1874, del 4

Kerberaner

• Julie = Hannah Wigner
• Silas Evans = Niklas Tollbäck
• Raju = Albert Diserholt
• Dirk de Slager = Joacim Kosonen
• Íde Siofra Lannon = Ida-Sofia Skyman

Det gångna året, fortsättning

Troglodyter förbränner Courtenays kropp med ljusstavar. Urnan placeras ensam i Koros krypta, plundrad på alla andra illustra härskares stoft. Julie vill fly genom den trasiga porten till Kullforten, och Lannon vill öppna den för att få nyheter, men Slager säger nej. Den kanske inte ens står på jorden, och något på andra sidan kan ha märkt att den varit öppen. De sista två portarna går inte att få upp.

Courtenays favoriter—Safi, Raju och Yamya—styr vidare mot jorden enligt den fallna kungens vilja. De är utmärkta navigatörer. Det enda misstaget i deras beräkningar korrigeras med en snabb stöt, varefter amöban på spiran aldrig syns till igen. Sprickorna på den skadade sidan av Koros däck släpper ytterligare några tiotals ton sten i excentrisk omloppsbana.

23 juni: Jorden växer sig blå och vit inför det nakna ögat.

Kerberanerna letar förgäves efter det brittiska imperiets traditionella rosa eller röda färg. Några av dem har sett heliografier tagna på färder ovan molnen, men att närma sig utifrån, genom den anakustiska zonen, är hisnande. Troglodyterna slår av alla acceleratorer, stänger in alla lysande koroiska tecken och slår på antigravitationen. Den flygande staden återvänder från stjärnorna efter mer än 2000 år. Det firas på Julies illusoriska bastrummor.

Redan på väg ner genom den molniga troposfären får kerberanerna syn på en av fiendens pyramider. Den patrullerar ett par hundra meter ovanför Engelska kanalen. Människorna debatterar hur de ska föra sitt krig medan Koro förföljer den atlantiska farkosten västerut, förbi St. Ives och norrut till Irländska sjön. Solen hinner sjunka så lågt att det inte går att anfalla i linje med den. Koro måste vara synlig från marken, men pyramiden fortsätter i samma takt, nu åt öster förbi Holyhead och in mot Lancashires buktande kustremsa.

På 5000 meters höjd aktiveras motsatta acceleratorer för att tippa Koro 22° och ta sikte med den fast monterade huvudkanonen. Det är en komplicerad manöver, men besättningen har förberett sig. Evans och Lannon sitter i var sitt av de fungerande lätta kanontornen när strålen brinner av med ett svagt frasande läte och Koro tappar höjd. Träffen verkar först ljudlös. Det är bara något där nere som lyser, så starkt att det inte går att se var skottet tog.

Evans är den första att vända sig bort när han inser att skenet från jordytan är på väg att blända honom. En sekund senare kommer den första chockvågen, som ett slag i ansiktet. Lannon tystnar mitt i God Save the Queen.

Koro stiger medan det mullrar från havet. Efter en minut har svampmolnet stigit högre än fästningen, vitt i solens sista strålar. I skuggorna därunder slår en flodvåg mot Isle of Man och industristäderna. Ett dussin flygplan närmar sig. Lannon tror att hon ser en fransk modell. Hon skjuter och träffar medan Evans missar. Ett plan exploderar i luften. Några vänder genast, andra vid sin maximala höjd. Koro fortsätter att stiga, oberörbar.

Kerberanerna möts på bryggan vid 15000 meter. Lannon föreslår en fortsättning i Paris eller Le Havre. “Bra jobbat!” säger hon till Raju, vars samvete har lastats tungt. Slager är mållös. Julie försöker föreställa sig hur många som dött. Enligt Evans är det inte fråga om krig längre: Koro är förintelse. Han behöver en drink.

Under de nästföljande timmarna förs hetska samtal. Julie känner att hon uppfyllt vad hon lovade Courtenay. Hon vill av, nu genast, i London. Evans vill också dit, men känner att Koros vapen inte får användas mot någon stad. Att attackera den andra pyramiden i London är otänkbart.

Lannon är bara intresserad av att få slut på kriget. Hennes förslag är att sätta ner Ultio i Frankrike och inleda förhandlingar med en ljusstav som bevis för att man inte bluffar, men ingen kan franska, och att ens hitta Paris är en utmaning. Courtenay tog inte med en atlas. Man diskuterar militära mål, kanske en flotta. Slager vill vänta med ett beslut till morgondagen, men Raju tror att det kan vara farligt.

“Vi kan inte behålla vapnet”, säger Raju, som dock är beredd att hota och förstöra små franska städer för att den andra pyramiden ska oskaddliggöras av den kontinentala alliansen. Till och med Lannon instämmer, åtminstone på lång sikt. Koro kan sänkas, eller som Julie föreslår, skickas tillbaka till den tråkiga planeten och överges på nytt.

