2023-06-25

Vi började dagen med teishoku på hotellet igen. E1 hade ordnat så att tofu-grytan hade ersatts med en bit kokt lax, för E3:s skull, men E3 åt inte laxen och plockade ut svampen ur misosoppan. Det finns ett roligt uttryck för detta: sukikirai (好き嫌い), bokstavligen “gillar, avskyr”. Vuxna förväntas äta allt på tallriken.

Vi gick en annan väg till tågstationen än den vi kommit på, inklusive en annan bro över Kotsuki-floden. På denna bro hittade vi vackra kodamastatyer, och på vägen en byggnad med Engrish-namnet “Surpass”.¹

Det regnade och vi var för sent ute för att boka tåget till Nagasaki 10:44. Vi hade hunnit om vi bara klivit på tåget i någon av de obokade vagnarna. Bokningen blev istället till nästa tåg, 11:55. Jag tog en “mango chunk”-dricka med grädde på Nestlé-ägda Seattle’s Best Coffee. Jag gick sedan en sväng ensam genom shoppingcentret Amu Plaza i väntan på tåget. Där hittade jag ett Kinokuniya, ett pariserhjul, och en multiplexbio med IMAX, allt i samma byggnad som tågstationen.

Vi bytte från ett snabbtåg (Sakura igen) till ett reguljärtåg, “Relay Kamome”, vid Takeo-onsen. Det arrangemanget uppstod 2022 och ska vara tillfälligt i väntan på att den nya stambanan byggs ut till Hakata. Reguljärtåget missade vagnsmärkena på perrongen med en hel vagn; det gjorde aldrig Shinkansen. Hur som helst, vi bytte en andra gång till Kamome, en tredje typ av Shinkansen-linje som går till Nagasaki. Vagnen på Kamome var mycket modern, med adapter-kompatibla eluttag till alla passagerare och bord infällda i breda armstöd mellan sätena.

Terrassodlingarna såg ut att vara i dåligt skick på vägen till Nagasaki. Väl framme i staden ställde sig E1 och jag i kön till restaurangen Hakata på stationen, genom att jag skrev vårt efternamn på en fysisk intresselista. Väntan var lång men vi fick jättegoda gyoza.

Efter maten tog vi av misstag en “shuttle bus” till det första av våra två hotell i Nagasaki, det intressanta Nisshōkan Shinkan Baishōkaku. Det första ledet i namnet är obegripligt för mig. Det andra betyder “nya byggnaden”. Det tredje ledet, baishōkaku, är ett kompositum av japanska plommon, tallar och tranor, individuellt vanligt förekommande i poesi men knappast ett ord eller ett bra namn. Bussen gick till tre olika hotell, inklusive Nisshōkans äldre byggnad, som naturligtvis inte kallades gammal. Baishōkaku, den nya byggnaden, var redan gammal, med stora sviter—63 m² och uppåt—i traditionell stil.

Baishōkaku var anpassat för gäster med bil. Om vi försökt gå ner till fots hade vi delat den smala serpentinvägen med fordonstrafiken. Det hade jag insett i Sverige, innan vi bokade hotellet, men den enda konsekvensen av min invändning var att E1 bokat vistelse och frukost på hotellet, när hon från början tänkt boka även middag. Eftersom vi redan åkt till hotellet kunde vi inte längre komma till en restaurang eller livsmedelsaffär, och det var för sent att boka middagen efter incheckning.

Lobbyn där vi köpte snabbnudlar till middag innehöll ett biljardbord, en solblekt samling dyra fotoböcker om japanska kulturskatter, några motionscyklar och en mycket liten lekhörna med skoförbud: En perfekt bild av ett gammalt lyxhotell i långsamt förfall. Vi hade också problem med glappkontakt i en lampa och ett eluttag på våra rum, så kanske brinner Baishōkaku inom några år, men stället har en tydlig charm medan det lever.

Vi hade tre typer av snabbnudlar: Udon, vanlig ramen, och två skålar Nissin U.F.O, en aningen spexigare sort. Som sällskapets vän av ordning försökte jag tillaga dessa enligt instruktionerna, men mina resekamrater brydde sig inte om koktid eller vad som skulle läggas i när. E3 fick välja skål först.

Hotellets varma utomhusbad var litet men hade utsikt över staden. Rummen var vackert möblerade och från det yttersta av dem hade vi också en fantastisk utsikt över Nagasaki. Vi lade ut våra egna futoner på tatamimattorna utan att inse att det skulle komma två kvinnor ur personalen för att göra det åt oss. Jag bad dem granska vårt arbete och de fann inga fel, men de flyttade ett vackert lackat bord ur vägen så att vi skulle kunna röra oss lättare.

Vår svit av rum på hotellet hette 思案 (shian), “noggrannt övervägande”. Det hade vi inte gjort hittills, men medan natten föll åt vi snacks och planerade vår färd.

Fler bilder finns i galleriet 2023-06-25.