Som en ateist läser bibeln

Runt årsskiftet 2018–2019 läste jag Bibel 2000 i dess kortare variant, i syfte att få en större förståelse för min omvärld. Jag själv påbörjade och avslutade detta projekt utan religiös tro, men jag lärde mig en del.

Följande artikel är en övergripande reflektion kring projektet. För mer detaljer, se min engelskspråkiga recension av Bibel 2000.

Innehåll

Vilken bibel?

Den version av Bibel 2000 jag läste är “en bibel”: En specifik svensk översättning i en specifik tryckt form från Marcus förlag, presenterad utan de noter och apokryfer som också hör till Bibel 2000. Översättningen bygger på en samling av utvalda forntida handskrifter till “böcker” i en specifik skriftlig kanon: Ett urval. Det finns andra skriftliga kanoner bredvid de muntliga berättelser som alltid varit viktigare för respektive religion.

Ta till exempel namnet på en hebreisk kung i Andra Samuelsboken. Bibel 2000 kallar honom Ish-Boshet, bokstavligen “skammens man”, ett namn som ingen kung skulle ge sin prins. Akademiska experter hävdar att Ish-Boshet är en medveten förvanskning och att mannen rimligen hette Ishbaal (“Baals man”, “Baal finns”) eller Eshbaal (“Baals eld”). Ledet “Baal” betyder dels “herre”, dels är det namn och titel på en gud som långsamt blev tabu för bibelns författare. Någon gång bestämde de sig för att censurera delar av sin egen heliga skrift och några original finns inte kvar. Inte en enda av bibelns böcker är bevarad i sin ursprungliga fysiska form.

De handskrifter som existerar innehåller ett fåtal luckor där ingen riktigt vet vad det ska stå eller hur det ska översättas. Mellan handskrifterna finns också mängder av små variationer, många av dem medvetna ändringar vid kopiering. En av de största är slutet på Markusevangeliet där de äldsta bevarade exemplaren slutar med att kvinnorna lämnar en tom grav, aldrig ser Jesus där och aldrig berättar för någon att Jesus kropp är försvunnen. En av de mest kända historierna om Jesus, där han ber den som är utan synd att kasta den första stenen, finns inte heller med i de äldsta handskrifterna: Det är en vandringssägen som någon tyckte var så fin att den borde skrivas ner. Det gjordes vanligtvis som en förfalskning av Johannesevangeliet.

Den statliga Bibelkommissionen som tog fram just Bibel 2000 fick göra många svåra val runt sådan förvanskning, förvirring och utveckling av religionerna. Kommissionen avstod ifrån löst grundade gissningar.1 De behöll “Ish-Boshet”, satte klamrar runt vissa kända förfalskningar och suddade andra helt och hållet. Många svenska kristna var så missnöjda med resultatet att de tog fram Svenska folkbibeln istället: en annan bibel, ännu en av de många.

Situationen är jämförbar med buddhismens kanoner, även om mångfalden är betydligt mindre. Ändå används “Bibel” och “Bibeln” som egennamn, som om enigheten var fullständig. Ordet är från 1620. Tidigare hette det “biblia” på svenska, från plural av grekiska biblion (βιβλίον, “liten bok”). Det moderna ordet “bibel” kan syfta både på ett exemplar av någon relevant samling och på en idealform, alltså med mindre och större precision än titeln Bibel 2000, som finns både med och utan apokryfer. Det svenska ordet “bibel” är alltså trasigt. Det är missvisande hur man än använder det.

Personlig bakgrund

Jag har aldrig haft en kristen tro i meningsfull utsträckning. Redan på lågstadiet var jag kritisk till de kristna myter jag utsattes för genom skolan och diverse ceremonier förlagda till kyrkor. Jag har aktivt tagit avstånd från religion sedan mellanstadiet. Jag är därför inte konfirmerad.

Redan innan jag började sträckläsa boken hade jag emellertid läst Första Moseboken, “Höga visan” på en litteraturkurs, Matteusevangeliet, “Galaterbrevet”, Uppenbarelseboken och spridda utdrag från andra böcker, av samma skäl som jag senare läste alltihop.

Läsningen

Det tog mig ungefär ett halvår att läsa ut Bibel 2000. Jag tog det lugnt och varvade med analyser, allt ifrån Wikipedia och Metodboken (1999) till alternativa översättningar, akademiska artiklar och viktiga föregångsverk. Jag förde anteckningar och skrev parallellt en recension.

Underhållningsvärdet är inte högt men ungefär hälften av materialet är givande, ibland faktiskt roligt. Den största delen av underhållningen kommer från insynen i västerländsk kulturhistoria. Gamla testamentet (GT) ger en tydlig bild av de ofredsår som plågade folket i Främre Orienten under tidig järnålder. Själva klantigheten i skriften är talande för tidens okunnighet.

Att religionen från denna mörka tidsålder har överlevt till nutid är sorgligt men också lite spännande. Det är hisnande att se både hur boken skiljer sig ifrån den gängse uppfattningen om boken och hur dess innehåll ändå har ekat genom årtusendena, övervägande till vår nackdel.