Natten till 24 juni: Raju skjutsar älvan, människorna och två troglodyter, Maalai och Sabrang, till Berkshire, där Lannons milis haft sitt starkaste fäste vid en bondgård. De flyger i Ultio, längs med den blanka Themsen. Bondgården stormades av tyska trupper en vecka tidigare, men milisen finns kvar, rotad i grannhusen. Raju återvänder ensam till Koro ovan molnen.

Lannon förhör sig om läget hos Emma Tomkins, en tidig medlem i trakten. Hon har dåliga nyheter om huvudstaden som hon och hennes kamrater nu kallar the Workhouse. Kollaboratörer har lämnat ifrån sig brottsregistret. Fransmän och tyskar har tagit över de inhägnade fabrikerna och sätter folk i arbete för minsta brott mot utegångs- och mötesförbuden, men i synnerhet för brottet att sakna sitt hålkort. Så sätts brittiska gevär i fiendens händer. Dödstalen är okända.

Regeringen har flytt till Kanada. Ett organiserat militärt motstånd pågår fortfarande i England, men de patrullerande pyramiderna har besegrat varje undsättningsoperation. En svävar över London i varje ögonblick. Fiskmännen badar ibland i floden. Tomkins har hört de hemskaste historier, men vet inte vad som är sant.

Lannon skriver två brev där “Britannia” tar ansvar för anfallet mot pyramiden över Irländska sjön och namnger Koro. Det första går till den brittiska befälhavaren på engelsk mark. Det andra går till den tyskfranska krigsstaben med ett ultimatum: Ockupationstrupperna ska dras tillbaka och fredsförhandlingar inledas med brittiska representanter inom en vecka. Om så inte sker ska flottbasen i Brest förintas. Lannon tillägger att en överlämning av Koro inte kommer på fråga, och därför inte får förekomma i fredsvillkoren.

Evans står ute. Nu kan han röka sina cigaretter, för första gången sedan i Ultios grotta. Över den lantliga lilla byggnaden där Lannon överlämnar sina brev till milisens kurirer—flyktingar från London, med motorcyklar—hörs alliansens flygplan, i hög fart till och från Lancashire.

Natten till 25 juni: Kerberanerna lastar garvade skinn, kartor, sprit, tobak och opium på Ultio. Slager vill att någon människa följer med upp så att Raju inte skjuter innan fristen går ut, men troglodyten lovar att vänta.

Lannon hade velat etablera kontakt mellan milisens befäl och Koro, men att riva ut någon av Koros kameraportar är riskabelt på flera sätt, och milisen har inte fått tag på radioutrustning under dagen. Raju lyfter med Maalai, som valt ut skinnen.

Under veckan som följer flyttar Lannon till en kyrka i ett litet samhälle utanför Slough för att ikläda sig manteln som en av gerillans ledare. Hon tar med sig tre ljusstavar och demonstrerar hur de används. Veteranen från kriget mot Mexiko följer med henne. Sylvia Payne, nu 26, har hållit ställningarna under en mycket blodig månad. Matrix är den nya Captain Swing. Franska och tyska trupper kontrollerar en tredjedel av England och tre fjärdedelar av hennes moderna industrier. Irland och Indien är i uppror mot imperiet. Drottningen sägs vara ryslig att skåda i sitt kalla raseri.

Payne är tveksam till Lannons val. Nyheterna från Lancashire är dystra: Brännskador och bränder, blindhet och översvämningar, tusentals med tom blick. Blackpool gör skäl för sitt namn. Men pyramiderna är borta. Den som träffades har inte setts till. Den andra, som då svävade över London, lämnade staden redan den 25:e. Lannon tror att fiskmännen flydde på eget bevåg.

De andra kerberanerna, och Evans, njuter av riktig mat och vilar ut i sommarvärmen. Amerikanen har bytt till sig en gitarr. Julie upptäcker Berkshire-bornas egen version av ungdomskulturen. Att välta kor får duga. Hon tycker att London låter tråkigt nu. Slager är övertygad om att blotta åsynen av Koro över Frankrike ska räcka för att få slut på kriget. Evans är inte så säker. Han hemsöks av tanken på vad som ska hända om Koro skjuter mot människor.

Ockupationsstyrkorna skickar bort några regementen från frontlinjerna, men dessa flyttas bara med tåg till London för att hålla ordning. Det blir inget vapenstillestånd och ingen kapitulation.

2 juli: Koro har nu stått stilla, 15000 meter över Brest, i en veckas tid. Några flygplan har setts på upp till 10000 meter, men inget har varit nära det heliga berget. En dimma ligger över Tyskland. Safi, Raju och Yamya äter svamp i solen och konstaterar lågmält att fristen har löpt ut. Sikten till flottbasen under dem är god.