1837

Kerberaner

• Catherine Wintermoor (Lady Wintermoor och Courtenay) = Hannah Wigner
• William “Billy” Ellis & “Hatchet” Harry Morris = Niklas Tollbäck
• Harvey Garrett = Albert Diserholt
• Giorgios Kairis = Anders Allgulin

Det gångna året

Kairis läser Run Bergers böcker och ställer till synes oskyldiga frågor. Han bekräftar att författaren bodde på klubben mellan 1833 och 1835, efter ett påstått mordförsök. Han blir bekant med de festprissar som Berger svirade med under denna tid, men de vet inte mycket om hans försvinnande, eller dotterns. Berger är ännu inte dödförklarad in absentia. Hans separerade fru Maria har hans saker, minus alla spår av Pas skrift. Spåret leder till Ellis och Wintermoor, som ska ha försvunnit vid samma tid år 1835, och återvänt utan författaren.

Det är ett märkligt år för många. Kerberos-klubben får flera nya medlemmar, bland dessa den återvändande Hester Lucy Stanhope. Ett särskilt överraskande tillskott är astronomen John Herschel, då han tidigare betraktats som något av en fiende bland den handfull kerberaner som fortsatt i det Hellenistiska brödraskapets spår. Klubben lät publicera sensationella artiklar om att Herschel skulle ha upptäckt liv på månen, för att distrahera folk ifrån vad astronomen verkligen sett.

Herschel är nu övertygad om att allmänheten inte borde veta sanningen, men just detta år känns det som en omöjlig förhoppning. Den bluff som användes för att misskreditera Herschel har sin motsvarighet i klubbens sökande efter verkliga märkvärdigheter att bjuda in. Där man brukar finna bluffmakare finner man istället okunniga och älvor som praktiserar sina konster utan hänsyn till de uråldriga traditionerna och maktstrukturerna.

Wintermoor noterar Ellis fascination inför tempelriddarnas historia. Hon stjäl ett medeltida svärd ur en privat kollektion, och ger det till studenten. Han bär det mest på klubben, men det känns bra.

Det främmande blommar i det vilda. På Irland hittas bortbytingar. Skottar blir bergtagna. Ett “troll” äter en läkare i Staffordshire för att han vägrat betala tull i gammaldags mynt. Om de radikalstyrda myndigheterna inte varit så snabba att avfärda dylika rapporter som irrationella hade en flodvåg av mysticism sköljt över London. Känsliga själar på landsbygden blir helt från vettet.

I fabriken i Battersea finns en fjortonårig pojke, Tim Bayes, som frenetiskt hamrar på utspillt, kallnande stål som om han vore smed. Han hamrar till slut fram en värdelös, svart tingest som han visar upp för Harvey Garrett och säger “Titta herr Garrett, ett svärd!” Samma dag får grekerna i korvfabriken vid andra änden av kvarteret plötsligt spader och kommer ut skrikande på gatan. De vägrar förklara på engelska vad de sett, och återvänder inte till arbetet förrän nästa dag.

Inget sådant diskuteras på Royal Society. Där talar man om René Dutrochets bevis för att klorofyll behövs för fotosyntes, om nervcellens två delar, och om ståndpunkten att tempererade zoner haft en “glacial” epok. Det pneumatiska däcket uppfinns och de första offentliga experimenten görs med eter och opium som bedövningsmedel, en välsignelse för alla de patienter som tidigare genomgått omfattande kirurgi på ett glas vin eller två.

6 mars: Ellis har träffat den berömda resenären Stanhope en gång tidigare, vid Ashkelon, 1815. Då var han bara ett barn, men de samtalar en stund på klubben. Hon säger att hon lämnat Mellanöstern för att klimatet förändrats; osmanernas religion har blivit ful. Studenten bjuder in Stanhope att träffa även Wintermoor, som var ett spädbarn 1815 men nu har gemensamma intressen. Stanhope byter dock inte bord. En annan kerberan, Alton Hibbert, har fått hennes öra och ser ut att tala illa om Ellis när studenten går. Både Stanhope och Hibbert bär egna svärd vid bältet.

Wylie Vein slår sig ner med Wintermoor, Ellis och Kairis. Amfibiern har börjat visa sig i matsalen, detta år av under. Vein, numera en vacker man runt 35, gärna klädd i grönt, hälsar snabbt på greken, och vänder sig sedan till Ellis för att varna honom. Det är som om Vein kunnat förutse vad Hibbert gör härnäst, nämligen att ställa sig upp och basunera ut att han inte tål det här längre.