Jag hade hoppats att bibeln skulle ge en del av de intellektuella och känslomässiga belöningar en finner i fantasirik skönlitteratur men av sådant finns bara korta glimtar. Jag hade också hoppats finna prov på visdom, men för det syftet är de flesta böcker bättre än bibeln.

Redskap

En ska inte vara rädd för att läsa boken. Det är självklart en svårare och torrare läsning än moderna romaner, men inte ogenomtränglig. Den moderna svenskan i Bibel 2000 är till stor hjälp, med enstaka misslyckanden som “tvinsot”.

Det allra viktigaste verktyget en behöver för att boken ska flyta är förmågan att känna igen tecknen på en lögn. Många av bokens författare är manipulativa och oskickliga. De försäger sig och kämpar för att formulera ofärdiga tankar. Inbördes motsägelser tornar snabbt upp sig. Det pusslet ger ett visst nöje trots att många bitar saknas.

Att läsa dåliga fantasyromaner är en god grund: Det hjälper att veta vad vi människor föreställer oss när varken fakta eller kunskap begränsar fantasin, något som knappt har förändrats på 2800 år. Att umgås med småbarn är också till hjälp. Många av underverken i bibeln beskrivs med samma inställning som i barns fantasiberättelser.

Som en liten orientering i verket har jag en artikel om böckernas ordning: Kronologisk gentemot kanonisk.

Tolkningsföreträde

Det står i boken att dess innehåll inspirerats av gudarna.2 När jag talar med kristna verkar de ändå inte våga tolka boken själva. Textens uppmaningar till mord m.m. ger upphov till kognitiv dissonans om en samtidigt tror att texten är kompatibel med vår tids offentliga moral. En möjlig lösning blir att låta prästerna sålla i materialet och stå för uttolkningen, så att den enskilda troende slipper tänka.

Det står rentav i boken att profetior inte ska tolkas av den enskilda.3 Det dröjde till 1868 innan det blev fullt lagligt i Sverige att mötas för bön och bibelläsning (“konventiklar”) utan en präst närvarande för att styra tolkningen. Både författarna och Svenska kyrkan visste alltså att bibelläsning på egen hand gör människor kritiska till både kyrkan och boken.

Talesättet “som fan läser bibeln” syftar på en medveten och tendentiös feltolkning som bara är möjlig om texten är ett hafsverk. Ironiskt nog är det samma bristande kvalitet som gör det möjligt för nutida kristna att bortse ifrån budskapet, genom att själva läsa som fan läser bibeln.

Överraskningar

Det som överraskade mig allra mest i bibeln är den nästan totala frånvaron av resonemang i texten. Jag hoppades inte på kartesiansk klarhet men jag förväntade mig en redogörelse för skillnaderna mellan de antika formerna av judendom, kristendom och grannarnas trossystem, med någon form av skäl till varför folk trodde som de gjorde. Jag hade fel.

Bristen på resonemang i GT

En stor del av Gamla testamentet, från en bit in på Första Moseboken och fram till “Ester”, har en röd tråd i form av det hebreiska folkets förmenta historia från världens skapelse (här ca. 4000 f.Kr.) till återuppbyggnaden av Jerusalem på 500-talet f.Kr. Religion är en viktig del av förloppet, men inte på det sätt jag förväntade mig.

Magi och samtal med Jehova är ständigt återkommande och illustrerar hebreernas tro. Detta är en naturlig del i det etnoreligiösa projektet att definiera hebreerna som ett folk med lagar, seder, stamtavlor, etymologier samt övernaturliga krafter och skyldigheter. Där upphör ambitionerna. Definitioner förekommer inte. Hjältar, inte gudar, står i centrum. Det finns en tänkt skiljelinje mellan naturens gång och gudarnas ingripande men den är inte skarp. Linjen är särskilt suddig när författarna själva inte vet sanningen, som i frågan om var barn kommer ifrån.4

Det starkaste logiska sammanhanget i GT är att Jehovas förmågor och personlighet hela tiden anpassas till händelserna. När hela Juda rike erövras, då är det Jehova själv som ordnat detta. Hans redskap i erövringen är de folk han avskyr ännu mer än sitt eget utvalda folk, och dessa redskap ska han i sin tur straffa ännu mer våldsamt för vad han gjort med dem.5 Resonemanget lyder, i korthet: Ju värre saker som händer med dig, desto starkare måste Jehova vara, för annars skulle Jehova inte ha kunnat göra såhär mot dig ostraffat. Det håller dåligt. Jämför Anabasis, en text skriven av en grekisk soldat samtidigt som Moseböckerna blev klara. Greken offrar till sina gudar, men han för också logiska resonemang på ett sätt som aldrig sker i GT eller NT.

GT:s målgrupp är forntida hebreer som alla vuxit upp med religionen och dess tabun kring att nämna gudar vid namn, avbilda dem eller kontrastera deras läror. Denna tänkta publik förväntas känna till grunderna och dela alla antaganden. Tanken att andra folk skulle vilja anamma religionen förekommer i Jesaja men utvecklas aldrig så långt att en elegant beskrivning av trosartiklarna blir berättartekniskt nödvändig.

