1874, del 1

Kerberaner

• Silas Evans = Niklas Tollbäck
• Raju = Albert Diserholt
• Dirk de Slager = Joacim Kosonen
• Íde Siofra Lannon = Andreas Skyman

Det gångna året

Dirk de Slager dröjde kvar på kontinenten efter krigsutbrottet. Han anklagar sig själv för Catherine Courtenays död och har inte hittat sin fru. Härdad av bister erfarenhet har han nått stor aktning i den tong som tjänar mest på den undre världens blomstring. På ena sidan av en klyfta står den respektabla brittiska kulturen, som fastfrusen i ett sorgesamt mode. Den svarta kostymen är kung. På andra sidan står ett dunkande nattliv i sprakande kreationer från New Birmingham. Polisen koncentrerar sig på spioner och andra regeringsfiender, som Lannons milis: de bryr sig föga om Slager och hans invandrade vänner, som gör livet lättare för miljontals soldater och förmånslösa arbetare i de lägstbjudandes fabriker.

Många av de som röker Slagers opium eller dricker och dansar natten igenom gör så med insikten att de senaste 100 årens febrila tekniska utveckling lovat en sak och levererat en annan. Radikalerna klamrar sig fast vid makten med tal om välstånd, hälsa, försyn och frihet. De nya vetenskapernas gåvor i världsfebern, det nu totala kriget, är istället nervgas, flygbombning och tätare blöjor i skyttegravarna. I den offentliga kulturens dagsljus finns det bara ett sätt att tala om detta: Med stel överläpp och fromma ord om fred genom seger.

Tack och lov ljusnar det vid horisonten. Londons många tidningar rapporterar dagligen om sammandrabbningar i kolonierna, men också om svåra epidemier i Paris. Det sägs att fransmännen betalar ett högt pris i jakten på hemliga vapen och Älvalandets industriella kapacitet. Samtidigt skrivs det om kravaller i Tyskland, där monstruösa medicinska experiment och den misslyckade invasionen av England 1872-1873 splittrar von Haynaus regering. De italienska hertigarna befinner sig i öppen revolt och själva Tyskland ska, enligt vissa journalister, befinna sig på randen till den upplösning kriget syftade till att förebygga.

25 maj: Lannon skiljde sig från Paul Carrigan 1871, men de träffas fortfarande. Det är han som berättar att fienden åter igen stärkt sina europeiska flottor på bekostnad av kolonierna. Den brittiska flottans nya stolthet, HMS Victoria, har lagt om sin jungfruresa från Kanada för att skydda London. Hon är två hundra meter lång och för lätt för att någonsin landa. Victoria-klassens trängmast vid Richmond är inte klar. Den flygande fästningen betjänas istället av flera dussin rotorskyttlar, dygnet runt.

Arkeologen Hazel Martha Walens tog med sig Silas Evans, en snabbdragande amerikan, till London 1873. Ovan vid världsstaden har han gjort många resor för hennes räkning. Hon vill veta mer om Pas skrift och beklagar sig över att allt fler nu tränger in i dess dödliga mysterier. Mycket kan spåras till tavlorna i sanden 1858, men kaskader sprids även från en man som 1832 kallat sig “Mino Piperno”, liksom från enskilda tecken kvarlämnade på de märkligaste platser, av tillfälliga besökare i alla tider.

27 maj: Walens har nyligen kommit hem från en sen frukost på Kerberos-klubben när PA-högtalarna i hela staden vaknar med en militärisk fanfar. En bekant röst läser upp det korta meddelandet: “God morgon. Detta är Krigskontoret. Estuariebatterierna anfalls från havet. Tjänstgörande personal skall intaga maximal beredskap. Jag upprepar...”.

Kvinnomilisen måste upp till kamp. Lannon kilar till klubben för att tala med sin ständiga rådgivare, den mekaniska schackspelaren. Den skickar bort kerberanerna som fått samma idé och talar endast med Lannon. Det är mycket viktigt, säger spelaren till henne, att hon inte dör idag. Den vacklande kontinentala alliansen skulle inte riskera ännu ett anfall mot England utan ett par äss i rockärmen, och mycket riktigt: Medan de talar börjar flyglarmet yla. “Alla mina råd har lett hit,” säger turken: “Göm era vapen. Du gör mer nytta i gerillan än i invasionen.”

Försiktiga Londonbor rör sig mot tunnelbanan. Silas Evans tittar upp genom stadens dis, men ser inte de vanliga prickarna av fientligt flyg på hög höjd. Detta rapporterar han till Walens, som bär ned sitt arbete till den djupa källaren för säkerhets skull. På Kerberos-klubben hjälper George Courtenay sin goda vän Raju att ta på rustningen. Raju ser ut som en av Ganes troglodyter och är mycket händig med La'sur-skrift. Rustningen, som bär sin egen vikt, har han byggt mellan ströjobb på klubben. Han och Courtenay följer trappan ner till tunnelbanans elektriska halvmörker.

Slager lämnar sina underhuggare med order om att låta en skuldsatt stackare “se bomberna när de kommer”: bunden vid en mast som en varning. Flyglarmet gäller dock inga bombplan utan två smutsgröna farkoster som långsamt svävar in från havet. De är fyrkantiga och terasserade som Kukulcáns pyramid vid Chichén Itzá. Från en liten, inverterad pyramid högst upp sveper raka strålar ut mot vågorna av brittiskt jaktflyg. Planen störtar ner över London, strimlade i grön briljans.

