1851

Kerberaner

• Catherine Lambton (Lady Wintermoor och Courtenay) = Hannah Wigner
• Oswald Conrad Forrensworth (Cpt, Royal Navy) = Niklas Tollbäck
• “African John” Mduduzi = Albert Diserholt

Det gångna året

Trots hjälp från Honduras, Nicaragua och El Salvador lyckas den legitima mexikanska armén inte besegra Paredes styrkor. Presidenten tas till fånga i Alta California. Vicepresidenten accepterar nu erbjudandet om hjälp från Spanien mot rebellerna. Moldava och Valakiet vinner sin frihet som Rumänien medan de osmanska trupperna desperat möter egyptiska framryckningar. Muhammad Ali och en stor del av den egyptiska generalstaben dör av böldpest.

Forrensworth säljer vapen till brittisktränad milis i Västafrika. Bailifs kol brinner bra i hans fabrikskomplex. Han känner nu till sin motpart, mannen bakom den franska militärens luftskeppsprojekt: Benoît de Hautefeuille, enligt underrättelsetjänsten. Lambton ristar tecken på kanonkulor för att Storbritannien ska komma ikapp. Hon försöker lära upp Alma och Sadie, två arbetare från en burkmålningsfabrik, utan att instruera vederbörande i den faktiska tekniken. Hennes mönster täcker hela kulan. Det måste anläggas i rätt ordning, förutom de linjer som bara tjänar till att dölja aktiva komponenter. Eftersom arbetarnas imitation inte är exakt uppstår oväntade bieffekter och personskador. Den sfäriska grunden minskar toleranserna, och måleri är bräckligt när kulorna kläs in och transporteras. Djupa skåror ger bättre verkan.

Lambton avskedar målarna och fortsätter ensam. Även för henne krävs koncentration, men att gjuta kulor skulle vara svårt att hålla hemligt. Det vore lättare om hon kunde lära sig tillverka reglaget hon såg i Joseon, så att luftskeppen kunde lyfta och landa snabbt, utan att slänga några kulor på vägen ner. Som det är hinner hon inte leverera i tid. Flottans första skepp, Silver Mist, blir därmed försenat, men möter annars kraven. Beställare och besättning häpnar över de leviterande kulorna: Säkerligen ett mirakulöst material, som är så starkt men ändå så mycket lättare än luft.

John är frisk. Han undviker huset i Mayfair. Lambton tröttnar och tar saken i egna händer efter den andra leveransen till flottan. Hon spanar på Krenbourgs ärenden. Den gamla mannen har nu lapp för ena ögat och stödjer sig tungt på sin käpp. Lambton anpassar en gasmask och glasögon till Lady Courtenays dräkt.

Vätskeersättning bevisas vara effektiv mot kolera. Brittiska läkare på jakt efter orsaken till sjukdomen finner att lungorna självreglerar andningen genom den första återkopplingsmekanismen man funnit hos däggdjur. Upptäckten blir mycket berömd, trots sin irrelevans i kampen mot just kolera. Prins Albert tar initiativ till att göra riddare av upptäckarna. Den ene, herr Richard D. Morgan, är dock bara kirurg. Den andre, doktor Harmund Q. Lealander, är legitimerad physician. Tjugo år tidigare hade Lealander fått ta emot utmärkelsen ensam, men framstående radikaler talar vid ceremonin, om hur Morgan och Lealanders arbete på en och samma gång förenat diagnostikerns mentala arbete med kirurgens fysiska, och ingenjörskonstens mekanik med biologin.

23 oktober: Forrensworth kommer till London när flottan ska segla mot Frankrike. På ett affärsmöte med Lambton visar han upp företagets senaste gevär för röksvagt krut, med vertikalt magasin istället för den opraktiska tuben på förra årets modell. Lambton vill köpa demonstrationsexemplaret, och veta hur nära man måste komma för ett dödande skott. Forrensworth förstår att det inte handlar om självförsvar. Han säljer inte utan en förklaring, och godkänner inte hennes: En “möjlig fransman” och främling i Mayfair, mannen som gav African John hans hosta. Forrensworth har lagt märke till hostan, och naturligtvis hört talas om det dödliga askmolnet, men insisterar på att Lambton ska gå till myndigheterna i ärendet.

För att övertyga Forrensworth ska Lambton låta honom höra Johns berättelse. De finner hans bostad genom P. O. Bourke. “Quite the dark continent”, kommenterar Forrensworth om slummen där John har en vindsvåning. Afrikanen följer med till klubben, men tycker inte heller att Lambton ska tillbaka till huset. “Ond schaman”, upprepar han, “not safe”. Forrensworths intresse för antropologi gör honom inte mindre skeptisk, inte ens när Lambton säger att samma trollkarl tog hennes bästa väns liv. Hon stormar ut från klubben.

Lambton är gravid, men det går upp för Forrensworth att hon kan vara på väg att döda den möjliga fransmannen, utan geväret. Han bjuder John på en drink och börjar bearbeta honom för att få detaljerna. John vill inte gå till polisen: “Police chieftain kill me! My failure! I couldn't kill him...” Snart går de båda gatan fram i Mayfair istället. Det är en timme till midnatt. Den äldre mannen har lagt av sig stödanordningen för sitt dåliga ben, på fruns inrådan. Benet behöver tränas. John håller i den nya bössan. Han pekar ut huset, och följer efter när Forrensworth går fram mot det. Industriherren vet fortfarande inte om han borde hjälpa eller hindra fru Lambton. Huset tillhör ju en viktig affärsbekant. Lady Courtenay, som säkrat sin gasmask med fett, landar bakom dem. Ett skott går av från bössan, upp i luften.

