1874, del 5

Kerberaner

• Julie = Hannah Wigner
• Silas Evans = Niklas Tollbäck
• Raju = Albert Diserholt
• Dirk de Slager = Joacim Kosonen
• Íde Siofra Lannon = Ida-Sofia Skyman

Det gångna året, fortsättning

Evans har skickat ett telegram till staterna. Han skriver att han antagligen inte kommer hem. Han känner sig inte heller önskvärd med tanke på vad han gjort. Hans liv har åter igen vänts i fel riktning. Han möter kerberanerna hemma hos Tomkins för att diskutera om de borde skjuta mot Brest. Den kontinentala alliansen har inte börjat förhandla. Amerikanen och Lannon har fått uppfattningen att brittiskt befäl å sin sida vill tala med någon av dem som kontrollerar domedagsvapnet, hellre än att lyssna på krav från en ansiktslös skara beväpnade feminister som struntat i befälsordningen.

Slager har bytt åsikt. Nu när fristen löpt ut är han övertygad om att en bluff inte räcker: Koro måste avfyra sitt vapen igen. De väntar på att Raju ska komma tillbaka innan de fattar beslutet. Sabrang, troglodyten som följde med Julie till jorden för att festa, har luffat till London för att se sig omkring, trots faran.

Ovanför Brest faller en kula uppåt i hög fart, bara något tiotal meter från Koros yttre värn. En av de nedre spanarna börjar strax hamra på ett plåtbleck till varning. Fler antigravitationskulor smattrar mot stenskrovet och rullar uppför Koros inverterade pyramid, en negativ ballast. Raju och hans medkaptener är redan på väg mot bryggan för att beordra en flykt ut i rymden.

En cigarr av metall, 25 meter lång och 5 bred, faller uppåt i hög fart, 50 meter från de yttre värnen. En annan kolliderar med Koro. Den stannar på undersidan av däcket tills en serie explosioner knuffar den förbi kanten. Den släpper ifrån sig fler antigravitationskulor medan nya laddningar på dess skrov får den att tumla runt sin egen axel tills den slår ner på Koros däck. Den kanar en bit, så att stål skriker mot sten, innan den tar stopp.

Spanarna trummar för fullt. Kanontornen skjuter slumpartat mot fler misstänkta anfallare medan Raju och en modig troglodyt med honom närmar sig farkosten på däcket. Det är en gammal undervattensbåt. Några av de döda havstulpanerna har skrapats bort. Hastiga svetsarbeten har tagit deras plats. Raju förstår att kransen runt farkosten, vid en tredjedel av dess längd, är tre tum tjocka bultar genom dubbla stålringar. Bultarna, förbundna med isolerad tråd, exploderar i ett svep. Cigarren knäcks. Omtumlade pansarvargar kravlar ur vraket.

Rajus kamrat missar med sitt första skott. Det andra sårar en varg som knappt orkar stå. En grovkalibrig kula studsar mot Rajus rustning när han flyger mot nästa monster. Han griper flinkt om slangen till syrgastuben på vargens rygg, kopplar ur den och flyger iväg så fort han kan. Vargen, halvblind av kondens, missar kerberanen och brinner snart i de koroiska soldaternas ljus.

Den första cigarren, den som flög för högt, slår ner med ett dån på andra sidan stupan. Strax därefter börjar Koro stiga upp mot ett hårt vakuum.

Den sista pansarvargen dör i ett av odlingsrummen inuti stupan. Människorna i cigarrerna är också döda vid det laget, trots sin tekniska briljans och sitt mod. När Raju når bryggan avfyrar han genast huvudkanonen. Brest skiner som solen. Havet kokar när det väller ner i kratern.

Tio troglodyter är vid liv en timme senare. Resten har slitits i stycken av vargarnas skott och klor. Till och med Maalai, hjälten som fann trumskinn på jorden och förde dem till Koro, ligger död. Förlusten är bedövande. Medan Safi och Yamya sätter kurs mot månen känner Raju på den lilla kratern i sin egen rustnings sten och sörjer de oräkneliga som han och hans artfränder har dödat i människornas krig, nu som för 2000 år sedan.

En besättning på bara tio är för liten när fienden uppfunnit motmedel, om än primitiva sådana. Yamya vill återvända till Plutos rike vare sig Thirza Quant är vid liv eller ej. Raju lockar inte med porten i Wintermoor House, ej heller med att John Courtenay kan vara vid liv. Raju har inte sett mycket mer av John än hans fötter, när troglodyten klamrade sig fast under kärran som lämnade Woerden.

3 juli: Raju är bland de fem troglodyter som landar i Ultio när en djup natt skyler mötesplatsen i Berkshire. Han är många timmar försenad. Hans fyra passagerare är de som inte blivit sårade, och som röstat mot Yamya. Deras frånvaro på Koro ska tvinga henne att vänta.

