1835/?

Kerberaner

• Catherine Wintermoor (Lady Wintermoor och Courtenay) = Hannah Wigner
• William “Billy” Ellis & “Hatchet” Harry Morris = Niklas Tollbäck
• Run Berger = Nils Pasi Nävert

Det gångna året

London, februari: Berger packar sina saker på klubben och flyttar tillbaka till sin lägenhet. Han plågas ofta av huvudvärk numera. Dagar i sträck förmörkas av svåra migränanfall, något som aldrig varit ett problem tidigare i livet. Han ser orsakerna i Pas skrift. Det är den fördröjda smärtan av tidigare års fysiska upplösning som skuggar honom, och med den, nästa nivå av förståelse. Om Berger befinner sig på en viss plats i London vid en viss tid kommer han att träffa sin försvunna kusin, Raskil. Han ser på samma sätt en väg till Aslög, som han anar funnits i lägenheten medan han bott på klubben.

Berger förnimmer att Aslög inte är i omedelbar fara. Eftersom hon skulle till Joseon när han såg henne senast måste hon ha oskadliggjort mördarna där, enligt hans logik. Ett gyllene tillfälle att besöka landet. När Berger träffar sina vänner på klubben över en kopp te i april bjuder han således in dem på “en helg i Joseon” med början följande måndag.

Wintermoor tillbringar veckan vid sin arbetsbänk, där hon byggt om stövlarna hon stal från torypolisens högkvarter 1831. En anordning i varje klack har två delar med La'sur-skrift. Orden minskar gravitationens verkan och repellerar varandra så att reaktionen skickar iväg användaren i ett väldigt hopp. Runt varje klack går två kopparrör, inspirerade av ångblästren i Gurneys prototyper. Rören leder vatten som hettas upp av expansionen och återställer mekanismen. Stövlarna är så primitiva att en del av vattnet måste ventileras som ånga i hoppet.

I London vandrar Ellis genom sitt Whitechapel. Han har inte bråttom hem till Oxford. Nora har fött en pipig bastard: Mary. Ellis stödjer styvfadern Orville i kampen mot apostaten Newmark och hans gäng kring analysmotorn vid Wadham College. Denna grupp akademiker, de flesta relativt unga, trycker auktoritativa böcker med maskinella beräkningar av diverse konstanter, logaritmer m.m.

Domedagsprofeten Balfour ser mycket äldre ut än han gjorde 1832. Hans ögon har blivit dåliga och han är mildare i sättet. Han talar också ålderdomligt och kallar Ellis för “Redcrosse” som om det vore helt naturligt; Ellis själv kan inte minnas huruvida han berättat om drömmen han hade 1823. Balfour hävdar att goda krafter ska resa sig mot hedningarna. Det blir en sista strid, och Redcrosse har sitt ansvar.

På fredagen får Berger ett brev. Det innehåller en kontinentalt influerad dikt om ett sjöodjur som ska synas vid världens undergång, och meddelandet “Vi ses snart / R.”

13 april: Berger leder in Wintermoor och Ellis i sitt arbetsrum på förmiddagen. Wintermoor bjuder hem Ellis på middag i veckan; de tar inte Berger på allvar förrän de ser mönstret han samvetsgrant har ritat på sitt golv. Det är Pas skrift i stort format, för säkerhets skull. De ska ju korsa en fjärdedel av jordens omkrets.

Ellis frågar bestört hur Berger lärt sig språket; det är ju livsfarligt. Inte alls, menar Berger. Det som hände med Aslög var bara en form av upplysning. Medan Ellis och Wintermoor enas om att han har blivit galen berättar svensken snabbt hur man säger goddag i Joseon, och sedan uttalar han vad han skrivit.

Inre Hamgyeong-do: Tre kerberaner dyker upp i luften och tumlar ner i nyfallen snö. Det är inte förmiddag utan sen kväll, inte april och inte nödvändigtvis 1835. En iskall vind blåser mot bränderna i en fästning snett nedanför glaciären. Mot det vita ser man kolonner av infanteri som ringlar in mot murarna under färgade vimplar: reserver till stormningen.

Ellis hittar Berger i snön, flyger på honom och slår honom gång på gång. “Satanism!” skriker britten för full hals. Wintermoor stirrar oförstående på dem och på den massiva fästningen, vars svarta silhuett är tydlig mot väldiga rökplymer i eldskenet från övertända våningar. Asiatiska belägringsmaskiner slungar sten och eldklot mot murarna.

