2023-06-23

Jag sov ca. 21:30-01:00, låg vaken någon timme med jetlag, och somnade igen vid tvåtiden. E1 sov sämre i samma hotellrum, men 09:00, när E2 kom och knackade på dörren, väckte hon både mig och E1. Vi hade inte satt något larm. När vi packade glömde jag regnjackan som jag hängt på tork; den skulle jag inte få tillbaka förrän i juli. E2 glömde sina hörlurar, vände på vägen till centralstationen för att hämta dem, och kom precis i tid till tåget. Sedan följde en dag på räls.

Jag gjorde misstaget att först visa min platsbiljett ist.f. mitt JR-pass vid den automatiska biljettspärren i Tokyo. När E3 gjorde samma misstag, och sedan försökte gå genom den öppna spärren, röt en vakt åt henne att det var förbjudet. Det var det enda utbrottet vi fick se på resan. Det första tåget var ett Hikari mot Okayama. Maxfarten på den sträckan är 285 km/h. Vi bytte till det snabbare Sakura vid Shin-Kōbe.

Frukosten på tåget var mackor från Grand Kiosk på Tokyos centralstation. Jag valde min på kriteriet att det var en ny produkt (shinhatsubai), ett säljande argument på den framstegssökande japanska marknaden. Det var bra väder men för dimmigt på centrala Honshū för att se till Fuji. En stund med fönsterplats mellan Kyoto och stationen Shin-Kōbe gav några bilder av allt tätare och mer dimhöljda berg.

Det är gott om benutrymme på Shinkansens vagnar, dels för att sätena går att luta djupt, dels för att det ska finnas plats att vända dem i grupper om två eller tre i bredd. På en säckstation går personalen genom tåget och vänder alla sätena med pedaler i gången, så att alla passagerare är vända mot sin destination. På så vis slipper utroparna lägga till “i färdriktningen”, som SJ måste göra när de meddelar vilken sida som plattformen ligger på vid nästa station.

Lunchen var en övertänkt ekiben (tågstationslådlunch) från Deli Café på stationen. Asken listade 20 platser i Kōbe värda att besöka, inklusive ett monument till Tetsujin 28.

Många utrop blev det. 15:40 passerade vi Shin-Kanmon-tunneln mellan huvudön Honshū och den sydligaste stora ön, Kyūshū. När vi senare passerade Fukuoka på Kyūshū började utropen i tåget plötsligt komma på koreanska och kinesiska, utöver japanska och engelska som varit med från början. Den koreanska utroparen använde japanskt uttal av ortsnamnen medan den kinesiska läste tecknen i ortsnamnen som på mandarin.

Jag bytte en stund till fönsterplats för landskapsfotografering efter Fukuoka, men jag blev snart tillsagd av tågvakten i svart uniform och mask att sitta på platsen jag bokat, av hänsyn till påstigande. Väl framme vid stationen Kagoshima-chūō promenerade vi till hotellet Nakahara Bessō.

Jag tvättade kläder medan resten av gänget tog på sig yukata och provade hotellets integrerade onsen. Vi åt på krogen Chikaichi (ちか壱) nära hotellet och firade midsommar så gott det gick. E1–2 drack öl och jordgubbsgin. Jag beställde cola till mig och E3, varpå servitören ställde fram två flaskor Coke Studio, vardera på 1,5 liter. Lokalbefolkningen på krogen såg det orimliga i den mängden läsk, men här fanns ingen vana att hantera icke-supande utlänningar och deras seder.

Min huvudrätt var flådd och grillad aubergine (焼きナス) med bonitoflarn; mjuk och jättegod!

Vi hamnade i ett krogsamtal med tre killar i åldrarna 23–24 som hörde min japanska. Deras främsta association till Sverige var Zlatan Ibrahimović. Fulla och orädda konstapeln Tomoya gillade Ponyo (2008) bäst av Ghibli och tyckte att vi skulle se actionkomedin One Piece (så rörande, sade han) och Disneyland. Den mer blyga och sansade Shin var kommunaltjänsteman och berättade för mig att hans jobb var seijika wo tasukeru (政治家を助ける), att rädda likaväl som att hjälpa politikerna. Formuleringen uttrycker en vanlig åsikt om ansvarsfördelningen mellan de folkvalda och den offentliga sektorns starka byråkrati i Japan. Shin gjorde stora ögon när jag berättade att i Sverige har politikerna mer makt än tjänstemännen. När vi gick bad Shin om ursäkt för Tomoyas yviga beteende. En tredje kille i deras sällskap vågade inte säga någonting. Att aktivt ta kontakt med utlänningar är ett prov på mod för en japan, oavsett en sup eller två efter jobbet på fredag kväll.

TV:n på hotellet visade Indiana Jones på kanalen KYT. På NHK E gick en dokumentär om kompositören Hans Zimmer. Båda programmen var givetvis dubbade till japanska. Tokroliga game shows och manzai var det ont om.

Fler bilder finns i galleriet 2023-06-23.