Bristen på resonemang i NT

Det som kristna kallar “teologi” dyker upp först långt in i Nya testamentet (NT). Det sker i några av breven och i Apostlagärningarna, aldrig systematiskt utan hela tiden i korta glimtar. Inte ens här finns någon motsvarighet till den nicaenska trosbekännelsen: Inget credo, ingen abstraktion av hur den egna tron skiljer sig ifrån konkurrerande religioner eller ateismen, och inga eleganta formuleringar av de grundsatser som hämtats ur judendomen. Bara Paulus försöker övertyga någon att bli kristen genom att presentera argument, och det bara vid areopagen, en klippa i Aten.

Huvuddelen av NT är ett sammelsurium av fantasiberättelser, varken mer eller mindre trovärdiga än GT. Det mest centrala motivet, Jesus liv, är allmängods och presenteras tillsammans med flera andra återuppståndelser, vilket underminerar tanken på dess betydelse. Jesus mirakel är plagiat från GT.6 Metoden för hans avrättning är inte grymmare än att Jehova standardiserat den.7 Romarna hade korsfäst tiotusentals människor innan Jesus och korsfäster andra människor tillsammans med sektledaren även i bibeln. NT nämner därtill flera andra sektledare jämförbara med Jesus: Johannes döparen, Theudas och Judas från Galileen.

Lek med tanken att Jesus var en verklig person och son till en verklig gud, samt att föräldern lät avrätta barnet med en alldaglig metod av något rimligt skäl, som den viktigaste händelsen i världshistorien. En resonerande människa som observerat detta och som velat berätta det för världen skulle ha skrivit mer syftesenligt. Hen skulle ha försökt underbygga vittnesmålen genom att anteckna dem. Hen skulle ha beskrivit händelseförloppet på ett sådant sätt att skriften blivit enkel att verifiera gentemot andra historiska källor, till exempel genom att ange årtal i samtida kalendrar.

En sådan författare skulle ha förklarat vad berättelsen gick ut på, inklusive varför Jesus skulle behöva offras: Vilka premisserna är, vad en gud är, hur ett offer fungerar, vilket specifikt problem som lösts av det specifika offret, hur problemet uppstått, vad som skulle ha hänt annars och hur detta är relevant för eftervärlden. Om författaren inte hade svaren skulle hen villigt ha erkänt detta, liksom utredare idag gärna påpekar olösta frågor.

En resonerande författare skulle ha velat göra allt detta därför att sammanhängande förklaringar och fakta skulle ha hjälpt både läsaren och författaren själv. Texten hade blivit mer begriplig och mer intressant att läsa: Mer övertygande, inte mindre. Ju enklare att motbevisa i händelse av lögn, desto mer trovärdig skulle bibeln ha blivit. NT innehåller inget sådant praktiskt tänkande. NT innehåller istället motsägelsefulla brottstycken av otestbara spekulationer och en hel massa skrämselpropaganda om världens undergång runt år 90 e.Kr. Så gott som alltihop är ogenomtänkt och ovidkommande för de stora ämnen texten antyder sig lyfta.

Ointresset

Den genomgående frånvaron av resonemang i bibeln borde inte ha överraskat mig. Både GT och NT skrevs innan upplysningstiden och innan vanliga människor kom att förvänta sig logiska förklaringar. Grekerna, som hade en sådan förväntan, var ett undantag. Religion i allmänhet är väsensskild från intellektuell verksamhet. De trogna i bibeln hävdar glatt att Jehova undanhåller sanningen från dem: “Guds ära ligger i att dölja”.8 Bibelns råd är följaktligen att förkasta verkliga experter eftersom Jehova har lurat dem.9

Anledningen till att teologi börjar krypa in i NT är dels ett inflytande från grekisk filosofi,10 dels behovet av att predika för människor som inte redan är bekanta med den gamla trons vindlingar, och slutligen kristendomens snabba utveckling med en tillhörande debatt mellan olika faktioner.

Den senare kristna teologen David Strauss försökte bena ut vad i NT som verkligen kan ha hänt. Det gjorde han Das Leben Jesu (1835/1840). Debattörerna i NT förstod själva inte att en djupare undersökning kunde lösa frågan om vad som är verkligt. De var hur som helst inte intresserade. Föreställ dig lögnare som Joseph Smith, Richard Sharpe Shaver eller L. Ron Hubbard under järnåldern, när bara ett litet fåtal var utbildade eller vetenskapligt intresserade. På den tiden var det ännu enklare än idag för en karismatisk, fantasirik och kanske lite knäpp människa att sälja fantasier utan vare sig bevis eller argument.

Det sägs ibland att monoteismens elegans i längden uppmuntrade en resonerande och intellektuell kultur som ledde till Strauss och därifrån till utbredd ateism. Bibeln visar inga tecken på det. Jag tror att merparten skrevs utan att författarna själva gjorde skillnad på fakta, spekulation, fantasi och lögn. Mycket är nedtecknat från muntliga källor utan att skrivaren kände sig kapabel att döma om sanningshalten, ens om hen velat veta. Texten ger intrycket att vad som helst fick komma med—och stå kvar genom successiva kopieringstillfällen—så länge det framkallade användbara känslor.

Hatet

Jag visste sedan tidigare att nutida kristna bortser ifrån dåliga idéer i bibeln, men hyckleriets djup gjorde mig illa till mods. Det näst mest överraskande med bibeln är nämligen vad som tar resonemangens plats: Äckel, skräck och hat.