Det Raju berättar får Lannons mod att svikta. I ett brev distanserar hon Koros besättning, inklusive henne själv, från rörelsen hon startat. Feminismen får inte svärtas av Brests förintelse. På Slager har nyheten omvänd verkan. Han pratar om att utplåna fler flottbaser och sedan hota London.

Strax innan gryningen flyger Ultio till den brittiska Gardedivisionens fältläger, framskjutet efter offensiven i veckan som gått. Kerberanerna hänger ut Unionsflaggan under ett valv och låter sig tvingas ned av tungt bestyckade rotorplan. Julie valsar glatt förbi välkomstkommittén och börjar småprata med tonåriga riflemen. Moralen i lägret är hög sedan man fått igenom leveranserna av krigsmateriel från Kanada.

General H. Sylvester Wood leder kommittén, flankerad av en generalmajor och en doktor Andrew Grey. Wood utgår ifrån att Lannon är ledaren när hon, som enda britt i gruppen—och det bara knappt—gör honnör. Han vill först ha en serie underrättelser bekräftade. Att Koros huvudkanon bara har en styrka är en nyhet för honom.

Wood vill bli övertygad om att Koro är säker från fiendens händer. Kerberanerna framhåller att endast troglodyterna kan kontrollera den flygande staden, men Wood är mer än villig att bidra med trupper och förnödenheter för säkerhets skull. Grey känner igen “Ganes troglodyt”, som det finns mer av i Mississippi, och Wood påminner om att det var en människa som gav flottan koroisk antigravitation. Alltså kan även fienden lära sig. Enligt Wood går det rykten om att en av de sjukdomar som härjar i Frankrike är den röda frossan, samma åkomma som drabbade kerberanen Leontine Gibb på Mars: Det är inte omöjligt att fransmännen kan resa genom rymden. Kerberanerna vägrar ändå ta ombord någon människa från den brittiska krigsmakten.

Generalen lirkar. Han lägger fram ståndpunkten att ekonomiernas balans är orsaken till kriget mellan Storbritannien och hennes gamla europeiska rivaler. Det handlar inte i första hand om katastrofen 1866 och inte heller om afrikansk territorialrätt. Om man tvingade Bonaparte och von Haynau till villkorslös kapitulation inom några dagar, vilket säkerligen vore möjligt med Koro över Paris, skulle deras efterföljare förklara krig igen inom tio år. Massakrer skulle bara förvärra krigets orsak: De försmåddas hat och avund mot ett överlägset syskon. Victoria av Storbritannien håller världen över deras huvuden. Så länge de kan gripa efter den kommer de att göra det, tillsammans. Det är oundvikligt.

Wood påstår alltså att han inte vill döda med Koro. Han föreslår en serie attacker mot militära och ekonomiska mål, med tillräcklig förvarning för evakuering. Målet är utarmning och demoralisering, inte blodspillan. Slagers metafor är att vinna alla strider genom ett slag. Lannon instämmer om det visa i detta: Tyskarna har förgripit sig på sitt folk för att tävla mot Storbritanniens försprång, när det vore bättre att lida under henne. Den kontinentala alliansen måste bringas till insikt om det futila i att utmana drottningen.

Evans är den enda som inte köper Woods resonemang. Generalen smyger därför in ett hot bredvid sin vältalighet. Sedan pyramiderna försvann har det varit kravaller i London. “King Mob” motades med kulsprutor. Tiotusentals kastades i fängelse. Efter Brest har det kommit säkra rapporter om att fångar tvingats marschera ombord på lastfartyg som gått från London, likt slavskeppen från Asanteman men till tyska hamnar.

När solen går upp står troglodyterna handfallna inför den mänskliga diplomatins process. Militärerna och kerberanerna kommer överens om att hota Bremerhaven, Le Havre och Caen för att om tre dagar—Wood föreslog en dag—förstöra en av dessa hamnar, där vädret tillåter. Processen ska sedan upprepas i stigande takt.

De tre dagarna går fort. Fransmän har slagit till mot milishögkvarteret och Slager litar inte på sina kollegor i London. Det dröjer till nästa natt innan Lannon hittar fem pålitliga soldater att bli spanare på Koro. En av dem, gamla Addie Hannan, kunde ha blivit kerberan om hon inte varit bondmora i en by som knappt rörts av det senaste seklet. Hon och de andra nykomlingarna tränar frenetiskt med ljusstavar på månens baksida där Koro står gömd. Evans lär upp en miliskvinna som reserv i sitt kanontorn.

Yamya har inte lyft men moralen bland troglodyterna är i botten. Julies charm är nödvändig för att hålla dem i ledet, samtidigt som hon själv uppmuntrar dem att kapa Koro och flyga hem när kriget är över. Lannon undrar om Raju har några sådana planer. Det har han. Att besegra Quants måste bli ett senare problem.