Ellis tar sitt förnuft till fånga och försöker resonera med Berger. Det är lönlöst. Svensken känner att han är nära den punkt till vilken han så länge vetat riktningen. “Stoff för en strålande äventyrsroman” mumlar han och noterar att fästningens grund ser ut att vara från Koryeŏ-dynastins tid.

Ellis ger upp och börjar försiktigt gå nedför, mot den anfallande armén, i hopp om att hitta en kristlig väg hem. När Wintermoor och Berger båda snubblar och är på väg att kana utför väljer han att rädda Wintermoor. Berger hamnar med huvudet före i en isig driva. De är alla frusna vid det här laget, klädda som de är för våren i London.

Wintermoor kvicknar till av kylan och betraktar striden. Den anfallande armén är sammanlagt över 15.000 man stark. Baneren vid kommandoposten är helt främmande. Försvararna är få, men har någon form av kanoner. Där dessa träffar vitglödgas marken, spricker och sprängs. Lemlästade män kastas åt alla håll, men deras kamrater fortsätter att streta mot portarna genom den yrande snön.

“Har vi haft nog med äventyr nu, Berger?” frågar britterna, men nej. Svensken teleporterar dem djupt in i fästningen med sin amulett, till Ellis förskräckelse.

Ett rent och enkelt rum, med blankslipat stengolv. I väggarna står bärande pelare, och på pelarna finns tecken från La'sur-skriften. De sprider ett klart ljus i rummet, som känns som ett tempel. På ena sidan finns en tung port i två delar, på den andra en tunn avdelare, bara rispapper i en träram. Berger kliver över sittdynor av dyrbart silke, fram mot avdelaren, och vet med säkerhet att det han sökt finns alldeles där bakom.

Han grips av tvivel. Döden väntar honom i Joseon. Det har han länge trott, men varför? Han ser till att Wintermoor, exalterad av La'sur-skriften på pelarna, drar avdelaren åt sidan medan han håller sig på avstånd.

Tempelrummets ljus faller in i den lilla kammaren bakom avdelaren. Här, på en hög sockel, vilar ett stenblock. Det är skuret i en droppform med åtta ytor och ser ut att väga över ett ton. Toppen är avbruten. Några av bitarna ligger på sockeln, men inte alla. De intakta ytorna bär fler tecken från La'sur-skriften, nötta som av dyrkares fingertoppar i tusentals år.

Wintermoor känner igen många av tecknen. Hon lyfter ett av fragmenten i sina händer och läser. Orden på detta stycke skulle kunna vara något hon själv funderat på att försöka bygga: Ett reglage för kraften hos andra ord. Det är en skatt.

Berger förstår att det som drar i honom inte är stenen på sockeln, utan sockeln i sig. Även denna är täckt med snirkliga La'sur-tecken. Fast Berger inte alls kan läsa dem känner han plötslig vördnad, som inför en ovärderlig relik. Han riktar Wintermoors uppmärksamhet mot sockeln, men Ellis försöker samtidigt få med henne ut ur rummet. Han har dragit upp en av dörrarna och fått en glimt av en stor museisal utanför, med betryggande normala fat av glödande kol som belysning. Det yttre rummets väggar är fulla av konstföremål, stenfragment och skrifter.

När Ellis går in i tempelrummet för att få med sig Wintermoor ut till museisalen drar han henne i armen. Precis då fälls ett galler från taket och låser in det heligaste. Gallret missar Wintermoor, som försökte förstå vad tecknen på sockeln betyder. Det är inte riktigt samma form av språket som i Deogratias bok, men likväl en teknisk form. Ett märkligt läte ljuder utanför tempelrummet: ett larm.

Två asiater sammanstrålar i museisalen och avancerar mot tempelrummet. Den ena är en ung man med en märklig stav, den andra en medelålders kvinna med kniv i bältet. Båda bär öppna, mörka dräkter av ledigt snitt, inget typiskt Joseon-mode. Båda luktar brandrök och blod.

Berger hälsar artigt och presenterar sig när asiaterna öppnar de tunga dörrarna från en konsoll. Den främmande mannen ser ut att vilja döda västerlänningarna med en gång, men kvinnan frågar ut Berger. Hans förståelse av koreanska är emellertid dålig, och hans svar som vanligt ärliga men svårtolkade.