När jag skriver detta får skolbarn lära sig om GT:s “gyllene regel”, vilket enligt läroplanen är att älska grannen. Befallningen att leva i skräck för Jehova är mer central, men vem vill berätta det för sjuåringar? Kristna vill att barnen ska förknippa kristendomen med positiva och välkomnande budskap. Bokens riktiga innehåll är så hemskt att ingen, inte ens ateister, vill beskriva det:

Min ängel skall gå framför dig och föra dig till amoreerna, hettiterna, perisseerna, kanaaneerna, hiveerna och jevuseerna, och jag skall utplåna dem. Du skall inte tillbe eller tjäna deras gudar och inte ta efter deras seder utan tillintetgöra dem och krossa deras stenstoder. Ni skall tjäna Herren, er Gud, då skall jag välsigna brödet du äter och vattnet du dricker och hålla sjukdomar borta från dig. Ingen kvinna i ditt land skall få missfall eller vara ofruktsam. Jag skall låta dig uppnå din fulla livslängd.

Skräcken för mig skall jag sända framför dig, och jag skall sprida förvirring bland alla folk du kommer till och driva dina fiender på flykten. Jag skall sända modlöshet framför dig, så att hiveerna, kanaaneerna och hettiterna jagas undan för dig. Men jag skall inte fördriva dem på ett enda år, för att inte landet skall bli en ödemark, där vilddjuren förökar sig och vållar dig skada. Steg för steg skall jag driva bort dem, till dess du har förökat dig och kan ta landet i besittning.11

Här beskriver Jehova hur hebreerna ska betvinga naturen på lättaste sätt. Det ska ske genom att låta spillrorna av redan besegrade, utdömda folkslag leva i skräck på utmarkerna tills dess att hebreerna behöver dessa marker. Då ska de troende gå dit och fullborda folkmordet utan att behöva röja marken själva. Det råder ingen tvekan om att de troende ska utföra dådet med vapen i hand; det sker inte genom ett mirakel.12

När detta brott mot mänskligheten är avklarat ska inget finnas kvar av de utplånade folken. Jehova beordrar ju sina troende att skända templen, att liksom Orwells Storebror utplåna själva utplåningen. Guden förbjuder uttryckligen skonsamhet och rasblandning.13 Här finns inget spår av tolerans, respekt eller kärlek till grannen.

Lägg märke till frånvaron av resonemang. Det står inte hur det kommer sig att de sex utdömda folken kan ha fel tro, varför deras tro skulle motivera ett så hjärtlöst öde, eller varför rasismen och etnostaten är så centrala för Jehova. Det står inte heller varför vilda djur är onda. I verkligheten är tama djur en av de främsta orsakerna till de sjukdomar som Jehova lovar hålla borta som en del av mördandets belöning. Att hålla sjukdomar borta är ett brutet löfte som guden inte hålls ansvarig för.

Den gudomliga befallning som boken beskriver utfärdades på sin höjd av människor. Med all sannolikhet lyckades hebreerna aldrig utrota sina grannar helt och hållet, liksom nazisterna inte lyckades utrota romer och judar. Ständiga krig med etniska förtecken var heller inget ovanligt på järnåldern, i synnerhet inte under den mörka övergångstid som följde på bronsåldern. Det var den tidens moral vid Jordanfloden.

Det iögonfallande med det här exemplet är inte girigheten, lättjan, massmordet på avhumaniserade grannar eller föraktet för naturen. Det iögonfallande är att denna vidriga text fortfarande kallas helig. Kristna dyrkar folkmordets gud. I en mer rättvis värld skulle Jehova för länge sedan ha förpassats till historien bredvid Zeus och Oden, två relativa dygdemönster i religionskunskapens klassrum.

Många kristna vill tro att hatet bara finns i GT, men även NT håller upp raskrigen som heliga.14 Det går inte att ta avstånd från dessa vämjeliga idéer utan att ta avstånd från religionen.

Kvinnorna

“Jungfru” Maria är marginell i texten. Hon blev förstorad senare, kanske när katoliker på Columbus tid fann sig behöva en ersättare till amerikanernas fruktbarhetsgudar. Att boken innehåller ett fåtal sådana “goda” kvinnliga figurer är välkänt. I GT råder ett starkt fokus på deras utseende, graviditet och barnafödande: Kvinnors nisch i ett mansdominerat samhälle. Endast manliga figurer är rundade och utgör en stark majoritet. I NT är kvinnor ännu mindre synliga. När de dyker upp ska de vara tysta, lyda sina män och gärna hälla balsam på Jesus, för “Kristus” betyder “smord”.