Hibbert är precis på väg att rikta en offentlig anklagelse mot Ellis när Vein också ställer sig upp och tystar den andre, med hänvisning till en av klubbens gamla traditioner om förhindrandet av förtal. Det bestäms att en utvald grupp respekterade medlemmar ska träffas privat om två dagar för att se om anklagelsen är tillräckligt trovärdig för att yttras.

Vein utser sig till Ellis försvarare och vill veta vad Ellis tror att han ska anklagas för. Studentens första tanke är naturligtvis att det handlar om Harry, som på senare år kommit att dominera Whitechapels undre värld tack vare herr Ratwise. Det ryktas om ett helt gäng kriminella med handyxor och mustascher med varierande likhet till Harrys egen.

Vein tvivlar. Han har själv talat med Harry och tror inte att jätten och Ellis kan hållas ansvariga för varandras handlingar. Det är också den vanliga uppfattningen på klubben. Vein trevar efter något annat. Förhöret av Ben Burroughs förra året var något av en skandal. Ellis berättar om händelsen med Pyrochles. Vein svarar som om han kände till namnet: “Pyrochles? Men han kan ju inte se framtiden...” Som för att bekräfta detta vänder sig Vein om och bläddrar snabbt i en dold bok, för att sedan insistera på att det inte stämmer, men Pyrochles är förmodligen intressant i vilket fall som helst.

Ellis kontaktar den motvilliga arbetaren i Battersea igen. Kanske kommer han redan att känna till anklagelsen. Om inte är han användbar som vittne till händelsen på Ratcliffe Highway. Vein, Wintermoor och Kairis följer med, den senare för att visa att han inte är så farlig som Pyrochles först antog, men amfibiern är väl inlindad och håller sig i bakgrunden.

På väg till fabriken kommer greken sig för med att fråga om Berger. Han berättar att han inte gör det för sin egen räkning utan för att han känner Bergers kusin, “sjömannen” Raskil Dalgång. Ellis och Wintermoor är först ärliga med hur Berger använde svart magi och till sist betalade priset. Wintermoor, som säger sig ha upplevt “fantastiska saker” på sin resa med Berger, har inte sett honom på snart två år.

“Vad fan vill ni nu?” frågar Garrett när hans skift är slut och han möts av Ellis och de två andra mänskliga kerberanerna. Han låter sig inte hejdas av Ellis, och inte heller av Vein, som tappar ansiktet, gnäller att detta är viktigt och ber att få veta: “Har ni sett Henne? Har ni sett Drottningen?”

Garrett kallar dem missfoster. Vein låter honom gå, och konstaterar uppgivet att det kanske är till det bättre. Pyrochles är inte på de godas sida, säger han, och börjar nu förklara vad han misstänker. I femton år har han sökt förklaringen till den bisarra händelse han blev indragen i 1822. Han tror att han har svaret: Verkligheten följer Edmund Spensers diktepos The Faerie Queene. Ormkvinnan var inte en lamia. Hon var Errour, en allegori om att göra fel.

Garrett tar en öl tills kvällsmaten, med arbetskamraterna. Den första klunken är elektrisk. Så fort han tömt glaset fylls han sinnen av en profetisk syn, klarare än någon tidigare. En ung kvinna kommer in till två stramt klädda herrar, i ett rum som bara kan finnas i ett slott. Männen knäböjer och en av dem berättar att kungen är död. Den unga kvinnan är nu drottning. När hon får nyheten slocknar mänsklighetens ljus i hennes ögon. Istället tänds en aura lika brännande stark som solen inför Garretts inre syn. Han rycks tillbaka till puben, faller av sin stol och inser att han sett den dag i framtiden då Vilhelm IV dör och den sjuttonåriga kronprinsessan Alexandrina Victoria efterträder honom. Vein hade rätt; det här är viktigt.

Garrett halvspringer genom staden. Hans tolkning är färdig: Den framtida drottningen kommer att hamna i fara. Han måste veta mer. När han irrat sig fram till St. James Square har kerberanerna precis kommit dit i lugnare takt. De sätter sig nere i Kairis paludarium. Wintermoor tar med sig klubbens exemplar av The Faerie Queene, som hennes lärare berättat om. Ellis har hört talas om dikten som kristen allegori, men inte läst den. Kairis känner till den som stor litteratur. För Garrett är den ny, och svår.