Lady Courtenay ber de två herrarna att hålla sig borta. Hon ska själv ta hand om schamanen. Forrensworth försöker förklara att han kommit för att rädda en kvinna, när trion plötsligt hör en kvinna skrika i Bailifs hus. Ljudet är svagt men omisskännligt. Lady Courtenay är genast uppe på taket och genom atriets glastak i ett rep. Hon noterar i förbifarten att rökslingan som dittills stigit ur den största skorstenen sugs tillbaka in i huset.

Forrensworth är övertygad om att kvinnan i fara är hans vän och partner, Catherine Lambton. Han börjar bryta sig in i entrén, genom de tjocka stålbeslagen. Redan innan det första slaget landar hörs ett visslande läte genom nyckelhålet. När dörren är nere har Forrensworth vinden i ryggen. Gatuluften strömmar snabbt in förbi honom. På andra sidan huvudtrappan öppnar Krenbourg dörren till tjänstefolkets södra trappa. Vinden slår honom i ansiktet; gamlingen svettas och stretar sig upp med en hand mot dörrkarmen. Forrensworth känner igen honom från Johns berättelse och sublimerar sin chock över omständigheterna till blint raseri. Han höjer sin revolver och skjuter Krenbourg i bröstet utan ett ord.

Vinden slår Courtenay i ryggen när hon öppnar dörren till stallet. Hon följer undertrycket nerför rampen till kolförrådet och vidare till förrådets enda dörr, som är stängd med kedjor och hänglås. Vinden viner in genom gliporna runt dörren med stormstyrka. En kvinna där inne skriker efter hjälp. Courtenay griper om kedjan och sätter stövelklacken mot ett gångjärn.

African John tar sig varligt ner genom tjänstefolkets trappa. Forrensworth och Krenbourg har tumlat ner i den och ramlat ut på källargångens jordgolv. Industriherren har tömt sin revolver och krossar ben efter ben i den lealöse holländarens bröst med sin järnnäve när John går förbi. Afrikanen ser trollkarlens silverkäpp. Vinden drar den över golvet. Han springer efter.

Gångjärnen ger sig under Courtenays stövel. Dörrhalvan slits från kedjorna och slungas in i rummet. Det är ett “lumber room”. En meter från den bortre kortsidans vägg står två vertikala träbalkar förankrade i golv och tak med tumstjocka bultar. Järnhakar håller fast en valvbåge av grå sten mellan de två balkarna. Det enda ljuset i rummet är ett kallt sken ut ur valvet, där vinden strömmar in. Portalen är girig. Melisa Bailif förlorar sitt grepp om resterna av rummets mindre dörr och sugs skrikande genom luften, in under valvet. Courtenay ser, snett från sidan, att Melisas kropp inte kommer ut på andra sidan balkarna. Den är borta.

John får tag i Krenbourgs käpp, men tappar fotfästet och slungas genom korridoren, förbi det trasiga norra trapphuset. Han får tag i en dörr, men orkar inte hålla sig kvar. Snart flyger han mot portalen som Melisa, men med bättre reflexer. Han vänder i luften och hamnar bredbent på golvet, med en fot på vardera sidan av stenkonstruktionen. Bråte från källargången och resten av huset rasslar förbi över honom, in mot ljuset på andra sidan.

Golvet där inne består av ljusa stentavlor. Mellan dem står två meter höga obelisker, en decimeter tjocka längst upp. Skriften på några är källan till ljuset. Ett tunt puder i nyanser av gult och orange glittrar som kristall på ytorna. Längre bort, i dunklet, ligger en stor form, till hälften skapt av människohand, bunden till golvet med kättingar. Grottans väggar är mörka och skrovliga.

Courtenay tar spjärn igen och hoppar in i rummet från dörrkarmen, ut i en båge bakom portalen. Hon landar vid underredet till en himmelssäng i det bortre hörnet. Där tar hon avstamp från väggen och knuffar ut sängen i rummet så att vinden får tag i den. Det går trögt, och inte bara för att sängen är tung. Rummet är kallt och fattigt på syre. Hon offrar gasmasken till vinden.

John sugs upp till stående ställning. Han hejdar sitt fall in i portalen med käppen, som bara är en tum längre än öppningen är bred. När sängen får fart slänger han sig mot den och tappar käppen på vägen. Han kryper över sängen medan den svänger och hoppar av precis innan den reser sig och täcker portalen tillräckligt väl för att Courtenay ska komma åt att vrida och vända på alla lösa bitar utan att sugas in.

Vinden dör. Ljuset slocknar. Sängen faller tillbaka på fyra ben med en dov knäck. I mörkret kan bara John se. Han vet nu att fru Lambton och Lady Courtenay är samma person.

Epilog

Element av den brittiska anfallsflottan antastas av undervattensskepp på väg till en sammanstrålning i kanalen, norr om Brest. Ett av två levererade luftskepp från Forrensworths fabrik hjälper till att jaga skuggor under ytan. Primitiva sjunkbomber, förberedda i hemlighet, kommer väl till pass. Ubåtarnas nationalitet förblir okänd. Den faktiska fransk-belgiska flottan besegras med samma lätthet.

Efter att flottbasen vid Brest bombarderats och trupper säkrat ett brohuvud vid Knokke-Heist anhåller en fransk-belgisk delegation om fred med löftet att tillmötesgå de krav som låg till grund för den brittiska krigsförklaringen, och några till: Skadestånd för uppvigling på Irland, överlämning av vissa västafrikanska handelsutposter och territoriella anspråk i regionen, samt slopandet av de belgiska koltarifferna. Kriget varar i totalt tjugo dagar och blir känt som the Bridgehead War. Statsministern skämtar om att krigslyckan gått att utläsa på remsan av aktieresultat i hans ämbetsrum.