med bärare. På bitarna finns två språk. Den lärde Berger känner igen båda: arameiska, och den kurviga La'sur-skrift som ingen nu levande sägs kunna läsa, men som ska ha varit ett magiskt språk.

Skuggans ros överräcks, insvept i tyg och väl förpackad i en dekorerad låda. Courtenay packar upp den så snart hon blivit av med Stanhope, för att se vad Clark vill åt. Det är en ros av mörkgrå sten, med hårfina sprickor. Taggarna har nötts ner. När de träffas vid båten, som ligger kvar i ett par dagar, förklarar Berger att de tunga säckvävsbyltena i hans bärares händer ska avhjälpa ett ryggproblem. För att försvara denna oskyldiga lögn sover han på fragmenten av tavlan i sin egen hängkoj, hela vägen tillbaka, vilket är monstruöst obekvämt. Nätterna blir mycket trevligare för Courtenay, som efter att ha vidrört Skuggans ros drömmer om Cockaigne.

Billy äter apelsiner och leker med lilla Catherine, som kan säga “Billy” och “Oulie” med samma franska toner; “mamma” är svårare. Modern behåller Skuggans ros vid sin kudde och rör vid den varje natt, innan hon somnar. Drömmarna är så omoraliskt enkla, så skamliga att de inte anstår en Courtenay, men när hon väl beordrar besättningen att lossa förtöjningarna och segla mot London kan hon inte sluta. Vid det laget har Stanhope låtit krossat den där statyn.

I London väntar Courtenay en sista natt innan hon tar sig till klubben. Den morgonen försover hon sig två hela timmar, och när hon väl kommer till klubben och äter en riktig engelsk måltid för första gången på två veckor känns den ointressant, nästan svår att få ner. Maten på hennes skepp smakade likadant. Hon förstår inte riktigt varför hon mår som på sommaren 1808, och när hon lämnar rosen i lådan till Clark är det med en önskan om att snart få se den igen. Det ska hon få, säger Clark. Berger överlämnar stentavlan till Deogratia, som ömsint kalkerar den medan Berger går lös på hans bibliotek.

Epilog

Under resan till Ashkelon har Mary O’Brien drabbats av en olycka på segelkokeriet. Hon bearbetade bomullsdukar under den mödosamma barkningsprocessen när en av de nya mekaniska bykningsmaskinerna exploderade på grund av övertryck. Mary skållades svårt över högersidan av ansiktet och överkroppen, med den effekten att hon blivit mer eller mindre blind på höger öga, och har mycket begränsad rörlighet och svåra smärtor i höger arm. Miles O’Brien dricker. Sedan får får han veta att ytterligare två ur hans släkt på Irland har dött. Han dricker.

27 november: Den andra Parisfreden undertecknas. Ett enormt krigsskadestånd utkrävs. En allierad styrka ska besätta norra Frankrike i fem år. Bläcket torkar på kartan över det nya Europa, efter den långa Wienkongressen. Även britternas krig i USA är nu avslutat, men den brittiska ekonomin är i kris. Ludditerna förstörde sina maskiner, arbetslösheten är hög och krigens kostnader måste betalas. Freden har sänkt priset på utländsk säd, och förvärrat villkoren för Courtenays smuggling. Godsägarna i regeringen driver därför igenom Importation Act 1815.

De höjda tullarna stämmer väl överens med traditionella brittiska överklassvärderingar, då priset på mark stiger. Det gör också priset på mat. Våldsamma protester utbryter i London. Statsministern, Liverpool, slits nästan ur sin vagn av demonstrerande arbetare, och visar sig nästa dag med en blåtira i överhuset. The Times tryckpressar, knappt ett år gamla, går varma om detta monumentala övergrepp på en av landets absolut främsta män.

Liverpools vänner drar slutsatsen att man borde ha använt hårdare tag mot ludditerna och upphäver för första gången 1600-talets habeas corpus-lagar. Det är inte längre möjligt att kräva en förklaring till varför någon blivit fängslad, och få denne frisläppt om förklaringen är otillräcklig. I en mer human juridisk utveckling reserveras skampålen för menedsstraff, på grund av sympatier för Lord Cochrane.