Lots fru är en av de kända kvinnorna fast hon inte gör annat än att förvandlas till en saltstod som en fantasyversion av Kristina i Utvandrarna (1949). Det är värre med Lots döttrar. Först vill Lot offra dem för att hans egna döttrar är mindre värda för honom än främmande män, sedan följer en porrscen där samma döttrar ligger med Lot.15 Precis som med folkmorden har NT:s författare alla chanser i världen att ta avstånd från Lot, detta rövhål till litterär gestalt. Det vill de inte. Lot hyllas fortfarande som hjälte i bibelns yngsta text.16

Båda testamentena berömmer kvinnor som täcker sig. Paulus skriver att kristna kvinnor ska täcka sina huvuden—som i samtida judiska församlingar—och behandla långt hår som en slöja.17 Följaktligen gjorde en så i kristna samhällen under väldigt lång tid: dok, bahytter, lättare huvuddukar o.s.v. Elisabeth Hallgren Sjöberg har i en religionshistorisk avhandling (Såsom en slöja, 2014) studerat hur det här bruket upphörde i Sverige. Hon argumenterar för att svenskar först kom att betrakta slöjan som ett orientaliskt bruk och sedan kom överens om att det inte fanns någon kristen motsvarighet. De bortsåg ifrån bibeln. Det var tur.

Vi och dem

Avsnitt i boken talar till mig som icke troende. Ett exempel ur en psalm i GT:

De gudlösa är avfälliga sedan födseln,
från sin första stund går lögnarna vilse.
Deras gift är som ormars gift,
de liknar en kobra som gör sig döv
och inte hör ormtjusaren,
inte den förfarne besvärjaren.
Gud, krossa tänderna i deras mun,
bryt lejonens käkar, Herre!
Låt dem försvinna likt vatten som rinner bort,
likt gräs som trampas ner och vissnar,
likt ett ofullgånget foster som löses upp,
en dödfödd som aldrig får se solen.18

NT står inte långt efter i äckel mot oss gudlösa och når samma slutsats:

Det man kan veta om Gud kan de ju själva se; Gud har gjort det uppenbart för dem. Ty alltsedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet, kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga. Därför finns det inget försvar för dem; de har haft kunskap om Gud men inte ärat honom som Gud eller tackat honom. Deras tankemöda ledde dem ingenstans, och deras oförståndiga hjärtan förmörkades. De ville gälla för visa men blev till dårar. De bytte ut den oförgänglige Gudens härlighet mot bilder av förgängliga människor, av fåglar, fyrfotadjur och kräldjur.

Därför lät Gud dem följa sina begär och utlämnade dem åt orenhet, så att de förnedrade sina kroppar med varandra. De bytte ut Guds sanning mot lögnen; de dyrkade och tjänade det skapade i stället för skaparen, som är välsignad i evighet, amen. Därför utlämnade Gud dem åt förnedrande lidelser. Kvinnorna bytte ut det naturliga umgänget mot ett onaturligt, likaså övergav männen det naturliga umgänget med kvinnorna och upptändes av begär till varandra, så att män bedrev otukt med män. Därmed drog de själva på sig det rätta straffet för sin villfarelse. Eftersom de föraktade kunskapen om Gud lät han dem hemfalla åt föraktliga tänkesätt så att de gjorde det som inte får göras, uppfyllda av allt slags orättfärdighet, elakhet, själviskhet och ondska, fulla av avund, blodtörst, stridslystnad, svek och illvilja. De skvallrar och baktalar. De föraktar Gud. De är fräcka, övermodiga och skrytsamma, uppfinningsrika i det onda, uppstudsiga mot sina föräldrar, tanklösa, trolösa, kärlekslösa, hjärtlösa. De vet vad Gud har bestämt: att alla som lever så förtjänar döden.19

Författarna ger prov på fenomenet “vi och dem”. Paulus, i det andra utdraget, inbillar sig allt ont om de människor han känner minst och han uppmuntrar sina kristna läsare att tänka likadant. Detta önsketänkande är en stark princip. Istället för religion och resonemang handlar boken till stor del om att smickra sina tänkta läsare som “insiders” på rätt lag och svartmåla alla andra utan bevis. Däremellan läggs krutet på att kontrollera hur medlemmarna ska tänka och känna för att få stanna i laget.

De abrahamitiska religionerna är på så sätt uppförstoringar av hockeyklubbar och lågstadiets kompisgäng. Detta är heller inget ovanligt för en religion. Det är de sociala funktionerna, snarare än trossatserna, som håller religionen levande.

Att markera yttre fiender är en social funktion. De kristna som förföljdes av den romerska staten kallades ateister för att de inte erkände kejsarens gudomlighet. Det dröjde till 300-talet e.Kr. innan de kristna själva fick tillgång till den romerska statens vapenmakt och kunde förfölja icke-kristna som ateister, liksom de själva varit förföljda. Attityden var hela tiden densamma.

Lägg också märke till frasen “bilder av förgängliga människor” jämte andra levande varelser. Detta är samma förbud som gäller i delar av islam. GT är strängare: Ett av de tio budorden är att du inte får avbilda någonting.20

Senare påhitt

Idag förknippas abortmotstånd med kristen tro. En kan fråga sig varför. I Fjärde Moseboken, kapitel 5, finns instruktioner för att straffa och förnedra kvinnor i Jehovas namn med en bitter dryck. Proceduren gör en otrogen hustru mottaglig för sin makes säd, vilket betyder att det är en abort. Sanktionerad abort var alltså en del av religionen innan till och med detta vändes till hat.

Det är överraskande på sitt sätt att så många av dagens fundamentalister väljer att bortse från texten. De läser “som fan läser bibeln”, precis som svenska kristna bortsåg ifrån boken när de lade bort huvuddukarna och bestämde sig för att konstnärer får måla av saker. Förvånansvärt mycket av den nutida kristendomen saknas i texten. Här följer några ytterligare exempel på detta.

