1818

Kerberaner

• Miles “Smiles” O’Brien = Ida-Sofia Skyman
• Mary Frances Courtenay (Lady Courtenay) = Hannah Wigner
• Billy Breadcrumbs & “Hatchet” Harry Morris = Niklas Tollbäck
• Run Berger = Nils Pasi Nävert

Det gångna året

Norr om London, 3 januari: Kerberanerna återförenas vid ett lantställe, där nästan hela klubben gemensamt firar ockultationen av Jupiter bakom Venus, enligt gammal tradition. Berger har besökt sitt hemland, där konsekvenserna av pestutbrottet 1812-1813 är nedtystade av svensk och norsk regering i personalunion under den döende Karl XIII.

Courtenay frågar Franklin Deogratia om John Erskine Bradleys dagböcker. Deogratia kan inte tolka dem bättre, men accepterar hennes förslag att benen i Bradleys laboratorium var offergåvor. Deogratia känner till myter om gnomer och troglodyter under jord: Sådana varelser kan förvisso existera, men allmän kunskap om dem vore knappast farlig i sig, och intresserar honom därför inte.

Deogratia är nu en bra bit över 80, men tynar inte bort, trots spröda fingrar. När Courtenay frågar om Apeldoorn och dolkarnas emblem hämtar han en volym i sitt bibliotek och slår upp Apeldoorns vapen, men har inget att förtälja. Courtenay fascineras av nyckeln på vapnet, och tänker på sitt eget. Hon ämnar segla till Holland under sommaren.

Robert Stirling bygger en praktiskt användbar version av sin motor. En järnväg mellan Stockton och Darling planläggs. James Blundell utför den första transfusionen av mänskligt blod, via en skål i London. Étienne Geoffroy Saint-Hilaire, forskaren som föredrog att förstöra skatterna från Egypten framför att låta engelsmännen få dem vid sekelskiftet, är först att beskriva exempelvis vingen och armen såsom havande ett gemensamt ursprung, i enlighet med Lamarck. Saint-Hilaire föreslår att både nya arter och högre kategorier av levande varelser har sitt ursprung i monster.

Söder om London, 21 maj: Efter en tidig påsk är det redan dags för hästkapplöpning vid Epsom Downs. Denna händelse lockar fler vanliga människor varje år, trots två mils vandring från Londons mitt. Detta år är de särskilt många. Soldater till fots och till häst visar upp sig för fotvandrarna längs vägen. Det ryktas om en politisk manifestation. O’Brien hoppas på det. Han går med diverse handlingskraftiga dissidenter, många av dem spenceaner.

Courtenay är i Epsom med Catherine för att fraternisera med adeln. Hon utger sig för att vara änka; få låter sig övertygas. Berger är här för att hitta rätt sorts tagel till projektet att sy en hatt som de man har i Joseon. Han rör sig fritt vid stallen, mellan överklassen på de bästa platserna och underklassen på ängarna runt omkring kapplöpningsbanan, främst i nord. O’Brien och Hatchet Harry har nått fram till den senare gruppen, som långsamt växer till någonstans över 30.000, servade av försäljare som också vandrat från London eller omkringliggande förorter och byar.

Överklassen är ovanligt fåtalig. Många har stannat hemma av rädsla för att politiken ska “äventyra den goda stämningen” kring derbyt. Unga män bland de som kommit talar skämtsamt om bergen av smuts som arbetarna säkerligen kommer att lämna efter sig. Berger är lyckligt ovetande om allvaret i situationen och antecknar hur olika hästars tagel ser ut i det lätta duggregnet.

Bland arbetarna är det många som försöker hålla tal, men ont om enighet. Spannmålslagarna ska givetvis hävas och rösträtten bli mer demokratisk. Mer än hälften av alla parlamentsledamöter väljs fortfarande av sammanlagt 154 personer, enligt lagstiftning från 1400-talet. Vissa så kallade “ruttna köpingar” är nästan helt avfolkade och väljer fler ledamöter än de har röstberättigade innevånare. Ett exempel—Dunwich i Suffolk—ligger under vatten men har ändå två representanter i lagstiftande församling, lika många som de välbefolkade industriorterna Manchester, Salford, Bolton, Blackburn, Rochdale, Ashton-under-Lyne och Oldham tillsammans.

