2023-07-04

Frukost från 7-Eleven på rummet och sedan iväg till Sensō-ji (Asakusa Kannon) med buss T08. Det här templet var väl kommersialiserat 2004 och har inte blivit bättre.

Vid det förra besöket följde jag arkaden in mot templet. Den här gången började vi vid själva templet och gick ut genom arkaden. I en av affärerna hittade E2 en sak hon letat efter åt en kompis: En vinkande manekineko.

E3 hade sovmorgon som vanligt. E1–2 och jag tog Ginza-linjen vidare till Shibuya där vi promenerade förbi Jōsen-ji bara för att se Tsutaya vid Daikanyama T-site. Det var en vacker bokhandel, luftig och grön, men hela sortimentet handlade om sätt för unga människor att projicera en glamorös livsstil.

T-site är omgiven av ambassader och dyra hipsterbutiker som svenska Asplund.

Vi satte oss på Saikyō-linjen mot Tennōzu. Saikyō är gratis med JR-pass, men det är ett av de lokaltåg i Tokyo som magiskt blir en annan linje förbi en viss punkt. I detta fall blev tåget ett Rinkai. Rinkai täcks inte av JR-pass och sådana pass medger heller ingen justering för att “åka för långt” (norikoshi) i automaterna, så vi löste ut oss själva kontant och klev ut på ön Tennōzu bara för att besöka Pigment Tokyo, den vackraste butik jag någonsin sett eller hört talas om. Jag köpte 30 g “sap green” i pulverform, ett av butikens 4200 pigment.

Vi åt lunch på Captain’s Wharf, en flott imitationsgrekisk fisk- och skaldjursrestaurang vid vattnet. Hantverksläsken med bergamott var tråkig men pastan med dagens fångst var jättegod. Kyparen gjorde sitt bästa på dålig engelska, så som anstår en borgerligt dyr restaurang med utländskt tema. Han var tacksam när jag bytte till japanska. Vi öppnade ett fönster för att släppa ut en mycket stor metalliskt grön skalbagge som fastnat bakom en akrylplastskärm. På toaletten fanns det precis samma sorts munskölj (Rose Mint) som på Kizashi i Kyoto, som om bara dessa finare restauranger skulle ha så äcklig mat att de behöver dela ut munskölj.

E3 hade vaknat så E1–2 och jag gick till Shinagawa och tog Yamanote in mot centrala staden igen. Jag hoppade av vid Shinbashi och gick ensam till Tamiya Plamodel Factory, en butik som ställer ut mycket fina historiska modeller gjorda av Tamiyas byggsatser.

Jag kände för en sista vandring till fots genom Tokyo, så jag gick norrut från Tamiya-butiken, under ginkgoträden i Honda Seirokus slingrande Hibiya-park från 1901, via ett återbesök i den östra parken utanför det kejserliga palatset (Kōkyogaien), in i Ōtemachi vid Ōtemon, förbi platsen för det gamla Inrikesministeriet (1873–1933) och slutligen till tågstationen Kanda. Jag tog många bilder i solnedgången längs dessa 4 km. Tyvärr låg palatsområdets yttre portar i motljus.

På vägen snubblade jag lyckligen över Ōtemachis nya museum för utdöda medier (絶滅メディア博物館), men jag gick inte in. Från Kanda åkte jag en hållplats norrut på Yamanote, till Akihabara. Tjänstemännen i Ōtemachi hade gått hem men i Electric Town var det bra fart på gatulivet. Jag var en liten stund på Radio Center, Radio Kaikan och Book-Off innan jag gick till Yodobashi Camera.

E2–3 handlade på Uniqlo, våningen ovanför Yodobashis egen multimediabutik. Vi träffades där men de gick vidare till Don Quijote. Jag stannade på Yodobashi, som i Akiba har större avdelningar för mina intressen. Utbudet av teleskop, kameraväskor och mycket annat var enormt.

Jag gick södra vägen om stationen för att sammanstråla med E2–3 igen vid Don Quijote. Jag såg då resans första hemlösa under järnvägen och omkring ett dussin utklädda unga kvinnor som delade ut flygblad längs med väg 437 norrut. Jag tror att de jobbade på varianter av kyabakura med hembiträdestema.

Vi tog Yamanote till Nippori för att träffa E1. Kvällens förfest präglades av spekulationer om japansk feminism medan de lokala restaurangerna stängde. Vi åkte därför söderut till Ueno för en middag av äggrullader, edamame, yakigyōza och glass på en uteservering. Jag vet inte om stället räknas som en del av Ameyoko, den amerikanska marknaden i Ueno, men om inte så var det alldeles intill, öster om den sju spår breda järnvägen.

Beställning skedde här på ett relativt smart sätt: Kyparen kom med en utskriven QR-kod som var knuten både till vårt sällskap som helhet och till bordet vi satt vid, men parallelliserbar, så att alla i sällskapet kunde beställa sin egen mat i en webapplikation.

Medan vi åt ställde sig en äldre man på gatan en bit bort, i blinkande varselväst och med lasersvärd i handen bakom en tillfällig bom mellan två trafikkoner. Han släppte förbi alla fotgängare, men stod kvar länge och väl. Jag gick fram och frågade vad det var han vaktade. Han förklarade roat att gatan var spärrad för fordonstrafik på grund av ett byggnadsarbete i andra änden; ett arbete som kom igång först vid 22 på kvällen för att inte störa trafiken i onödan.

Vi såg fler hemlösa under bron utanför Ueno station. Det sista vi gjorde denna sista hela dag i landet var att handla frukost till nästa dag från samma 7-Eleven som förra kvällen. Denna gång smög jag med en triangulär risboll för att få lite mer Japan i Japan.

Fler bilder finns i galleriet 2023-07-04.