“Han har märket”, säger kvinnan till sin blodtörstiga kompanjon medan Wintermoor sliter i Berger för att han ska ta dem därifrån med amuletten. Asiaten ger Berger en befallning som inte låter riktigt som koreanska. En tanke fyller för ett ögonblick hans huvud: Stenen kräver vördnad och underkastelse. Kvinnan säger åt honom att utföra den djupa bugning som kallas godu, men han skakar av sig befallningen och bugar endast som i Sverige.

Den medelålders kvinnan går fram till Berger och ställer fler frågor, uppenbart nyfiken. Det verkar som att platsen heter “Himmelens berg”, men “läran om himmelens skärva” är inget svensken känner till på rak arm, och han översätter heller inget till sina vänner.

Kvinnan står nu alldeles inpå Berger och möter kallt hans blick. Hon ställer en sista fråga; någonting om kärlek. Med dödlig snabbhet sätter hon sin kniv i hans buk och skär ett kort snitt genom tarmarna. Ellis undviker samtidigt ett utfall från den unga mannen, bara tack vare att han haft ögonen på honom hela tiden.

Berger segnar ner. Hans sår kommer oundvikligen att leda till blodförgiftning och en långsam död; han hade rätt om Joseon, och fel om sin skyddande hatt. I plågor yttrar han ett ord.

Rhosygwalia, 6 maj: Wintermoor reser sig upp på en ljunghed. I fjärran ser hon snart Berger dyka upp, men bara för några korta ögonblick. Han ser ut att förlora en arm, och en till, och en till; sedan är han borta. Det är soligt och ingen syns till, utom några getter. Wintermoor börjar följa en stig.

Följande dag berättar grannen att en William Ellis befinner sig i en liknande situation. De två kerberanerna hittar inga spår av Berger, och påbörjar sin resa tillbaka mot London respektive Oxford med traditionella medel.

Epilog

Hatchet Harry sätter sina planer i verket. Herr Ratwise ska ta över Londons undre värld. Harry börjar med att anfalla en “rival” i taget och sno det som gör honom stark. Mellan dessa utflykter blir Ellis hemmastadd i Oxford och lär känna Nora. Hon är oväntat sympatisk, och gillar sin mans nya polisonger.

Wintermoor kastar sig in i experiment med La'sur-skriften, piskad av det hon sett i Joseon. En grupp forskare ledda av den mycket gamla John Dalton formulerar tanken på en “energi” som varken kan skapas eller förstöras.

Alexis de Tocqueville ger ut De la démocratie en Amérique och flyttar till London. Järnvägar öppnas här och var på kontinenten, men Storbritannien är långt före och klubbar en framsynt standardbredd—Brunels 7’¼” eller 2140 mm—för rälsen. Engelska görs till officiellt språk i Indien. Liberaler i Serbien tvingar fram en senat och nationalförsamling, och Texas gör uppror mot Mexiko.

Run Berger snubblar fram genom tid och rum, döende. För att bli av med smärtan plockar han bitar ur sitt liv när han inte var knivhuggen, och förgrenar dem. Något faller på plats. Han inser att han retroaktivt planterar rädslan för Joseon i sitt eget medvetande, men det gör varken till eller från. Hans mänskliga existens är sluten. Ointressant.

Han måste utåt.

Han har all tid i världen. År 1191 sitter han ett tag i skräddarställning vid Suezvikens strand och lyssnar på Fei Pa, som just då är hans dotter. Hon har lärjungar från hela jordens folk, och några till. Hon talar på arabiska om den främsta av jinni—Mū’allif—medan vågorna långsamt bryts och försvinner i den bleka sanden.

Berger går utåt. Såret besvärar honom inte, men medan huvudvärken tvingar honom att vila i genomskinlig vass under Deneb inser han sina begränsningar. Han beger sig till Mū’allifs dimension av vissnade titaner och tillbringar några sista strängar av lyckliga ögonblick där med Aslög.

Hans begåvning med språket är endast en bieffekt av hennes. Där hon har kontroll har han snart ingenting. Hon försöker undervisa honom om resonanserna, följderna av hans subtila misstag, men han kan inte förstå.

Det finns ett läge där Berger tappar all kontroll. Han smetas ut i rymdtiden, som Aaron Burr, och har inte längre ett medvetande. Detta är hans död, i den mån han någonsin upphör att existera.

På jorden, sommaren 1835, ber William Ellis för sin väns själ.

SL:s kommentar

Då Nils skulle flytta till Japan visste vi att detta skulle bli Bergers sista framträdande. Därav vägvalet, besannandet av hans övertygelse och mitt försök att retroaktivt förklara hans sätt att tänka.