Alla andra ämnen än spannmål och valkretsreform är föremål för obildad och spretande diskussion, stundtals dämpad av rädsla för att “försvinna”, stundtals högljudd när ölen flödat ett tag och radikalerna börjat ge sig tillkänna. Harry, som egentligen kommit för dobbel, alkohol och möjligen ett slagsmål eller två, prövar att hålla tal och smickrar kvinnorna i åhörarskaran. Deras män muttrar missnöjt om att jätten setts med härdade kriminella i Whitechapel. Harry hör att någon kallar honom mördare och frågar vem det var; tydligen ingen.

Vadslagningen och kapplöpningen börjar. Militären ser till att arbetarna håller sig på sin sida av en otydlig grusväg. O’Briens nya bekanta säger att något måste göras för att få fram det politiska budskapet till de avskärmade rika. O’Briens förslag att ropa i kör går igenom. Arthur Thistlewood och andra spenceaner skanderar därför “Spa Fields” och andra fraser som har en helt annan betydelse för dem själva än för målgruppen.

Harry står längst fram när folkmassan sakta myllrar framåt. Det finns inga avspärrningar. Soldaterna ställer upp sig på led. En sergeant kräver ett slut på allt oväsen. Alla ska bakåt. Harry rör sig inte. En av rödrockarna, en ung menig, ber honom snällt, men Harry ser chansen att stila. Han drar av sig tröjan och spänner musklerna. En del av vadslagningen börjar plötsligt handla om Harry; ska han våga stå kvar?

Sergeanten hotar med att skicka in kavalleriet för att skingra massorna. Han börjar räkna till tio, men är bara halvvägs när O’Brien armbågat sig fram till Harry och bett honom kliva bakåt. Det gör han. Räknas det som att Harry förlorade? Slagsmål om pengar bryter ut i hopen. Flera av de som tidigare hållt tal försöker nu lugna den oroliga folkmassan. Lord Cochrane tar sig själv fram från överklassens platser och vädjar till soldaterna att sänka sina vapen, men någon som förlorat sina pengar begår i detta skede misstaget att kalla Harry för “fegis”. Då kliver jätten trotsigt framåt igen.

Sergeanten måste fortsätta räkna för att behålla sin trovärdighet och greppet om situationen. Han skjuter ett varningsskott i luften. De mest stridslystna spenceanerna kastar omslagspapper och annat skräp, medan sergeanten befaller Harry att gå ner på knä. Soldaterna siktar på honom med ett halvt dussin gevär. Han griper plötsligt tag om den närmsta och kastar hela honom mot sergeanten, som faller som en kägla.

Allt brister. Raden av soldater skjuter en ojämn salva, de flesta i luften, men några är dåligt tränade, panikslagna eller slipade av krig. Dussintals skott går rakt in i folkhopen. Spenceanerna kastar sten. Kavalleriet dundrar in.

Tiotusentals människor flyr för sina liv medan Harry ensam kämpar i närstrid och träffas av flera skott. Sergeanten, vars högra hand Harry huggit av med sin yxa, skriker åt kavalleristerna att rida ner jätten, som till slut flyr. I paniken är Harry snabbare än hästarna som jagar honom. Det är inte O’Brien, som hamnar under hovarna.

Överklassen rusar mot sina vagnar. Courtenay och Berger har båda turen att få åka med en vänskaplig adelsdam vid namn Selena Lacey, men Courtenays planer för sommaren går i kras när hon får veta att hennes styrman var inblandad i upploppet och väcktes ur medvetslöshet med ett komplicerat brott på vänster arm. Det blir ingen resa. Billy vaknar i en dunge, en mil bort.

