En betraktelse av A Silent Voice

A Silent Voice (jp. Koe no katachi, “Röstens form”) hade sin japanska premiär 17 september 2016, tre månader efter In This Corner of the World (2016) och två månader före Your Name (2016). Dessa tre tecknade japanska långfilmer har alla spritts internationellt. Your Name i synnerhet var en megahit med motsvarande 3 miljarder SEK i intäkter världen över.¹

Framgångarna värmer hjärtat på en gammal animenörd. De är särskilt iögonfallande därför att ingen av de tre filmerna kommer från Studio Ghibli, forna tiders flaggskepp. Filmerna är inte heller högteknologiska spektakel som de tidigare exportframgångarna Akira (1988) och Ghost in the Shell (1995). Vi tycks stå inför en ny era.

A Silent Voice överraskar vidare i det att regissören, Yamada Naoko, är kvinna i det patriarkala Japan. Från en högskoleutbildning i oljemåleri har hon gjort snabb karriär på förgylld realism i en mängd enskilda avsnitt av olika TV-serier. Hon stod som huvudregissör för K-On (2009) och Tamako Market (2013) på studion Kyoto Animation, “KyoAni”.

De flesta japanska animatörer har provisionslön per ruta, men på KyoAni gäller kvalitet framför hastighet. Personalen är fast anställd, med fast lön. Tillväxten har varit långsam. Studion grundades 1981 och stod som huvudproducent första gången 2003, för Full Metal Panic? Fumoffu. Yamada själv har gjort ett par tidigare långfilmer, K-On: The Movie (2011) och Tamako Love Story (2014), på KyoAni. A Silent Voice är studions första långfilmsprojekt utan dylik koppling till en etablerad franchise, men det är inget original. Manuset baseras på serien med samma namn av Ōima Yoshitoki, i sju band.²

En realistisk ström

Yamada har en väl utvecklad känsla för trovärdighet och subtila känsloskiften—ofta utan ansikten i bild—som kommer till sin rätt i A Silent Voice. Filmens handling, om en mobbares långa väg till värdighet, ligger nära vardagen. Den har inte ens sådana korta fantasisekvenser som förekommer i Ghiblis Whisper of the Heart (1995).

Det hade varit billigare att göra en spelfilm av Ōimas berättelse. Lyckligtvis är animationsmediet inte reserverat för lika snäva syften i japansk kultur som i väst. A Silent Voice visar hur animationshantverket förhöjer en realistisk handling. Detta är heller ingen nyhet. Så kallad “slice of life” har varit en av den japanska animationens specialiteter i årtionden, med Here Is Greenwood (1991) som ett av de tidiga guldkornen. Stilen har rötter i lugna, medkännande och rikt artificiella spelfilmsstilister som Ozu Yasujirō. Yamada varierar sig med “jump cuts” och andra mer moderna grepp, hämtade från spelfilm.

Jordnära japansk animation brukar vara avslappnande och ha nära till komedin, men A Silent Voice är ett utpräglat drama. Blod och självmordsförsök förekommer och biovisningen har 11-årsgräns. Det känslomässiga registret delas med Fucking Åmål (1998). En skulle kunna argumentera för att filmen är animerad för att hålla de mörkare känslorna i handlingen på avstånd bakom ett lager av visuell abstraktion, men det kan lika gärna vara konst för konstens skull.

Mobbning på japanskt vis

Den situation som leder till mobbning i filmen är typiskt japansk. En vanlig skolklass får en ny elev mitt i terminen. Hon är nästan helt döv och artikulerar dåligt. Eleven förväntas medverka i allt, även i högläsning och i kören på musiklektionerna. De hörande eleverna får därför undervisning i teckenspråk av sin musiklärare. Jämför Sverige, där döva elever hamnar i speciella skolor med minimal musikundervisning.

I filmens enskilda fall fungerar den japanska modellen dåligt. Ingen ger skolan hela skulden för detta. Under händelseutvecklingen ligger nämligen ett grundmurat kollektivt ansvar. Idealet i Japan är att ingen ska behöva sticka ut. Den döva eleven ska integreras, och det ska ske med en gemensam ansträngning. Mobbningen förstås som ett misslyckande i detta, med allmänmänskliga drivkrafter.

Den värsta mobbaren, inte hans offer, är filmens huvudperson. Det är ett ovanligt val, som regissören förhåller sig till genom att inte döma figurerna: “Oavsett hur de betedde sig i historien kändes det viktigt att inte säga emot eller stödja dem, utan istället komma var och en nära.”³

Mobbaren straffas själv med mobbning. I en typisk Hollywood-rulle skulle detta straff vara filmens klimax, det godas seger över det onda, men här bekräftar det bara att kollektivet inte fungerar. Många års rannsakan och försoning följer, där mobbaren brottas med ett raserat självförtroende men där han också ser hyckleriet hos klasskamraterna som skyllde allt på honom och upprepade hans misstag.

Den traditionella japanska betoningen på gruppen går väl ihop med ämnet. En så ärlig, intelligent och nyanserad skildring av mobbning som A Silent Voice får man leta länge efter i svensk kultur. Jämför till exempel öppningsavsnittet i julkalendern Jakten på tidskristallen (2017) där mobbare är platta bifigurer utan egna känslor, snabbt bortglömda.

Traditioner öppna mot omvärlden

Filmens första minut utspelar sig under några dagar i april. Vi ser huvudpersonen kryssa för rutorna i kalendern, som han rivit mitt itu. Hans smärtsamma väg till försoning börjar här, på våren, när naturen tycks vakna till liv. Denna symbolik känns igen överallt där det finns en vår. I Sverige för den kanske tankarna till Karin Boye, men vissa nyanser är hämtade ur japansk kultur.

Att det är april bekräftas av de blommande körsbärsträden, sakura. Yamada kombinerar dem med fyrverkerier. Båda dessa japanska symboler syftar på att livets skörhet och skönhet hör samman.⁴ Botten i huvudpersonens depression knyts direkt till det bräckliga i hans existens, och det vackra. Regissören musiklägger scenen med “My Generation” av The Who, en glad internationell föryngring av ett motiv som annars vore vanemässigt och inåtvänt.

I filmen syns också en klubb där man får umgås med katter mot betalning, vikta papperstranor för att en önskan ska gå i uppfyllelse, och språkliga grepp som förväxlingen av suki (“jag gillar dig”) med tsuki (“månen”). Bifiguren Nagatsuka kallar huvudpersonen Shōya (将也) för Yashō (也将): han byter plats på tecknen. Det ger framtidstro att en sådan film finner en publik långt utanför Japan, utan spektakel och utan att dess ursprung slipats bort.