1821

Kerberaner

• Miles “Smiles” O’Brien = Ida-Sofia Skyman
• Mary Frances Courtenay (Lady Courtenay) = Hannah Wigner
• Billy Breadcrumbs & “Hatchet” Harry Morris = Niklas Tollbäck
• Run Berger = Nils Pasi Nävert

Det gångna året

Januari: Konferensen i Troppau avslutas. Den rojalistiska franska regeringen vill inte riskera att ensam frysas ut ur femmaktsalliansen för att ha varit mjäkig mot revolutionärer. Efter en oplanerad förlängning undertecknar alltså även Frankrike. I Bägge Sicilierna återinförs enväldet direkt. Revolutionerna i Italien bryter samman efter österrikiskt ingripande. Carbonaris ledare arresteras. Kung Viktor Emanuel I av Sardinien-Savojen tvingas abdikera på grund av resningen, men ersätts av sin än mer reaktionäre bror, Karl Felix; detta noteras bland fint folk i Storbritannien därför att Viktor Emanuel varit pretendent till den engelska tronen i egenskap av arvtagare till den stuartska dynastin, dock utan att ha gjort några offentliga anspråk.

De revolutionära strömningarna är dock inte besegrade. Grekland reser sig långsamt mot den osmanska överhögheten och kallar på hjälp av alla kristna, medan sultanatet Sinnar faller under osmanerna. Johan VI av Brasilien tvingas skriva under en ny författning. Mexiko utropar sin självständighet och följs av Peru, Costa Rica, El Salvador, Honduras och Guatemala.

London, 8 maj: “Dewclaw” Taverner stövlar andfådd in på klubben. Genom sina militära kontakter har han just hört ett rykte om att odjuret från Korsika, Napoléon själv, är dödförklarad, men försvunnen. Om han endast spelat död är Europa åter igen i fara. Om någon stulit hans kropp finns ingen starkare symbol eller källa till ockult puissance. Taverner begär av O’Brien att resa med ett snabbt skepp till Sankta Helena, där den avsatte kejsaren satt fången, och ta reda på sanningen.

Courtenay går med på att använda Silver Mist till denna gentjänst, men har inte bråttom. En haitisk barnvakt lämnas med Catherine hos Lord Wintermoor. Först nästa dag börjar resan till den klippiga ön mitt ute i södra Atlanten. Berger följer med på ett nytt “high-class marine adventure” och skänker ett signerat exemplar av sin bok till kejsarens läkare, Antommarchi, som skulle ha utfört obduktionen, men förnekar att kejsaren är död.

O’Brien umgås med några salta typer i hamnen och får höra att förutom fiskefartyg och proviant till garnisonen har endast ett skepp lämnat hamnen de senaste två veckorna, och det var handelsskeppet Fatima, som skulle genom medelhavet till Kairo med öns kaffe, som kejsaren berömt. Smugglaren Courtenay förhandlar om att köpa kaffebönor som ursäkt för att vara på ön.

O’Brien stöter på en annan irländare, Barry O’Meara, som i likhet med Antommarchi vaktar Napoléons hälsa, men O’Meara gör det för Storbritanniens räkning och verkar inte gilla guvernören Hudson Lowe, “kung över all denna måsskit”. Kejsaren ska ha plågats av magsmärtor.

Courtenay avfärdar helt Bergers förslag att utnyttja hans inbillade övernaturliga förmågor. Hon skickar fram O’Brien till herrgården Longwood. “Lady Wintermoor” ber att få träffa generalen, säger O’Brien, men vakterna och O’Meara ger blankt nej: “Många damer har sökt kejsaren.”

På kvällen tar O’Brien ett par öl med O’Meara. Billy är gammal nog att ta en han med. O’Meara avslöjar nu att kejsaren verkligen är försvunnen, på en nattlig transport av liket till Antommarchis bostad. Vakterna vid Longwood vet, så halva garnisonen vet. O’Meara skriver redan på en memoar, och många med honom.

Billy och Berger letar följande dag längs vägen mellan Longwood och Antommarchis hus i Jamestown. De hittar inga spår av blod eller en kraschad vagn i de djupa ravinerna, men däremot ett litet guldsmycke på en avsliten läderrem i ett buskage. Berger känner igen smycket som en ankh, omslingrad av vete. Oförmögna att upptäcka fler ledtrådar lämnar de ön. Silver Mist genomsöks av soldater i hamnen innan förtöjningen lossas.

Taverner är besviken på att O’Brien inte upptäckt mer. Han tillstår att det antagligen finns flera skepp vid namn Fatima. Nyheten om kejsarens död offentliggörs, men inte försvinnandet. Courtenay kammar hem en god vinst på kaffet.

Oktober: Fler har försvunnit i Whitechapel. I två av fallen hittar Billy ingen världslig förklaring. Han städar i St. Mary Matfelon till sent en kväll, och tar sedan en omväg förbi huset där en av de försvunna bodde. Två vittnen ska ha sett underliga krumelurer på gatan, samma natt som mannen själv senast sågs till. Billy känner lukten av rotsakssoppa. Ett underligt, varmt ljus ligger över gatan, kanske för att industrierna har stängt och röken skingras? Skuggorna förblir djupa.

Utan att Billy märker precis när skymtar han krumelurerna. De är otydliga, med oregelbundna former, alla olika och dolda i skuggorna. Liknar de kanske Bergers krabbor? De trotsar i vart fall den unga mannens känsla för perspektiv, så att det är svårt att säga hur små de är. Pipiga röster talar: “Billy... Billy... Kom..." Är en av rösterna Sarahs?

Ett gäng arbetare är på väg hem från puben. När de passerar är krumelurerna borta. Billy tar chansen och springer så snabbt han kan, hem till Berger, som saknar all känsla för tid när han arbetar. Svensken kokar te åt dem och Billy lugnar ner sig. Utan att veta hur de borde fortsätta tar de en promenad till klubben. Där sitter herr Leon och dricker någonting med malört i, medan han läser ett nummer av London Magazine innehållande andra delen av Thomas de Quinceys Confessions of an English Opium-Eater. Han smuttar till deras berättelse och säger: “Rotsakssoppa? Betor förmodar jag. Det är medeltidsvurmen. Förfärligt, om jag får säga vad jag tycker. Nej, skål för framstegsandan.”

Epilog

Billy söker hjälp hos kyrkan, men får ingen. Han ser fler små filurer i skuggorna, bleka och sjukliga under vintern. Courtenay roar sig istället på klubben, och grubblar mindre. Berger inleder en romans med Maria Mpasis, som delar flera av hans esoteriska intressen.

Michael Faraday för Ørsteds arbete vidare och visar att en strömförande tråd roterar i ett magnetfält. Elektricitet kan på så vis omvandlas till mekanisk kraft. Eyjafjallajökull på Island får ett utbrott. Charles Babbage ansöker om medel att konstruera en “Differensmotor” för mekaniska beräkningar av logaritmer och trigonometriska funktioner, något han skissat på sedan 1812.