6 juli: En flygeskort möter Koro över Nordsjön. Två radioapparater med bensingeneratorer är installerade i den flygande staden. På väg in mot Bremerhaven spelar Lannon en munter jigg medan Julie och troglodyterna slår takten. Denna sista festlighet innan förintelsen lugnar Rajus nerver. Han passerar sedan igenom älvans illusioner, som döljer dörrarna till bryggan, och förkastar tanken på att åter vinkla Koro. Han vill slippa stå rakt ovanför målet om fienden till exempel skulle släppa negativa sjunkbomber, men med en så liten besättning är det alltför riskabelt att frikoppla reglagen. Skottet skulle kunna utplåna Bremen inåt land.

Efter flöjtspelet drar Hannan försiktigt i Lannons rock. Den gamla kvinnan beskriver något hon anar i dimman över Tyskland. Ryssarna är “på deras sida, allt uppsprucket”. Skräcken är stor.

Slager är skeptisk till kvinnans varsel. Om staden redan är i dåligt skick gör attacken desto mindre skada mot människoliv. Han förbereder sig på att Koro ska bli bordad av fienden. Evans har planerat försvaret. De stiger upp till 25000 meter, skyddade av sina luftbubblor medan flygeskorten utkämpar ett slag med konventionella vapen. Ett brittiskt luftskepp i Victoria-klassen kommer mer till sin rätt här än mot de atlantiska pyramiderna, men från Koros höjd är det kortare än månen är bred från jordens yta.

Dimman över Tyskland är oförklarlig i det annars varma vädret men kerberanerna hör inget på radion om rysk hjälp. Bremerhavens silhuett är fortfarande synlig. Med tungt hjärta tar Raju sikte genom kameraporten. Lannon räknar ner, trots kväljningar inför det oerhörda. Julie, ensam, trummar i takt.

Bremerhaven blir till stoft i den skinande pelaren. Den närmsta dimman förångas och försvinner, men inåt land gör massan motstånd. En gammal kvinnas röst hörs i ett skri från det dalande Koro. Ur den dimhöljda kontinenten reser sig en form, som när en bergskedja bildas. Det sker på sekunder. Det ofantliga odjuret, alla lindormars moder, slingrar sig runt svampmolnet genom luften och gör ett utfall, mot den flygande staden i rymden ovanför.

Midgårdsormens käft är en kilometer bred.

Odjuret sväljer staden. Stjärnorna förmörkas i dess gap. Kerberanerna kastas som dockor. Troglodyter överger sina poster och trummar som förryckta. Ljusflammor från besinningslöst avfyrade koroiska vapen visar bara djurets ofattbara skala. Lannon skriker och ser framför sig horder av smältande fiskmän. Så har världen blivit galen.

“Skjut igen!”

Slager ropar tills han blir hörd på bryggan: “Skjut igen!”

Huvudkanonen är redo att avfyras. Raju slänger sig mot knapparna.

Epilog

Varhelst vädret är klart i Europa kan man se ormens utfall. Sekunderna efter att den svalt sitt byte kapas dess hals av ett eldklot. Titanerna förgör varandra över Bremerhavens krater. Det halshuggna djuret faller ner över Tyskland och Nordsjön medan skärvor med koroisk skrift regnar över hela Västeuropa. Huvudet krossar ett luftskepp i Victoria-klassen.

Inget av Koros fragment trotsar gravitationen. Överallt faller luftskepp beroende av La'sur-skrift till marken med hårt kämpande motorer.

Efter ormens fall råder ett outtalat vapenstillestånd. Detta blir snart formaliserat. Freden skrivs under 16 juli. Rikskansler Friedrich von Haynau avgår. Enigheten som kriget skulle ge honom är inte längre inom räckhåll. Tyskland bryts sönder, delat av den ruttnande ormen.

Missionärsparet Anna och Christiann Bülow analyserar lokala sägner under sitt arbete. De publicerar en detaljerad analys med slutsatsen att “naturfolkens” trosuppfattningar egentligen syftar till att organisera det mänskliga samhället.

På hösten avlider Napoléon-Charles Bonaparte, tärd av syfilisälvor från Sanssouci. Fåglar häckar på Nordsjöns nya ö. Sedan kommer äntligen snön och vintermörkret. Något är sig likt, trots allt.

SL:s kommentar

På detta sista reguljära möte i kampanjen lastades bordet på Blåsvädersgatan hos Hannah och Niklas med Hannahs scones, diverse marmelader och lemon curd, trekantiga små sandwiches gjorda av Ida-Sofia, muffins, och mängder med te.

Om figurerna handlat annorlunda kunde de ha firat segern med zeusafoner i London. Slutscenen som blev är istället inspirerad av Kenneth Hites The Day After Ragnarok. Spelarna noterade parallellen till Havallans lika självdestruktiva sätt att kämpa mot lindormen i umbran, ca. 1804.