Arvssynden

Johannes av Patmos skriver i Uppenbarelseboken 20:2 att ormen i Edens lustgård är Satan och djävulen. Det är ett sentida missförstånd. Ormen känns igen från Gilgamesh-eposet och förbannas att kräla på magen och äta jord. Ormen kan alltså inte vara Satan, en människolik figur som varken krälar eller äter jord.

Satan börjar istället som åklagargud i Krönikeböckerna och Jobs bok, båda skrivna något århundrade efter de sista bitarna av Första Moseboken. Han är från början vad vi idag kallar djävulens advokat, utan att djävulen blivit uppfunnen. Han växer sedan i betydelse i NT, där han tar över några av Jehovas mörka drag, men någon tydlig bild av hans makt och intressen får vi aldrig. Idén om Satan som en rebelledare i luven på Jehova tycks komma från Jubileerboken, ytterligare något hundratal år senare. Den var poppis bland de tidiga kristna men fick inte komma med i bibeln.

Ormen i Första Moseboken är en del av bokens andra skapelseberättelse, ett alternativ till att gudarna skapat allt på sex dagar i första kapitlet. Det är en stiliserad historia om ett tabubrott där författarna ger uttryck för sitt kvinnohat. Långt yngre katolsk dogma kallar Evas fruktstund för syndafallet, en första synd för vilken Jehova sedan straffar människorna för evigt, till exempel med den stora översvämningen. Detta är en mer underlig tolkning än Johannes av Patmos. Jehova drar igång översvämningen av ett annat skäl som redovisas tydligt:

Herren såg att ondskan på jorden var stor; människornas uppsåt och tankar var alltid och alltigenom onda. Då ångrade Herren bittert att han hade gjort människor på jorden. Herren sade: ”Människorna som jag har skapat skall jag utplåna från jordens yta, och med dem alla fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar. Jag ångrar att jag gjorde dem.”21

Författarna plagierade den stora översvämningen från äldre litteratur, inklusive den redovisade motiveringen. Det finns inget stöd i texten för tanken att arvssynd från frukten ledde till översvämningen. Ingen i NT tycks heller tolka in en sådan koppling. Jehova är hatisk nog att straffa människor för deras förfäders handlingar22 men detta knyts aldrig till frukten. Det är ett mer rimligt antagande att författarna avskydde människor i allmänhet och kvinnor i synnerhet. De hade inget resonemang här heller.

Den fria viljan

Många avsnitt i både GT och NT inskärper att Jehova styr världen. Han är visserligen inte allvetande, inte allsmäktig och kanske inte speciellt intelligent, men det står på flera ställen att Jehova förutbestämt saker och att han styr även de som inte tror på honom.23

Detta att Jehova har bestämt saker uppstod förmodligen som en liknelse vid mänsklig makt. En kung bestämmer saker och andra gör jobbet. Jehova skiljer sig från en kung på så sätt att Jehova inte går att observera. Om Jehova hela tiden avslöjade sin existens i boken skulle de troende komma att förvänta sig bevis på Jehovas existens i verkliga livet. En sådan religion skulle snabbt dö ut. Därför låter författarna Jehova gömma sig och styra folk med magi. Det innebär i praktiken att han ofta styr deras tankar.24

De outtalade premisserna för denna bibliska magi gör människans roll otydlig. Katolikerna som hittade på idén med syndafallet var tydligen obekväma med Jehovas egen uttryckliga förklaring. De föredrog tanken på “fri vilja”: Att Eva fått ett fritt val och sumpat det. Denna föreställning om fri vilja visade sig användbar och förlängdes till uppfattningen att Jehova gjort sin egen existens obevisbar därför att vi ska få chansen att välja om vi vill tro på honom eller inte. Det är en dum idé, frånvarande i bibeln. Se hur Paulus ovan istället hävdar att Jehovas existens är bevisbar genom hans verk (“de har haft kunskap om Gud men inte ärat honom”), utan att anföra något bevis.

Vetenskapen har visat att vi intuitivt föreställer oss ha en vilja och en frihet som försvinner vid en närmare titt.25 Den kristna varianten av denna illusion om fri vilja minimerades av jansenisterna som insisterade på att Jehova bestämmer. De fördömdes som kättare. Kristna kämpar alltjämt med sina järnåldersmotsägelser.

Gudarnas antal

Det finns en utbredd föreställning om att bokens värld innehåller exakt en gud värd namnet. Så är det inte. Den vanligaste varianten av det hebreiska ordet för gud i GT är en pluralform: elohím. Detta ska ibland tolkas som majestätsplural, men i andra scener finns det flera gudomliga agenter och talare.26 Änglarna fungerar i texten som små gudar för alla praktiska syften. Varken “gud”, “gudsman” eller “ängel” får någon definition.