Vein är öppen med sina tvivel, men ser en parallell som kan vara till hjälp. Det röda korsets riddare i dikten slogs mot Errour och var nära att förlora. Ellis skulle alltså ha riddarens roll; han “är” Redcrosse. Ellis själv försjunker i tankar, men kan inte dra sig till minnes när han först hört namnet. Liksom figuren har hans tro blivit starkare efter mötet med ormkvinnan, och han har redan ett svärd. Wintermoor tror inte ett ord förrän hon läser om Redcrosses följeslagare i första boken: Den fagra Una representerar sanningen, och behöver riddarens hjälp för att rädda sina föräldrars slott.

Om Ellis är det röda korsets riddare så är Alton Hibbert förmodligen riddaren Guyon, som luras av en trollkarl och den falska Duessa. Guyon anklagar Redcrosse för våldtäkt. Kan detta vara Hibberts anklagelse, och i så fall, varför?

Garrett, som nu presenterat sig, är otålig. Efter diskussionen på klubben vandrar han vidare, västerut, in i Hyde Park. Han smyger fram till skogsbrynet, hukar där i mörkret. Det lyser ur fönstren i Kensington Palace. Han vakar över prinsessan.

7 mars: Med ledning av Veins teori postulerar Ellis och Wintermoor att Duessa är Ben Burroughs “Rose”, och vidare identisk med den “Rose Smith” som nästlade sig in hos Run Berger 1833. De tar reda på att Hibbert ingick i den grupp kerberaner som undersökte incidenten 1836. Denna grupp ska ha frågat ut Burroughs. Hibbert kan ha hamnat i kontakt med kvinnan genom honom.

Lady Courtenay agerar på denna teori och bevakar själv Hibbert den sista kvällen innan konfrontationen på klubben. Hon förföljer honom från hustaken när han går ut och träffar en kvinna, propert klädd. De promenerar ett tag. Hon trycker hans arm som av tacksamhet eller kärlek. När de skilts åt går kvinnan vidare till Berkeley Square, med Courtenay efter sig. Det är natt. Rose, för det är verkligen hon, tycks vänta på någon annan. När Courtenay firar sig ner bakom henne och avslöjar sig vänder bedragerskan på klacken och flyr. Courtenay hoppar efter henne och brottar henne till marken i ett buskage. Ingen får överhanden. Courtenay måttar en spark mot samma ben hon sköt mot förra året, men missar. Strax därefter är den andra kvinnan på benen igen och ökar sitt försprång. Hon kommer undan igen.

8 mars: Vein har rätt. Hibbert anklagar Ellis för att våldtagit en kvinna vid namn Lisa Burroughs, som “av hänsyn till sitt rykte” i sista stund valt att avstå från att vittna på klubben. Ben Burroughs och hans vän anföll Ellis för att försvara Lisas namn. Hibbert har inga bevis, medan Ellis har flera vittnen till sin karaktär och poängterar att förtalet är mycket grovt. Den lilla tribunalen beslutar att anklagelsen inte är trovärdig och därför inte får yttras på klubben.

Juni: Kung Vilhelm IV dör. Alexandrina Victoria, 18 år och en månad, släpper sitt första namn och är hädanefter drottning Victoria av Storbritannien och Irland.

Epilog

Oroligheter i Kanada motsvaras av oroligheter på andra sidan gränsen. En ekonomisk kris tvingar USA till eftergifter åt infödda guerillakrigare kring de stora sjöarna, och till att avbryta det andra kriget mot seminolerna i Florida. Inget brittiskt stöd till indianerna erkänns. Bara ryktet säger att Black Hawk och Osceola genomför sina briljanta bakhåll med Pauly-gevär. Brittisk press följer indianhistorierna genom Rousseaus lins.

Alexis de Tocqueville ger ut De la démocratie en le Royaume-Uni. I boken analyserar han hur radikalerna kom till makten. Författarens övergripande tes är att den “tekniska revolution” som letts från England sedan Jethro Tulls tid förändrat själva underlaget för politiken. Den politiska revolutionen, som kom till sin spets i statskuppen 1832, var en “ofrånkomlig anpassning”. Thomas Carlyle lägger fram en liknande, mindre avancerad tes om den franska revolutionen som en naturlig reaktion på förtryck.

Eduard Gans publicerar postumt Hegels filosofi om den “hemliga historien”. Alla händelser omfattas av en Geist, men också av en dold Schattengeist. Mellan de två lagren finns individer Hegel kallar Gaunergeisten, vilda själar som medlar mellan de större krafterna och ändrar historiens naturliga utfall.

Ada Byron publicerar en matematisk abstraktion grundad på Babbages beräkningsmotorer. Byrons maskin har en serie regler, en “beteendetabell”. Dess interna tillstånd, i kombination med inläsningen av ett tecken åt gången från ett oändligt hålkort, tillåter “godtycklig operation”.