Skyttlarna som svärmat kring HMS Victoria drar sig tillbaka. Förtöjningarna faller. Den nya kolossen börjar stiga och sväva mot pyramiderna för att få dem inom räckvidd. Något i den första salvan tycks träffa den främre pyramiden, men verkan är minimal. Den fientliga farkosten svarar med sina svepande strålar, som på tio sekunder skär Victoria i bitar. En miljon halsar i London utstöter ett förfärat skri medan vrakdelar regnar i Millwall och pyramiderna lugnt svävar vidare, hundra meter över Themsen.

Evans dras som vanligt till faran. Innan det brittiska attackflyget är fullständigt fördrivet av pyramiderna har mannen från vilda västern korsat Pall Mall. Hans uppdragsgivare sitter kvar hemma, trygg med Pas skrift. Evans navigerar efter vapensmatter och panikslagna vittnesmål, emot flyktingströmmen, till Whitehall. Invasionen har börjat. Den nya generationen av Panzerschrecken kan hoppa flera våningar. De använder sin rörlighet för att fånga brittiska soldater i korseld.

Evans duckar undan i rykande ruiner när brittiskt artilleri lägger granatmattor över regeringsbyggnaderna för att stoppa de tyska monstren. Han ser en av pansarvargarna död och utsträckt till tre och en halv meter, drogslangarna avslitna av splitter. Var och en bär flera ton sköldar och en dubbelpipig automatkanon på ena armen, bandmatad ur en stålkista på den krökta ryggen. Klorna är fria.

Mannen från västern bidar sin tid under ännu en timme. Med säkra händer drar han till sist två av sina revolvrar och avfyrar sina första skott mot en pansarvarg som äntligen kört slut på ammunition i tyskarnas försök att tillfångata regeringen. En kula, laddad för hand och formad för största vikt, gör mos av vargens ena öga. Monstret hittar snart den lilla människan och rusar mot honom, men nästa skott är lika pricksäkert. Kroppen kanar fram till gömstället på en våg av krutrök och stendamm.

Det reguljära infanteriet landsätts för fullt. Fiendens pyramider skurar bort brittiska formationer från paradstråken och besvarar all beskjutning med fler strålar mot stadens oskyldiga som flyr London i total trafikstockning. Heroisk störtbombning av pyramidernas kanontorn lämnar bara ytliga märken. I Piccadilly Circus tunnelbanestation är George Courtenay framme och frågar de nyanlända om de senaste timmarnas händelser.

Raju är van vid täta klungor. Hans ögon är skarpa i halvmörkret. Han är den ende som ser när en smutsig pojke snor åt sig en buntladdning från en av de sårade soldaterna, vars bårar läggs över rälsen. Raju genskjuter pojken och tar laddningen ifrån honom i trängseln. “Jag måste ha den!” klagar pojken, men Rajus rustning låter honom hålla pojke och laddning ifrån varandra. Människobarnet gråter med öppen mun. Det blir ingen hämnd, ingen glömska.

Slagers springpojke hittar inte Lannon, men han känner till var kvinnomilisen gömmer sitt materiel i London. Han beger sig dit i kaoset och finner Lannon strängt upptagen av samvetskval. Hon sysselsätter sig med propaganda mot ockupationen som om den vore fullbordad. Det passar Slager, som erbjuder sig att förmedla en ömsesidigt givande kontakt med den svarta marknaden, för behövliga ting. Hans springpojke skulle ha sagt att han minns Catherine Courtenay.

Lannon organiserar med viss vånda en trupp kvinnor som ska observera och synas, men inte riskera sina liv. Slager instämmer i att det goda omdömet nu är tapperhetens bättre hälft. De båda lämnar milisens lokal i East End och går mot Kerberos-klubben medan London skälver. Pyramiderna är orörliga på himlen. Evans har samma destination som de båda andra, och George Courtenay i tunnelbanan fattar sitt beslut. “Kom, Raju,” säger ädlingen. “Andra har större behov av våra platser här. Vi måste göra något.”

Courtenay och Raju kliver försiktigt uppför den breda trappan, mot St. James Square. Eftermiddagens grå ljus går mot dem. Det brinner här och var i staden. Allt som flyger tillhör nu fienden. En Gurney har kört in i fontänen på Piccadilly Circus och vält mitt i ingenmansland. PA-högtalarna klickar till. Någon harklar sig. “Detta är general Maximilian Gotthelf”, säger en man med kraftig tysk brytning. “Londons borgmästare har kapitulerat. Staden kontrolleras nu av den Tyskfranska krigsstaben.”

SL:s kommentar

Detta var det första mötet och referatet efter ett beslut att ändra upplägget i kampanjen. Jag hade från början tänkt mig att historien om Courtenays skulle avslutas senast vid tiden för det amerikanska inbördeskriget, men spelarna gjorde som spelare alltid gör: inte vad SL föreställt sig. Andra utvecklingar i kampanjen presenterade chansen att istället avsluta huvudintrigen 1874, och eftersom ingen andra huvudintrig fanns planerad eller kunde bli lika stor, föreslog jag detta för spelarna som kampanjens final.