Tillnamn visar att författarna har uppfattat Jehova som identisk med minst en av grannfolkens gudar, nämligen El. Författarna erkänner också andra gudar i trakten.27 I den äldsta av Moseböckerna befaller Jehova dessa övriga gudar att buga inför honom själv.28

För det mesta beskrivs Astarte, Dagon, Kemosh, Molok, Lilit och andra gudomar medvetet felaktigt, som om de inte ens vore mänskliga idéer utan livlösa dockor, identiska med sina fysiska avbilder, men GT:s författare lyckas aldrig riktigt formulera tanken på monoteism. Även detta är en del av den överraskande bristen på resonemang. Precis som stödet för folkmord, kvinnohat och fri vilja under Jehovas tumme fortsätter misslyckandet kring gudarnas antal rätt in i NT. Här träffar en på gudar som “Den Laglöse”29 och “härskarna och makterna i himlarymderna”30 jämte Anden, Satan, Jesus, m.fl.

Treenigheten finns däremot inte i boken. Den är en senare ickelösning. Författarna insisterar på flera gudar, oförmögna att formulera t.ex. David Humes mer eleganta felaktiga bild av en abstrakt, namnlös intelligens bortom antropomorfismen. Det är en missvisande efterhandskonstruktion att tala om bokens Jehova som om hans namn vore “Gud”. Det är som att döpa sin Volvo till ”Bil” och tala om alla andra fordon som skor.

Himmel och helvete

Det finns många ställen i bibeln där författarna utfäster belöningar för lojalitet och hotar med straff för olydnad mot författarna. Den längsta och mest sammanhängande utläggningen på detta tema finns i Femte Moseboken. Ett smakprov:

Om du lyssnar till Herren, din Gud, och troget följer alla hans bud, som jag i dag ger dig, skall Herren, din Gud, upphöja dig över alla andra folk på jorden. Alla dessa välsignelser skall nå dig och komma över dig, när du lyder Herren, din Gud:

Välsignelse över dig inne i staden och välsignelse ute på åkern.

[---]

Herren skall skänka dig allt gott i överflöd, genom de barn du får, de djur som föds och den skörd du bärgar i det land som Herren med ed lovade dina fäder att ge dig. Herren skall öppna sitt rika himmelska förråd för dig, så att ditt land får regn i rätt tid, och han skall välsigna dig i allt du gör, så att du kan låna ut till andra folk men aldrig själv behöver låna. Herren skall göra dig till huvud, inte svans. Du skall komma i överläge, inte underläge, när du lyder Herrens, din Guds, bud, som jag i dag ger dig, och följer dem troget, utan att vika av åt vare sig höger eller vänster från något av de bud jag i dag ger dig, utan att följa och tjäna andra gudar.

Men om du inte lyssnar till Herren, din Gud, och inte troget följer alla hans bud och stadgar, som jag i dag ger dig, då skall alla dessa förbannelser nå dig och komma över dig:

Förbannelse över dig inne i staden och förbannelse ute på åkern.

[---]

Herren skall sända förbannelse, förvirring och fruktan över dig i allt arbete du utför, tills du utplånas och möter en snar förintelse på grund av dina onda gärningar, för att du övergav mig. Herren skall låta pesten få dig i sitt grepp, tills han har utrotat dig från det land du kommer till och tar i besittning. Herren skall slå dig med sjukdom, feber, hetta och frossa, med torka, rost och sot, och allt detta skall förfölja dig tills du har förintats.31

Hela kapitlet fortsätter i samma stil: ”I den fruktansvärda nöd som fienden vållar dig kommer du att äta dina egna barn”32 och så vidare. Straffen är magiska, som att “Himlen över ditt huvud skall bli koppar och marken under dig järn”,33 men allt detta ska tydligen hända medan du lever.

Genom hela GT råder uppfattningen att alla människor hamnar på samma ställe när vi dör, nämligen i Sheol. Det är ett grått rike där vi förblir som i dödsögonblicket. Det går att konsultera de döda som i Första Samuelsboken, där en häxa åkallar profeten Samuel åt kung Saul. De döda är alltså åtkomliga, men bara halvt verkliga, liksom de i verkligheten är svåra att minnas. Allt detta funkar som i Babylon och absorberades okritiskt in i judendomen. Det är kul att fundera på varför det förändrades.

Många tidiga kristna var slavar. De ville se rättvisa, men de tidiga kristna prästerna hade bara makt över sina egna församlingar och kunde inte leverera rättvisa på riktigt, det vill säga i livet. Gång på gång uppmanar NT:s brevskrivare de kristna slavarna att förbli slavar, att inte göra uppror. I linje med dessa uppmaningar gör NT:s författare också trevande försök att bryta upp Sheol och förlägga belöningar och bestraffningar till en tid efter döden. På det sättet behövde prästerna inte hamna i juridiska problem med slavägare eller andra förtryckare.

Jesus lovade att världen skulle gå under inom kort, så att belöningarna i livet efter detta skulle komma desto fortare. När världen inte gick under blev det bekvämt för prästerna att skrämma folk till lydnad genom rädslan för tortyr efter döden, något som bara antyds i bibeln. Senare teologer har fått färdigställa “Himlen” som ett bra ställe och “Helvetet” som ett dåligt ställe döpt efter asatrons Hel, där tortyren varar för evigt. Ibland har de lagt till “Skärselden” och “Limbo” någonstans mitt emellan.

