2023-07-05/06

Jag avvek från sällskapet efter frukost, för nu var det dags att shoppa i Akihabara där jag bara tittat föregående dag. Jag hade konstaterat den solklara skillnaden mellan det gamla Electric Towns komponentbasarer och det nya Akihabaras konsumentinriktade elektronikkedjor och underhållning. Jag gjorde grundligare besök i båda delarna, med start på Radio Center, som håller den gamla fanan så högt det går. Charmigt till tusen med lågt i tak, ålderstigen personal och väggarna täckta med nostalgisk trivia, inklusive slagordet “Ursprungliga elpojkar, förenen eder!”

Jag fortsatte till Radio Kaikan, ett flervåningshus under gemensamt ägarskap. Det har hobbyaffärer från båda erorna. Här sumpade jag en andra chans att besöka K-Books. Just den butiken på plan 3 öppnade 12:00 och jag lämnade byggnaden 11:55. Jag köpte Totoro-presenter på Amiami (plan 4) och mestadels importerade modellhobbymaterial på Volks. Volks är mest kända för sina poserbara dockor, men Volks Hobby Square (ボークスホビースクエア) på plan 8 hade istället ett bättre sortiment av amerikanska och spanska hobbyprodukter än något ställe jag sett i Sverige. Det fanns förhållandevis mycket importer även på andra ställen i Kaikan-huset. Affären Yellow Submarine (plan 6) hade till exempel ett imponerande utbud av rollspel och Lovecraft-grejer, inklusive figurer från 52TOYS, och BrokenToads Labyrinth-figurer bland mycket annat.

Nere på gatan igen gick jag i fler komponentaffärer. Jag köpte bruna buntband och en transistor för 5 VDC på Marutsu, som hade relativt moderna microcontrollers.

2004 diggade jag Mandarake i Shibuya, så nu tittade jag i deras butik i Akihabara, men jag begränsade mig till tredje våningen (manga) och köpte inget. Jag gick vidare till Surugayas filial för plastbyggsatser och hittade många roliga lådor: Dogu-Macks från Space Runaway Ideon (1980), Blockheads och Soltics från Fang of the Sun Dougram (1981), diverse Armored Trooper Votoms (1983), och frestande 17EX Shinden Armor från Gasaraki (1998). Surugaya hade också det största utbudet av Maschinen Krieger, bredvid en samling skepp från Star Trek (1966). Jag hörde två japanska nördar tala varmt om dessa マシーネン, men jag köpte inget.

En rolig grej med Surugayas modellbutik är sunkarkitektonisk. Trappan går hela vägen längs med sidan av byggnaden, på utsidan, så att jag kunde titta ut i den sjättesmala gränden mellan husen, men min kamera kunde inte göra detta rättvisa. Det var inte lika kul på Surugayas huvudlokal, men just trappan var rolig där också: Den hade avsatser för våningarna men gick annars rakt, inte i spiral.

Tiden rann. Det var roligare att titta på gamla hobbygrejer än att äta, men jag stack in på FamilyMart och köpte en smaksatt risboll ca. 13:30. Den var klädd i en absurd mängd plast, dels på utsidan och dels mellan sjögräs och ris, för att sjögräset inte skulle bli fuktigt på hyllan. Mäktig (n)origami.

Jag var inne på den stora hörlursbutiken e-Earphone (e-イヤホン) men blev snabbt avtänd av audiofiltugget. Det var trist även på hobbybutiken Tam Tam. Här gick en löpande varning i högtalarna, på dålig engelska, om att affären inte har toalett eller papperskorg, uppenbarligen efter många frågor från utlänningar. Jag gick händelsevis dit samtidigt som en far och son från USA. Sonen hade min längd och faderns midjemått. Vi småpratade medan vi väntade på hissen om hur jag, varje gång jag ser en riktigt lång utlänning i Japan, låter våra blickor mötas i en sekunds tyst samförstånd.

Det var roligare på Book-Off, ett stort antikvariat i samma kedja som Hard-Off, en butik för återanvändning av elektronik.

Det sista jag köpte vid mitt femte besök på Yodobashi Camera var en quokka och en capybara: Gulliga mjukisdjur att ge bort. Hemresan närmade sig och jag hann inte rota ordentligt i sortimentet. Det tar nog minst en dag bara på Yodobashi, och då hann jag aldrig ens gå in Janpara, Bic Camera, Sofmap, eller något annat ställe som kunde liknas vid Yodobashi.

Jag mötte gänget igen på hotellet i Nippori. E2 hade köpt sin eftertraktade japanska denim. Momo, en av 88 tygbutiker i Nippori Fabric Town, hann tyvärr stänga innan vi passerade den på vägen till stationen, så E2 fick inte tag på den hampa som skulle ha varit kronan på verket.

Vi åkte Yamanote till Hamamatsuchō och enskensbanan till Haneda, samma väg som vi kommit i början av resan. Det var ledsamt att se den oändliga staden passera förbi.

Min platsbokning på flyget hem var borttappad långt inne i Finnairs ERP-system, men vi hade gott om tid på oss. Senior personal lyckades gräva fram den vid incheckningsdisken med hjälp av en PDF av mitt EMD-kvitto i telefonen. Samtidigt var planet långt ifrån fullt. 4 av 7 platser närmast min var lediga, inklusive en med extra benutrymme.

Vår sista måltid i Japan var en chockerande god tsukemen från nudelrestaurangen Rokurinsha (六厘舎) i terminal 3. Innan jag ens lyft väcktes en stark längtan om att få återvända till detta land.

På väg runt stationen i Akihabara hade jag givit bort mina mynt till de hemlösa, men det var till ingen nytta, för jag hade behållit några sedlar. I ett sista försök att göra mig av med mynt shoppade jag en bricka mochi som fika åt mina kollegor och en croissant åt E3, som inte velat äta vare sig tsukemen eller mackan E2 köpt på ett kafé. Croissanten kom ur en automat: Det sista automatköpet. Jag trodde att det sänkte mig till ¥14, men i Sverige hittade jag ¥50 till i bagaget.

Vi lyfte.

Tokyos gator glödde under oss. Molnen lade sig över glöden.

Fler bilder finns i galleriet 2023-07-05/06.

Epilog: Jag såg The Batman (2022) på flyget, fast det var en usel miljö för en sådan film.

Vid mellanlandningen i Helsingfors åt jag upp den sista frukostbullen av “Butter-Flavored Bread” som jag köpt på 7-Eleven i Nippori; en fånig smak av Japan som E3 inte vant sig vid.

De sista vykorten till Sverige, som jag postat från Kyoto, kom fram innan jag själv gjorde det, på en liten, dyr och trång spårvagn ca. 18:25 torsdagen 6 juni.