Händelsen i Epsom döps till ”Derbyloo” i pressen, ett ord format av det årliga derbyt framför andra, och efterledet i “Waterloo”. Begreppet är ursprungligen ironiskt, men halva Londons tidningsskribenter var närvarande i Epsom och deras personliga rörelse leder till en utredning, som till slut får en allvarlig ton.

41 människor dödades. Av dessa trampades 29 till döds. 3 var soldater. Antalet sårade anges vara mellan 300 (The Quarterly Review) och 2500 (Sherwin's Political Register). De flesta av tidningarna behåller sin normala ton i själva förklaringen. Oregerligt slödder spolierade hederlig underhållning genom att börja slåss om pengar och trampa ner varandra. Ett missfoster kallat “Hatchet Harold” eller “Harry” ledde ett mordiskt anfall mot hans majestäts trupper. Samma tidningar skriver senare att Harold höll ett osedligt tal till folket och är en känd brottsling i Whitechapel.

För första gången på 15 år finns även motståndare i den offentliga debatten. Lord Cochrane är en av dem. Han talar inför parlamentet om den stora massans desperation, och blir ändå omvald. Richard Carliles tidning Sherwin's Political Register ökar i upplaga och radikalism. Carlile vägrar ändå att betala tidningsskatten, som skulle göra Sherwin's fyra gånger dyrare. Han åker i fängelse och ersätts av nya radikaler som svampar ur jorden: The Black Dwarf, The Gorgon och ett dussin till på industriorterna. Parlamentet svarar med sex nya lagar om censur och mötesförbud. Att träffas och tala om reform är nu en “öppet förrädisk handling i sammansvärjning mot kronan”.

Epilog

O’Brien får en son, döpt till Sean Lewis O’Brien. Sedan massakern vid Derbyloo lider han av mardrömmar om rävjakt. Berger lyckas inte sy sin hatt. Han följer med Billy till Whitechapel och betalar en hattmakare, men det blir inte heller bra. Förutom pengarna förlorar han även en skiss han själv gjort av Tsushimasundet i riktning mot Joseon. Billy ställer som vanligt sina frågor om Sarah och de andra som försvunnit; han tillbringar nästan all sin lediga tid i området. I år kommer nya skräckhistorier—många om Harry—men Billy blir inte klokare av dem. Hans intresse för sötsaker är inte lika starkt som förr; han fyller 12—ungefär—och känner stark lojalitet till “familjen” på Silver Mist.

Courtenay lovar Berger en sjöresa till en hattmakare som klarar hans uppdrag, i utbyte mot att han låtsas vara herr Branderham i umgänget med fru Lacey. Detta är en gyllene möjlighet för Courtenay att borsta av sina kunskaper om hur en fin dam klär sig (aldrig pärlor på morgonen!), för sig (aldrig mer än tre danser med samma partner!) och talar (först till en gentleman som endast är vagt bekant; annars får han inget säga). Hon har mycket att lära, och inser att hon behöver mer pengar till tjänare och dylikt som krävs av en riktig Courtenay. Hon blir girig.

Den politiska kontrovers som exploderar i pressen detta år är ett uttryck för misstro mot makt. Etablissemangets försvarare identifierar detta som ett kontinentalt, “romantiskt” inflytande; måhända en god tanke i Napoléons lydstater, men inte i det orörda Storbritannien. Romantikens inflytande förblir svagt. Till exempel översätter feministdottern Mary Shelley Le Miroir des événemens actuels, ou La Belle au plus offrant av François-Félix Nogaret, under titeln Frankenstein, or Beauty to the Highest Bidder. Boken handlar om en uppfinnare som skapar en artificiell människa, i en politisk parabel om vetenskapens framsteg som i första utgåvan (1790) var optimistisk, i senare utgåvor (1795, 1800) pessimistisk.

Fortsatt spaning på Amon Runcimans hus i London visar att han besöker det under åtminstone två dagar denna säsong, och håller då en liten tillställning med gäster i tre vagnar. Evenemanget tycks följa konstens alla regler, men stämningen är lite tillknäppt när Runciman och hans gäster fortsätter ut på bal. Morgonen efter lämnar han åter igen huset åt sin butler och hushållerska.