Det är fascinerande hur viktiga dessa platser—och därtill hörande moral—blivit för kristendomen med tanke på hur svagt det skriftliga stödet är. Grundidéerna kommer antagligen inte ens från bibeln. Förlagor syns i hedniska texter som bok 10 av Platons Republiken, en mer filosofisk text.

Bäst i bibeln

Vad är då bäst i bibeln för en ateist? Några odelat vettiga budskap hittade jag tyvärr inte, än mindre något som väger upp textens stora okunnighet och hopplöshet.

Roligast är de många obegripliga avsnitten som vågor av censur och misstag har lämnat utan sammanhang, som när gubben Noa super sig dyngrak och gormar på sina söner,34 eller när Jakob slår en gud på käften i en oplanerad nattlig brottningsmatch.35

Lättast i bibeln är Paulus brev. Mycket av det som tillskrivits Paulus är förfalskningar av andra författare, men det som Paulus verkligen skrev är relativt tydligt och ärligt. Han är visserligen en farlig kvinnohatande sektledare som stöder slaveriet och varnar för den stundande apokalypsen men han framstår som sympatisk bland bibelns övriga författare. Paulus påminde mig om Carl-Henrik Lyttkens, en präst jag haft som utmärkt föreläsare i humanekologi.

Mest lärorik i bibeln är “Esras bok”, den första texten i samlingen där verkligheten tar överhanden över fantasin. Denna bok beskriver den låga stämningen som följde på Babylons erövring av Juda rike 587–586 f.Kr., den händelse som ledde till att majoriteten av GT skrevs och att Jehova själv fick skulden för att Jehovas trogna fått lida. Om du funderar på att läsa bibeln, börja med Esra.


  1. Christer Åsberg, “Bibel 2000 – ett signalement”, i Metodboken (1999), s. 8. Metoden är väl vald. Som Åsberg skriver, “Det är viktigt att minnas att ökade kunskaper många gånger ger en ökad insikt om hur lite man egentligen vet.” 

  2. “2 Tim” 3:16. 

  3. “2 Pet” 1:19. 

  4. 1 Mos 30 antyder att graviditet är magi, men detta är inte konsekvent genomfört. 

  5. “Hab” 2:8. 

  6. Jehova gör en kvinna som Maria gravid i Dom 13. Jesus mest kända mirakel, att kopiera matvaror, sker tidigare i 2 Kung 4:1–7 & 4:42f. Återuppväckandet av de döda är så vanligt förekommande att det händer vid blotta beröringen av några benknotor i 2 Kung 13:21, oavsiktligt och utan djup innebörd. Puckon brukar hävda att de äldre texterna i GT är referenser till de yngre texterna i NT. 

  7. Paulus skriver i “Galaterbrevet” om en regel för hur en ska hänga upp folk på pålar. Regeln står i 5 Mos 21:23. 

  8. Ords 25:2. 

  9. 1 Kor 1:18–29. 

  10. D.v.s. filosofi över huvud taget. Det är just grekiska filosofer som bjuder in Paulus till areopagen i Apg 17:18–21. 

  11. 2 Mos 23:23–30. 

  12. Se t.ex. 4 Mos 31:7–18. 

  13. 5 Mos 7. 

  14. Apg 7:45 (“de tog landet i besittning efter de folk som Gud drev undan för våra fäder”). 

  15. 1 Mos 19. 

  16. “2 Pet” 2:7. 

  17. 1 Kor 11. Tamar i GT beslöjar klädsamt sitt ansikte: 1 Mos 24. 

  18. Ps 58:4–9. 

  19. Rom 1:19–32. 

  20. 5 Mos 5:8. 

  21. 1 Mos 6:5-7. 

  22. Se 2 Mos 34:7, utan frukt. 

  23. T.ex. Ords 16:9, “Efe” 2:8–10, Apg 2:23, hela “Predikaren”

  24. Ett exempel på detta är när Jehova tvingar farao att behålla sina slavar mot bättre vetande, tydligen utan att farao själv inser sig vara kontrollerad. 2 Mos 4:21, 8:15, 12 o.s.v. Jämför Bileams oavsiktligt ärliga profetior, och 2 Krön 35:21 där en annan farao säger sig utföra Jehovas uppdrag. 

  25. Se t.ex. Robert Sapolskys neurologiskt grundade filosofi i Behave (2017). Recension här (Joachim I. Krueger, blogg på Psychology Today, 2017-09-06). 

  26. Uppslagsdelen av Bibel 2000 ger exemplen 1 Mos 1:26, 3:22, 11:7 och Jes 6:8. 

  27. Ibid. Exempel här är 4 Mos 21:29, Dom 11:24 och Jer 48:46. Se också de egyptiska prästernas magi i 2 Mos, tänkt som en gåva från underlägsna gudar. 

  28. 5 Mos 32:43. 

  29. “2 Tes”; versaliseringen tagen ur del av rubrik. 

  30. “Efe” 3:10. Uppslagsdelen av Bibel 2000 förtydligar att dessa gudar är himlakroppar, naturelement och politiker utan åtskillnad däremellan. 

  31. 5 Mos 28:1–22. 

  32. Ibid. 28:53. 

  33. Ibid. 28:23. 

  34. 1 Mos 9:20–25. 

  35. 1 Mos 32.